Medicin som hotar – inte botar – patienten

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/