Vem granskar media?

Olof Palme sköts på öppen gata för mer än 25 år sedan. Ett dåd som skakade Sverige och förändrade vår bild av det svenska samhället. När nu sekretessen hävts och många av de som då var aktiva är borta dyker filmer och böcker upp som på olika sätt ger ett perspektiv på händelseutvecklingen. Journalisten Ann-Marie Åsheden har gett ut en bok som heter ”Förbannelsen. Hans Holmérs öde” (Norstedts) och som återger hennes samtal med Hans Holmér åren direkt efter mordet på statsministern. Häromdagen presenterade hon sin bok och lät oss i publiken lyssna till originalinspelningar från Holmér-samtalen.

Medias roll
Tidspress, konkurrens om mediautrymmet, produktivitetskrav och bristande research kan vara några skäl till varför nyhetsrapporteringen ganska ofta landar i förenklingar och budskap utan djup. När man tar del av Ann-Marie Åshedens material framträder en oönskad bild av media, särskilt kvällspressen. Vinklad rapportering, generaliserande påståenden, stegvis frammanad värdeladdad bild av inblandade personer… det är som om delar av media vill spela en egen roll i det drama de ursprungligen satts att beskriva.

Alla frågetecken runt Holmér
Hans Holmér såg det som sin uppgift att lösa Palmemordet. Hans engagemang i frågan går inte att ta miste på. Samtidigt tycks han ha haft en övertro på sin egen förmåga. Det Ann-Marie Åsheden beskriver är en länspolismästare som i sin iver att göra rätt ganska snabbt hamnar fel. Inkompetens? Underskattning av fallets svårigheter? Överskattning av sin egen förmåga? Oförmåga att på rätt sätt samarbeta med åklagarmyndigheten? (En åklagarmyndighet som – av oklart skäl – valde att vara väldigt passiva under det första halvåret efter mordet.) Brister i personkemin mellan chefer? Bristande omdöme? Svårighet att balansera fakta, spaningsuppslag och vad som skulle rapporteras till media? – En mängd frågor väcks kring Holmér och hans insats. Till slut fick han som bekant lämna utredningen utan att ha nått framgång.

Förtroendet för rättsväsendet
Det Ann-Marie Åsheden tydligt belägger är att ett antal omständigheter och tydliga skillnader i tolkning av hur arbetet skulle bedrivas hade stor betydelse för händelseförloppet. Holmér och åklagarna kom inte överens. Lika tydligt visar hon att delar av kvällspressen agerade på ett sätt som undergrävde Holmérs ställning – och egentligen förtroendet för rättsväsendet (en slutsats som inte framkom vid Åshedens presentation, men som är mycket rimlig).

Så vem granskar media?
Holmérs agerande var utmanande och kanske till vissa delar ett ”spel för galleriet”. När han satt i TV och visade upp Magnum-revolvrar och resonerade om sina slutsatser kring PKK-spåret. Men detta holmérska, obyråkratiska, beteende legitimerar inte övertramp från kvällspressen i den utsträckning som skedde. Så vem granskar media?

Tredje statsmakten
För mig handlar Åshedens bok förvisso om ett avgörande skede i Palmeutredningen och om en viss upprättelse för Hans Holmér. Men minst lika mycket handlar hennes bok om hur vi egentligen vill att media beter sig för att skydda och utveckla rättsstaten, demokratin och yttrandefriheten. Vem tjänar på halvsanningar och mediadrev? Hur skapas en rimlig balans mellan medias granskningsuppdrag och den rimliga profileringen för att locka läsare eller tittare? Var går gränsen mellan subjektivt tyckande och objektiv sanning? Hur undviker vi att förenklade budskap bildar grogrund för populism och misstro mot samhället/styrelseskicket/demokratin?

Ann-Marie Åshedens bok pekar tydligt på behovet av en diskussion kring medias ansvar som den tredje statsmakten.

Tips:

Läs rescension i SvD här.

Lärdomar från Palmefilmen

Äntligen fick jag chans att se filmen ”Palme” på Bio Roy i Göteborg. Mina förväntningar var ganska höga. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, med ett internationellt perspektiv ständigt närvarande, med en glöd och en uttrycksförmåga som ständigt påminde oss om orättvisorna i världen. Flera saker överraskade mig med filmen.

Sönerna
”Palmehatet” var påtagligt under ett antal år. Palme karikerades, hånades och väckte motstånd i högerkretsar. Sönerna fick utstå en del i skolan, men belastade inte sin far med detta. I filmen stannar kameran vid de vuxna sönernas eftertänksamma ansikten. Som betraktare inser man att priset kan vara högt på ett privat plan, när offentliga personer utsätts för påhopp och övertramp.

Debatten
Inför valet 1976 ägde en debatt rum mellan Palme och Fälldin. Fälldin talade långsamt, sög på sin pipa och bottnade sin övertygelse i ett tryggt norrländskt bondförstånd, som ingav åhörarna, väljarna, känslan av en omdömesgill ledare, som det gick att lita på. Mot Fälldin stod Palme, med ett blixtrande intellekt och en naturlig retorisk skicklighet, som på pappret borde ha gett Palme ett säkert övertag i debatten.  Vi vet hur det gick. Palme framstod som aggressiv, okänslig och raljerande. Fälldin stod för något ursvenskt och stabilt. Det Palme inte hade blivit uppmärksammad på i denna avgörande debatt var att han talade till TV-tittarna och inte till publiken vid mötet. Palme vann debatten i lokalen, men den mångtusenfalt större TV-publiken uppfattade duellen på ett helt annat sätt. I filmen säger Palme lite uppgivet i en efter-kommentar ungefär att han inte får argumentera för kraftfullt mot Fälldin, får då tycker åhörarna synd om Fälldin. Överlägsenheten kunde inte användas. Dagens mediaträning var inte uppfunnen. Det skulle inte förvåna mig om 1976 års debatt användes senare i undervisningen kring mediaträning och politisk retorik.

Kissinger
Det störde USA och Henry Kissinger att Sverige så tydligt tog ställning för det vietnamesiska folket och därmed emot USAs krigföring i Vietnam. I två år var de diplomatiska kontakterna mellan USA och Sverige frusna. Det är intressant att Sveriges kritik av USA var så viktig att Kissinger reagerade som han gjorde. Det hade varit fullt möjligt att ignorera den svenska rösten, att bortse från ett litet land i Europas utkanter och vad de kan tyckas tänka. Men Palme hade berört något väsentligt. Genom att frysa de diplomatiska kontakterna bekräftade USA på så sätt riktigheten i Palmes kritik.

Löntagarfonderna
Filmen belyste socialdemokraternas komplicerade relation till fackföreningsrörelsen och specifikt sprängkraften som fanns i förslaget om löntagarfonder, som om de införts, hade inneburit att svenska företag hade fått finansiera en helt ny ägarstruktur och på så sätt finansierat sina egna nya ägare. Palme valde att ”hålla ihop partiet” på bekostnad av sin egen övertygelse. I längden knappast ett vinnande koncept.

Lärdomar
Vad lär oss historien om dagens utmaningar? Finns det starka, visionära politiker idag som förmår sätta saker i rörelse? Eller fastnar även de bästa i kompromissandets grå dimma, för att inte stöta bort väljare, för att vinna nya sympatisörer? Palmes tal under Kårhusockupationen var en viktig markering i 1968 års tidsanda. Med emfas försvarade han de demokratiska principerna i ett läge där bokstavsvänstern trodde sig ha skådat ljuset i olika kommunistiska fraktioner och en naiv syn på Maos kulturrevolution. Det är väl bara Jan Myrdal kvar nu, som envist hävdar att det Mao och senare Pol Pot ägnade sig åt i Kambodja var något positivt. Palmes brinnande tal för demokratin etsar sig fast som det viktigaste budskapet från både filmen och hans tid.