Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

På jakt efter livet i NDS – 15 april

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?