Mer folkbildning kring NATO

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Att knyta ihop Oslo, Göteborg och Köpenhamn (v2)

Det nordiska samarbetet bör kunna utvecklas. Adderas de nordiska ländernas BNP hamnar vi på topp tio i storlek av världens ekonomier. Med en gemensam hemmamarknad, med större rörlighet på arbetsmarknaden och ett tillvaratagande av synergier på flera plan kan Norden spela en viktig roll i den globala handeln. Men då måste mobilitet och transporter fungera. Ska vi hitta de gemensamma styrkorna, utbyta kunskaper på en intensiv nivå och forma nya verksamheter måste det bli enkelt att mötas. Den som åkt tåg från Göteborg till Oslo genom det ödsliga dalsländska gränslandet förstår vad jag menar.

Höghastighetståg inte planerade just nu
Jag hamnade på en presentation av IVA och IVA:s norska systerorganisation NTVA den 29 januari, där rubriken var ”Den skandinaviska 8-miljonersstaden. (Se nedan). Höghastighetståg Oslo – Göteborg – Köpenhamn.” Projektledare, tjänstemän och professorer från både Sverige och Norge presenterade bakgrund och konkreta förslag kring byggandet av en snabb järnväg, som kan knyta ihop de tre städerna. Trafikverkets representant dämpade entusiasmen en aning genom att påpeka att det inom nuvarande planer – fram till 2025 – inte finns någon som helst planering för att bygga en ny järnväg till Oslo. Men kanske kommer det något i nästa plan som ska gälla 2018 till 2029, skyndade han sig att påpeka.

Teknik och begränsningar
Tekniskt handlar det om att antingen modernisera traditionell järnväg, med högt slitage på räl, hjul, kontaktledningar och växlar, eller att satsa på maglev-tåg, där mycket kraftfulla magneter lyfter hela tåget och driver det framåt. Maglev har testats i Japan och i Kina. Varje teknik har sina för- och nackdelar. Trängseln på spåren, där ju både godståg, pendeltåg, regional- och fjärrtrafik ska samsas, är ett bekymmer. Göteborgs central är redan idag helt full. Ska något ytterligare tåg få plats, måste något annat tåg tas bort ur schemat. Argumenten för Västlänken framstod i det perspektivet som självklara.

Mer underlag behövs
Projektledare för ”8-miljonersstaden” anställd vid Oslo kommun hävdade att kostnaden rör sig om storleksordningen 100 miljarder kronor för en fungerande tågförbindelse Oslo-Göteborg-Köpenhamn. De norska oljemiljarderna, som ju enligt lag inte får användas i Norge, nämndes halvt på skämt som en möjlig finansiering av den svenska delen av banan. Men innan det kan bli dags för ett konkret projekt måste rimligen flera utredningar genomföras. Hur ska godsflödet till och från Norge se ut? Hur stor del ska gå sjövägen, på landsväg respektive på tågräls? Hur ser resandeströmmarna ut om tio år, om tjugo? Vilka intressenter och vilka samhällsnyttor finns det med att knyta Göteborg närmare Oslo? Osv.

Större arbetsmarknad
Ur ett Göteborgs-perspektiv är tanken med en tydligare sammankoppling mellan Oslo och Örestad intressant. Göteborgs industri, forskning och utbildade arbetskraft är rimligen intressanta för norska företag. När det blir lika lätt att delta i arbetsmöten i Oslo som i Stockholm öppnas nya möjligheter för svenska företag att knyta affärsförbindelser i Norge som i Sverige. Och när tidsavståndet krymper ytterligare till Helsingborg/Lund/Malmö/Köpenhamn ökar möjligheterna för fler samarbeten.

Breddning av kunskap och förståelse
Göteborg blir ju även en naturlig mittpunkt för samnordiska projekt. Universiteten och folkbildningen kan mötas just i vår region, där ju förövrigt Nordiska Folkhögskolan ligger i Kungälv som en resurs för den nödvändiga breddning av kunskapsområden som är en förutsättning för en sund samhällsutveckling.

Hamnen
2600 lastbilar passerar Svinesundsbron varje dygn. Det är nästan som på Autobahn. Vi och särskilt norrmännen behöver en modernare, klimatanpassad godshantering. En nyckelaktör i detta är Göteborgs Hamn, som redan idag är Norges viktigaste hamn. Den som ska ta fram ett bra beslutsunderlag för tågförbindelserna mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn måste fånga upp alla delfrågor och möjliga komplexiteter, så att vi inte tappar bort avgörande parametrar för en lyckad investering.

Kompromiss
När IVA och NTVA kallar till möte blir fokus på tågens hastighet och tekniska lösningar. Men ska 8-miljonersstaden bli verklighet måste alla aspekter belysas och en sund skepsis till en övertro på avancerad teknik finnas med. Storskaliga industriprojekt har en tendens att exkludera mer än de inkluderar. Den verkliga samhällsnyttan för alla måste belysas innan vi bländas av de tekniska prestanda som kantar projekt av detta slag. Maglev-tåg i all ära, men det kanske är rimligare att förlänga restiden med en halvtimme och bygga ett system där även de gamla vagnarna kan rulla dygnet runt? En genuin svensk kompromiss känns bra.

(V2) Tillägg om ekonomin och framtida samhällsnytta
GP hade en debattartikel 30 januari, skriven av professor Lars Hultkrantz, som hävdar att förslagen om höghastighetstågen bygger på glädjekalkyler och att de inte går att räkna hem. (Länk se nedan). Han talar om trafikantnytta, kalkylränta och perspektiv på 40 – 60 år med bibehållen nytta och avkastning på gjorda investeringar. Varken införandet av nödvändiga klimatrelaterade styrmedel, den sannolika minskningen av inrikesflyget, peak oil-diskussionen eller resurshushållningen generellt tycks ha påverkat Hultkrantz. Dvs tåget som transportmedel kommer över tid att bli både ekonomiskt och när det gäller minimal klimatpåverkan att bli mycket konkurrenskraftigt som transportmedel. En utveckling där vi i Norden samverkar mer för att erbjuda resten av världen konkurrenskraftiga produkter och tjänster kommer att behöva utgå från effektiva transporter. En smart utbyggnad av tågsystemet ingår rimligen i den visionen.

Länktips: Inbjudan och program till IVA:s arrangemang 29 januari 2015: här.

GP-artikeln 30 januari: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2615490-bara-en-gladjekalkyl-kan-gora-snabbtag-lonsamma

Om höghastighetståg och regional utveckling: http://christerowe.se/2015/01/nr391-igen-hoghastighetstag-och-glesbygden/

Politiska lärdomar från Danmark: Ett större vi

Politik handlar om att söka stöd för sina idéer genom att i första läget beskriva problem och att presentera lösningar på ett sätt som sammanfaller med medborgarnas önskade eller outtalade förhoppning om utveckling på olika nivåer. I andra läget handlar politiken om att – när tillfälle ges – förverkliga det man beskrivit. I tredje läget handlar det om att omformulera problem och lösningar i takt med att samhället, omvärlden och tidsandan förändras.

Medelklassen försvinner
Vi ser hur utvecklingen och maktmedlen glider politikerna ur händerna. Inkomst- och förmögenhetsutvecklingen skapar allt större klyftor på alla nivåer. I USA har the american dream varit den motor som hållit medelklassen motiverad att ”snart…, snart lyckas även jag…”. I realiteten krymper medelklassen och stora delar av befolkningen ser inte hur de ska klara vardagen på endast ett – lågbetalt – jobb. Drömmen blir en mardröm.

Förväntningar på danska socialdemokrater
På ett annat plan och i ett mer närliggande land kraschar drömmen om det rättvisa samhället. Efter dryga decenniet i opposition fick plötsligt de danska socialdemokraterna möjlighet att bilda regering 2011. Uppdämda förväntningar hos kärnväljarna var både tydliga och stora. Nu skulle den borgerliga politiken korrigeras, Dansk Folkepartis inflytande på olika områden skulle begränsas. Jämställdhetsreformer som två obligatoriska pappamånader skulle efter decenniers kamp äntligen förverkligas.

Det gäller att hålla idédebatten levande
Idag har stödet för de danska socialdemokraterna krympt ihop rejält. Kärnväljarna känner en stor besvikelse. Dels för att den ekonomiska politiken enligt den borgerliga modellen fortsatte även under (S), dels för att symbolfrågor som pappamånaderna inte genomförs. Vilsenheten blir stor när varken realpolitik genomförs eller symboliska vägval inträffar. Det gäller att leverera det som väljarna förväntar sig. Bland annat genom att föra debatt på flera plan samtidigt: realpolitik, idéer och visioner. Mycket tyder nu på att Dansk Folkeparti kan bli Danmarks största parti vid nästa folketingsval. Inte för att de nödvändigtvis har den bästa politiken i folkets ögon, utan som en reaktion på att de ”gamla” partierna inte förmår motsvara förväntningarna. (Länktips: se nedan).

Lyhördhet, relevans och rättvisa
De svenska socialdemokraterna har i decennier vunnit stöd genom att stå upp för ett rättvist samhälle. I takt med att flera gamla orättvisor har eliminerats och nya orättvisor har dykt upp där de gamla lösningarna inte längre är relevanta finns det en uppenbar risk att de svenska socialdemokraterna hamnar i en liknande utförsbacke som de danska. Om man inte lyckas beskriva samtiden på ett korrekt sätt – lyssna på rörelsen hette det förr – och framför allt om man inte presenterar och genomför förändringar som uppfattas som relevanta och rättvisa för en stor del av befolkningen kommer man att tvingas se på när missnöjespartier får stöd för mer eller mindre populistiska, kortsiktiga eller segregerande lösningar.

Vi måste skapa utrymme för det samhälle vi vill ha
Ju mer komplex världen är, desto viktigare blir det att fördjupa kunskapen om hur samhället bäst förändras. Journalister har ett stort ansvar i att ställa rätt frågor. Men vi har alla ett ansvar att bidra till att möjliggöra för våra politiker att lägga fram de förslag som kan göra att utvecklingen går i önskad riktning. Det finns inga quick-fix-lösningar som löser de problem samhället står inför. Det är inte genom att förbjuda fattigdom som vi slipper se tiggarna på trottoaren.

Det gemensamma vi:et och samtalets betydelse
Det goda samhället formar vi genom våra handlingar och genom att vi visar i våra dagliga ställningstaganden vad som är viktigt, samt genom att samtala om det, som vi hjälper våra folkvalda att bygga det samhälle vi vill ha. Som vanligt ligger lösningen på en helt annan nivå än där problemen uppstått. Tydliggör det gemensamma vi:et och möjliggör samtal för en ökad förståelse. Lösningen bär vi själva på genom att vi var och en möjliggör den utveckling och förändring vi hoppas på.

Länktips: Programmet Konflikt i P1 om den danska politiska utvecklingen: här.

Julkänsla mitt i sommaren

Julafton känns långt borta. Men jag brukar beskriva Almedalen som julafton. Under en vecka finns möjlighet att i koncentrat fånga upp det som andra tycker är viktigt. Inte alltid vad som sägs utan vem som säger vad kan vara det nya. Även vår demokrati påminner starkt om julafton. Återkommer till det.

Tummelplats
I Almedalen trängs företag, politiker och organisationer. Över 3000 seminarier lockar i år åhörare. Sveriges i särklass största evenemang i sitt slag. I år är jag inte på plats. Istället följer jag delar av det som händer via webben, twitter och sociala medier. TV-rutan förmedlar som vanligt bara medias selekterade perspektiv på den tummelplats för möten, folkbildning, kunskap och åsikter som Almedalen huvudsakligen är.

Inte bara på Gotland
Glädjande nog har även våra nordiska grannländer liknande evenemang. (Länk se nedan). Danmark har i juni sitt Folkemöte, i Norge kallas ett liknande event för Arendalsuka och Finland har nu sin ”Soumi areena” för nionde gången. Mötesplatser behövs. Samhället har blivit så strukturerat, verksamheter så slimmade av ekonomisk styrning och förändringsbehoven har blivit så påträngande att ett val vart fjärde år inte räcker för att fylla behovet av demokratiskt folkstyre. Därför blir Almedalens gränsöverskridande forum så viktigt.

Vem leder utvecklingen?
Förnyelsen av verksamheter bygger på att idéer är förankrade. För detta behöver vi metoder för att samtidigt hantera både form och innehåll. Vem beslutar vad? Och på vems uppdrag ska det beslutas? Hur följer vi upp besluten? Vad är en rimlig avvägning? Kan marknadskrafterna lösa behovet? Hur mycket måste myndigheter och förvaltningar besluta? Var kommer den enskilda människans behov och drivkrafter in? Vem leder utvecklingen?

En stark känsla, även om den kan vara olika
Men vad har julafton med demokratisk utveckling att göra? De allra flesta i vårt land vet vad julafton står för. Har man vuxit upp i vårt land är det omöjligt att inte ha mött de traditioner vi förknippar med julafton. Låt vara att de är olika i sin tyngdpunkt: några firar Jesu födelse och förknippar julklapparna med den händelsen, andra ser julen som en familjehögtid i första hand, då man träffas, umgås och äter god mat. Barnen ser fram emot julklappar och kanske tomtens besök. Bara midsommarfirandet kan konkurrera med julen om vår uppmärksamhet när det gäller att samlas i familjekretsen.

Överraskande innehåll
Formen är en del av traditionen. Julen är så starkt förankrad i vad vi anser viktigt att det ska mycket till för att bryta mönstret. Det intressanta är att det samtidigt, särskilt hos barnen, finns ett starkt spänningsmoment. Kommer tomten? Ska jag få några julklappar? Blir mottagaren glad åt den present jag ger? Innehållet är på så sätt osäkert. Formen är given. Under decennier har Kalle anka styrt generationer av familjer klockan tre. Men förväntan på att bli överraskad finns där: vad kommer att hända?

Formen för demokrati
Överfört till samhällsutveckling är det så vi behöver se på demokratin. Formen är given. Vi har olika sätt att forma framtiden genom vårt direkta eller indirekta engagemang i det politiska fältet. Vi kan bejaka näringslivets utbud genom att köpa varor och tjänster vi gillar. Vi kan involvera oss i ideella verksamheter, förkovra oss, delta i idrott, kultur, mänskliga möten och andra aktiviteter. Formerna för allt detta är relativt stabila. Vi har tom både formella och informella gränser för hur vi beter oss som sociala varelser. Kulturen bär detta över generationsgränserna.

Den starka, positiva kopplingen möjliggör utveckling
Den andra delen, innehållet, det vi väljer att fokusera på, är mer föränderligt. När vi upptäcker något nytt och förhåller oss till det lägger vi grunden till utveckling. Har vi en stark känslomässig koppling till något, blir det också viktigt för oss. I bästa fall blir varje dag en slags demokratisk julafton, där vi upplever en stark koppling mellan oss själva och världen omkring oss. Orättvisor, ofred, omänsklig behandling, orättfärdigt beteende och oansvarighet kan vara sådant som väcker vårt engagemang. Allra bäst är om vi lyckas kombinera våra ställningstaganden med positiv förändring. Att samhället blir och upplevs som bättre i motsats till mindre dåligt.

Därför är den goda julkänslan så viktig mitt i sommaren och hela tiden.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/7404

 

Är staten god?

Världen upplever en politisk kris i flera länder. Vi kan konstatera att USA är timmar från att ställa in sina betalningar. Italien har en tradition av regeringskriser som avlöser varandra, men läget är nu betydligt allvarligare än tidigare. Grekland upplever en extrem åtstramningspolitik som hänger samman med att tidigare regeringar skjutit alla problem framför sig och inte talat klarspråk om problemens art och omfattning. David Cameron på 10 Downing Str försöker balansera EU-skepsis med sammanhållning. Die starke Frau Merkel vann valet i Tyskland, men har svårt att bilda regering så som författningen är skriven. Demokratin går knackigt.

Brist på manöverutrymme
Det ropas på ledarskap. Tydlighet, långsiktighet, framtidstro och visioner. Tyvärr är det parlamentariska systemet delvis kontraproduktivt. Ansvarstagande politiker belönas sällan i nästa val. Istället blir det mittenväljarnas plånboksfrågor som styr politiken. Det uppstod uppenbarligen aldrig ett politiskt läge för de grekiska regeringarna att berätta för folket hur illa det var ställt med statsfinanserna. Istället ställdes befolkningen inför ett faktum, när de första stödinsatserna beviljades från EU, kopplade till tuffa sparkrav. Hur kan politiker skaffa sig ett manöverutrymme?

Är staten god? – Nej
Jag upplever att det är väsentligt att förstå en grundläggande fråga: Är staten god? Är staten till största delen bra för individen, för lokalsamhället, för näringslivet och för samhället i stort? Här finns, upplever jag, en fundamental skillnad mellan olika länder. Tydligast är bilden i USA. Staten betraktas som en plundrare, som lägger beslag på delar av den egna förmögenheten. Att skära ner i statliga utgifter är något som många ser positivt på. Lägre skatter ger större personlig frihet att använda sina inkomster. Motståndet mot en generell sjukvårdsreform har varit starkt. Staten är nödvändig, men inte god.

Är staten god? – Ja
Ett annat synsätt har vi i Norden, där staten generellt sett har uppfattats som en garant för sociala skyddsnät, investeringar och omfördelningspolitik. Staten är kanske inte ”vi” så som folk tidigare må ha uppfattat saken. Men det staten finansierar har vi alla nytta av. Så ser bilden ut. Det var också när ”nya” Moderaterna erkände den generella välfärdspolitiken inför valet 2006, som de fick förtroendet att leda landet. Kontraktet revs inte upp. Det man fick väljarnas OK på var att justera i skattesatser och prioriteringar.

Grekland
Greklands problem hänger samman med att folk i gemen har haft en svag motivation att betala in moms och skatt. Turistöarnas hotell och restauranger har under lång tid varit ”momsbefriade” och staten har känts långt bort. Nu kan man tänka sig att kloka greker ångrar sig, att de inser att beteendet långsiktigt urholkat den gemensamma ekonomin och ställt landet på ruinens brant. Det hjälpte inte att Andreas Papandreou, med erfarenhet från Sverige, försökte propagera för ett ”svenskt system”. Grunden fattades – känslan av att staten är god.

Vem har trovärdighet att berätta?
Frågan är om de svenska och nordiska exemplen på något sätt kan hjälpa länder, där synen på staten är negativ. Vad skulle kunna bidra till en annan förståelse? Vilken aktör i Europa har intresse av att berätta om nordbornas, måhända blåögda men förankrade, tilltro till staten? Finns det någon gränsöverskridande folkrörelse ute i Europa som kan plocka upp den tråden? Och vilken organisation har ett sådant förtroende hos allmänheten att budskapet kan tas emot? Kanske omställningsrörelsen (Transition Towns) ? Eller någon annan?

Länktips: Transition Towns

Omställningsrörelsen i Sverige

Matturism i Matlandet Sverige

Sverige är ett turistland. Men vi är ganska dåliga på att utnyttja våra egna unika tillgångar: upplevelser i författarnas spår, från Pippi i Vimmerby till Wallander i Ystad, midnattssol, sjöar och vattendrag, tystnad, älgar och lingonsylt. Gröna skogar har vi, men var är guldet?

Vad ser andra som vi själva missar?
Exempel på hållbar turism finns, men de är inte representativa för merparten av besöksmålen och arrangemangen. En rapport från Nordiska Ministerrådet pekar visserligen i rätt riktning, (länk se nedan) men den som exempelvis besöker TUR-mässan i Göteborg får oftast leta efter arrangörer med hållbarhetsprofil. Ändå är det påfallande ofta som utländska besökare avundas vår inställning till naturen och har hört om vår allmänna medvetenhet om miljöfrågor. Ser andra vad vi själva inte ser? Är vi hemmablinda? Missar vi att ta vara på det som andra ser som exotiskt och värdefullt?

Globalt toppmöte
I dagarna pågår i Göteborg en konferens med den blygsamma titeln World Food Travel Summit 2013. Matturismen ur ett globalt perspektiv. Börshuset dukas upp, långväga gäster får smaka lokala läckerheter. Trendsättare förvånas över yrkesskickligheten hos ledande svenska och nordiska kockar. Landsbygdsministern gläds åt att ”Matlandet Sverige” börjar bli ett vedertaget begrepp. Men bilden är inte enhetlig.

Fyra gånger så mycket tillsatser som i Italien
I genomsnitt stoppar svenskarna i sig fyra gånger så många tillsatser i maten, som italienarna. Ungefär 10 % av allt vi äter i Sverige är tillsatser. Smaker, hållbarhet, konsistens, färg… you name it. Bilden av spetskrogarnas fashionabla Michelin-utnämningar kontrasterar skarpt mot den vardagsmat, som vi i Sverige väljer att köpa och äta. Av vår disponibla inkomst lägger vi i Sverige cirka 13% på maten. En halvering på en generation. Matlandet Sverige är således bara hälften så mycket värt för oss som bor här jämfört med på 80-talet. Samtidigt vinner svenska kockar priser för sin skicklighet.

40% onödigheter
Att bilden är splittrad kan även illustreras med det ökande intresset för matkassar, matböcker och diverse dieter, nu senast 5:2-dieten. Tyvärr verkar det vara så att intresset för kvaliteten och innehållet, t.ex. ekologiskt odlad mat, inte ökar på samma sätt. Det vi lägger våra tretton öre av varje disponibel krona på är dessutom till 40% onödigheter som godis, läsk och alkohol. Och hälften av vår mat importeras. Något som inte gynnar våra producenter. Hur har det blivit så här?

Turistnäringen i glesbygden har det extra svårt
I glesbygd är det dessutom numera svårt att ta betalt av kunder. I tidningen Besöksliv (länk se nedan)  läser jag om svårigheten att använda betal- och kreditkort på STF:s anläggningar. Turisterna vill betala med kort. Bankerna kräver mobiltäckning för kortläsarna. Mobiltäckningen är minst sagt bristfällig utanför större orter. Att bedriva besöksnäring i glesbygd (där mycket av det unika med Sverige kan upplevas) motarbetas således av andra särintressen.

Bilden är inte helt relevant
Bilden av den nyttiga och goda svenska maten, som vi gärna erbjuder turisterna i en exotisk, lantlig miljö är således inte helt relevant. Ekologiska råvaror är långtifrån självklara delar av produktion och konsumtion. Vår egen mat får gärna vara full av tillsatser och när vi ska ta betalt fungerar inte de internationella betalsystemen som de borde. Bättre kan vi!

Länktips: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/anp-2013-718

Länktips: http://www.besoksliv.se/artikel/kortbetalningar-omoejliga-utan-mobiltaeckning-40002

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Språket ger Sverige en fördel

Sverige, och Norden, har en unik möjlighet eller skyldighet att bidra till en global hållbar utveckling. Våra länder har en politisk och demokratisk mognad, vi har ett fungerande välfärd och ett samhälle som i stort sett fungerar. Vi har också en storlek på samhälle som skulle kunna lämpa sig för att utveckla nya samarbetsformer.

Penta Helix
Penta Helix, där myndigheter, näringsliv, universitet, organisationer och civilsamhälle samverkar, är inte svårt att etablera i den svenska eller nordiska kontexten. Kanske är det just detta som är Sveriges och Nordens historiska uppgift. Att visa resten av världen vilka processer som ska startas för att vrida utvecklingen rätt.

Flera fördelar
Det finns flera fördelar för de nordiska länderna i kapplöpningen om att introducera smarta, hållbara lösningar. En fördel är vår tekniska mognad, att vi ofta testar nya produkter och har en öppenhet för nymodigheter. Skype, Spotify och liknande tjänster har utvecklats och fått genomslag i Sverige. En hållbar utveckling innebär rimligen att vi baserar mer av vår kommunikation på virtuella lösningar.

Språklig fördel
På ett annat plan har de nordiska länderna ett stort försprång. När det gäller att använda sökmotorer, initiera och följa upp konversationstrådar på hemsidor och fora, eller enbart att bevaka sakfrågor på ett tidseffektivt sätt har vi i mindre språkområden ett försprång. En fråga på en svenskspråkig LinkedIn-sida kan typiskt få 10-15 svar, medan motsvarande fråga på en engelskspråkig sida kan få över 800 svar. Det säger sig självt att det tar oerhört mycket längre tid att läsa och värdera de engelska inläggen än de svenska. Naturligtvis kan man invända att hundratals inlägg och synpunkter kan ge fler användbara idéer och syunpunkter. Samtidigt ska den fördelen vägas mot den tid det tar att läsa så många texter. Möjligheten att snabbt hitta just den informationsdel som man letar efter ger små språkområden en fördel.

Vi ska vara observanta på de strukturella fördelar vi har när det gäller att åstadkomma en hållbar utveckling.

Köpenhamns gröna lista

Börja med att gå till Köpenhamns Stads hemsida www.kk.dk . Väl där kan du relativt lätt klicka dig framåt till företag (Erhverv) och miljö och den gröna listan.
Eller så går du direkt dit genom att klicka här

1000+ företag
Det är många företag på Köpenhamns gröna lista. Jovisst, många filialer också, men ändå – vilken svensk stad matchar denna lista? Danskarna fetstilar dessutom det man kallar frontrunners, dangelsk för föregångare. I Sverige vågar inte kommuner särbehandla företagen på det sättet, det är i alla fall sällsynt.

Men här då?
Jovisst, vi har Göteborgs Miljödiplom som numera ingår i Svensk Miljöbas. Men inte tusen stycken och inga föregångare. I Sverige ska kommunen inte ägna sig åt att lyfta fram företag. Man kan lista de företag som klarat diplomeringskraven, men inte mer.

Tilltalande
Är jämförelsen orättvis? Döljer sig dåliga exempel bakom de danska föregångarna? Har Köpenhamns lista inneburit en orättvis behandling av företag som inte benämns föregångare? Möjligen kan det vara så. Men det som är påtagligt är tilltalet. ”Detta är ett frivilligt åtagande”, skriver kommunen. och ”Här har du en branschanpassad checklista”. Exempel på sådant tilltal här.

Lägre tröskel
Ibland tenderar vi i Sverige att komplicera saker och ting. Göra det onödigt krångligt. Jag kan inte undgå att känna att danskarna hittat en betydligt mer tilltalande variant – tilltalande i flera betydelser – som troligen gör tröskeln lägre för företag som vill ta ansvar för klimatfrågan, kemikaliefrågan, vattenfrågan osv.

Snabbare
Vi måste lära oss att tänka i andra banor, och fånga upp smarta idéer snabbare än vi gör. Och dra nytta av det nordiska samarbetet.

Några danska länkar att kolla in:
www.key2green.dk
www.ecocouncil.dk
www.eco-net.dk
www.kk.dk/Erhverv/Miljoe/GroenneErhverv/HvemErMedlem.aspx
www.folkecenter.dk
www.balancingact.dk
www.merkur.dk

Föreningen Norden

Kungälv 31 mars
Föreningen Nordens generalsekreterare Bo Andersson blir närmast lyrisk när han får syn på den svarta tavlan, krittavlan, i den stora salen på Nordiska Folkhögskolan där Göteborgs- och Bohusländistriktet inom Föreningen Norden har samlats för att tillsammans med Bo diskutera utvecklingsfrågor. Intill finns en Whiteboard. Svart och vitt. Tänk om framtiden ginge att förenkla så långt.

Ansvar
Pedagogiskt, personligt och välunderbyggt målar Bo upp sin tydliga bild av den roll Föreningen Norden har att spela idag. Demokrati, med delkomponenter som jämlikhet, solidaritet, frihet och respekt, är den överordnade ideologi de allra flesta organistioner utgår ifrån och ser som en deluppgift att försvara. Samhällsidén i Norden bärs upp av några mycket centrala idémässiga och konkreta fundament. Och, menar Bo, denna samhällsidé måste leva och utvecklas. Metoden är kulturyttringar, möten, kontakter. Ansvaret skulle kunna vara Föreningen Nordens.

Kärnan
Det finns 600 nordiska samverkansorganisationer. Föreningen Norden skulle kunna ha ansvaret för att samhällsidén som sådan hålls levande och utvecklas. Och så fylls svarta tavlan av nyckelbegrepp, samhällsområden, åtgärder, initiativ och möjligheter. Tydligt framstår en mångfacetterad och tidlös bild av vad ett samhälle egentligen är.

Meningsfullt
Gruppdiskusionerna blir vitala och idérika. Stort blandas med smått. Målgrupper, arbetssätt, varumärke… som sutte vi i vilket styrelserum som helst. Portalfraser bollas – ”Folkrörelse för nordisk samverkan” och ””Det är vi som kan Norden”. De flesta åker hem - är mitt intryck - med en stärkt känsla av att delta i något meningsfullt. Om några månader formaliseras diskussionerna i antagna styr- och åtgärdsdokument.

Värde och kriterier
Personligen ser jag de nordiska samhällena som värdefulla förebilder för andra regioner. (Läs även det jag skrev nyligen efter Jan Eliassons föredrag i Borås). När de nordiska länderna för sig själva, på såväl politisk nivå som på förenings- och medborgarnivå klargjort värdet av och de viktigaste kriterierna för den typ av stabila samhällen vi åstadkommit i Norden, då finns möjlighet att använda denna nordiska modell som förebild i andra regioner. Baltikum, Balkan och Nordafrika är några sådana områden.

Städer och regioner viktiga
I takt med att gränser mellan länder minskar i betydelse och människor, varor och idéer flödar – inte minst tack vare internet – kommer stegvis, tror jag, betydelsen av nationalstaten att minska. Städer och regioner blir viktiga för våra dagliga liv och trygghetssystem. Och får kulturer utvecklas i respekt och frihet kan också nya gränslösa samarbeten bli möjliga. Sovjet och Jugoslavien är exempel på statsbildningar som byggde på tanken att gränser utgjorde murar. När back-packergenerationen, som vant sig att resa över hela världen, hamnar i beslutsposition får vi i bästa fall se många av de konstgjorda hindren försvinna. Och det är då modeller för samverkan behövs. Då måste Norden visa hur likheter och skillnader på en mängd olika områden blir till en stark fördel.

Likheter och skillnader
Och samtidigt måste vi själva bättre ta vara på den resurs som personer födda i andra kulturer utgör. Likheter och skillnader, svarta tavlan och Whiteboarden, utgör kontrasterna som gör landskapet vackert, som gör grytan välsmakande. Det ska bli spännande att följa utvecklingen för Föreningen Norden, som vill ta ansvar för samhällsidén.