Problemet efter trump

I januari nästa år kommer en ny president att sväras in i USA, eller, i värsta fall, får trump ytterligare fyra år i Vita Huset. I dagsläget ligger trump en bit efter i alla opinionsmätningar. Biden, som tros bli hans motståndare på den demokratiska sidan, har ännu inte ställts mot trump i dueller om makten. Donald trump är skicklig på att få debatter dit han vill och också på att avfärda irrelevanta frågor på ett kategoriskt sätt genom att tala om ”fake news” och framhålla en helt annan världsbild.

Handlingsutrymme
Det intressanta är inte om Biden ska vinna eller inte. Trots allt får vi hoppas att det amerikanska folket väljer bort trump. Det viktiga blir vilket handlingsutrymme Biden får och hur han kan agera för att inte bara korrigera för alla trumps misstag och medvetna felsatsningar, utan också vilka aktiva och nödvändiga steg han kan ta för att påskynda utvecklingen. Fyra år har gått som på olika sätt behöver kompenseras för.

Vad händer med en besviken trump och hans supportrar?
Cirka 40 % av valmanskåren i USA stödjer trots allt trump och skulle trump förlora valet i november lär han inte sitta tyst och stilla i båten. Hans väljarbas kommer högljutt stödja varje trumputspel om ”riggat val”, ”förfalskade poströster” och ”utländsk inblandning”. Det kan bli riktigt farligt, där motsättningarna stegras och trump använder sitt starka stöd för att sätta press på den federala regeringen. Motsättningarna, rasismen och splittringen i landet lär kunna fortsätta, underblåsta av en besviken trump.

Både ena landet och våga öka förändringstakten
Biden måste dels kämpa för att ena landet igen, dels kompensera för alla de fel som trump begått – inte minst när det gäller alla miljölagar som trump tagit bort. Samtidigt måste Biden öka tempot i förändringen av USAs ekonomi om landet inte ska fastna i att vara det land i världen som även fortsättningsvis, per capita, bidrar mest till klimatförändringarna. Och där är det bråttom bortom varje tvekan. Det måste till radikal lagstiftning om USA ska lyckas vända utvecklingen. Att både vinna trumpsupportrarnas förtroende och samtidigt vända politiken 180 grader från den riktning trump valde blir inte enkelt.

Något nytt kan vara en väg
Lösningen kan finnas i att beskriva de insatser som görs som en tredje väg. Inte som återställande av samhällsutvecklingen, utan som en utveckling i en ny riktning. Dvs paketera varje progressiv förändring som del av en helt nödvändig förnyelse. Detta ger i sig en möjlighet att både släppa traditionella föreställningar om det ”normala” hos den rådande kapitalstarka grupp som vunnit ekonomiskt på det gamla systemet – och – att fånga intresset hos trumpsupportrar genom att peka på hur ett nytt system måste gynna alla amerikaner. Om alla får sjukvård enligt någon europeisk modell till en rimlig kostnad torde även de mest konservativa vara positiva. Det viktiga blir nog att beskriva förändringen på ett sätt som gör att ingen grupp lämnas i sticket. Samtidigt som bördorna fördelas mer rättvist.

Det kan fungera om bara flertalet förstår att det är bättre att ett hotell kan servera 1000 frukostar till 1000 miljonärer än att servera en exklusiv frukost till en miljardär. Förmögenhetskoncentrationen i sig är negativ för ett samhälle. Med 1000 frukostar får fler personer jobb i hotellköket och fler sängar får bäddas. Och de hotellanställdas barn får chans att gå i en skola som tar till vara varje barns potential.


Kompensera för feltänket?

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Att fånga en idé

När man varit med ett tag hamnar man i situationer som präglas av igenkännandets glädje eller uppgivenhet. ’Så kul att denna idé nu tar form’ respektive ’Har det verkligen inte hänt något på alla dessa år’ – och alla reaktioner däremellan. Den gångna veckan har detta drabbat mig flera gånger.

Vad hindrar idéerna?
Jag ska inte spilla tid på att redogöra för exemplen jag stött på. Det intressanta är istället att försöka identifiera bromsklotsarna kring förändringsarbetet. Vad är det som gör att idéer fastnar, att de inte landar i verkligheten på ett fruktbart sätt eller förverkligas av någon? Går det att identifiera skälen till att idéer inte realiseras?

Inte mitt bord
Bristen på mottaglighet, lyhördhet och en strukturell beredskap att fånga upp en tanke eller ett initiativ kan vara en avgörande faktor. Man sitter på ett möte. Någon kläcker en bra idé. Men ingen säger ”Ja, det kan jag göra”. Frågan hänger i luften ett tag till idén likt en tömd ballong singlar ner mot marken och lägger sig platt. Möjlighetsfönstret stängs.

”Så har vi aldrig gjort”
Det kan också vara så att frågeställningen eller idén är så ny att den kräver mycket av de närvarande: kan man verkligen tänka så? Är det genomförbart? Så har vi aldrig gjort. Våra arbetsmodeller är ofta låsta, vi har svårt att ifrågasätta invanda mönster. Det kanske tom anses fel att bryta mot beslutade processteg. Kvaliteten ligger i den förutsägbara repeterbarheten, kanske det hävdas. ISO 9000 och allt det där. Bra för mångfaldigande av enhetliga produkter. Förödande för nytänkandet.

Organisera för kaos
Hur skapar vi ett öppet klimat för nya idéer, hur gör vi för att bejaka initiativ utan att förlora prestige (om det nu är viktigt) eller riskera trovärdigheten gentemot omvärlden osv? Hur ska organisationer, kommuner och företag tänka? Hur ska högskolan tänka för att luckra upp och komplettera kompetenshierarkierna? Måste allt ingå i ett redan existerande system – hur gör vi då med föreställningar och möjligheter som förutsätter alternativa fundament? Kan patienter behandlas på olika sätt? Kan undervisning bedrivas på olika sätt? Kan en stadsdel utvecklas i samförstånd mellan stadens förvaltning och berörda boende och företag? Kan man odla i en stadspark?

Framtiden
Vi ser just nu en brytning, där många unga människor vill förverkliga helt andra idéer och ta plats med sina projekt på ett nytt sätt. Reclaim the initiative. Framtiden formas av oss alla i en märklig flernivåprocess. Ibland får man intrycket att Anders Borg håller i alla våra resurser. Men politiken och lagstiftningen är bara en del av helheten. Det är allas våra ambitioner som stakar ut färdriktningen. Det är det komplicerade och det hoppfulla.