Kompensera för feltänket?

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Att fånga en idé

När man varit med ett tag hamnar man i situationer som präglas av igenkännandets glädje eller uppgivenhet. ‘Så kul att denna idé nu tar form’ respektive ‘Har det verkligen inte hänt något på alla dessa år’ – och alla reaktioner däremellan. Den gångna veckan har detta drabbat mig flera gånger.

Vad hindrar idéerna?
Jag ska inte spilla tid på att redogöra för exemplen jag stött på. Det intressanta är istället att försöka identifiera bromsklotsarna kring förändringsarbetet. Vad är det som gör att idéer fastnar, att de inte landar i verkligheten på ett fruktbart sätt eller förverkligas av någon? Går det att identifiera skälen till att idéer inte realiseras?

Inte mitt bord
Bristen på mottaglighet, lyhördhet och en strukturell beredskap att fånga upp en tanke eller ett initiativ kan vara en avgörande faktor. Man sitter på ett möte. Någon kläcker en bra idé. Men ingen säger ”Ja, det kan jag göra”. Frågan hänger i luften ett tag till idén likt en tömd ballong singlar ner mot marken och lägger sig platt. Möjlighetsfönstret stängs.

”Så har vi aldrig gjort”
Det kan också vara så att frågeställningen eller idén är så ny att den kräver mycket av de närvarande: kan man verkligen tänka så? Är det genomförbart? Så har vi aldrig gjort. Våra arbetsmodeller är ofta låsta, vi har svårt att ifrågasätta invanda mönster. Det kanske tom anses fel att bryta mot beslutade processteg. Kvaliteten ligger i den förutsägbara repeterbarheten, kanske det hävdas. ISO 9000 och allt det där. Bra för mångfaldigande av enhetliga produkter. Förödande för nytänkandet.

Organisera för kaos
Hur skapar vi ett öppet klimat för nya idéer, hur gör vi för att bejaka initiativ utan att förlora prestige (om det nu är viktigt) eller riskera trovärdigheten gentemot omvärlden osv? Hur ska organisationer, kommuner och företag tänka? Hur ska högskolan tänka för att luckra upp och komplettera kompetenshierarkierna? Måste allt ingå i ett redan existerande system – hur gör vi då med föreställningar och möjligheter som förutsätter alternativa fundament? Kan patienter behandlas på olika sätt? Kan undervisning bedrivas på olika sätt? Kan en stadsdel utvecklas i samförstånd mellan stadens förvaltning och berörda boende och företag? Kan man odla i en stadspark?

Framtiden
Vi ser just nu en brytning, där många unga människor vill förverkliga helt andra idéer och ta plats med sina projekt på ett nytt sätt. Reclaim the initiative. Framtiden formas av oss alla i en märklig flernivåprocess. Ibland får man intrycket att Anders Borg håller i alla våra resurser. Men politiken och lagstiftningen är bara en del av helheten. Det är allas våra ambitioner som stakar ut färdriktningen. Det är det komplicerade och det hoppfulla.