Kloka kunder driver utvecklingen

Att hjälpa företag att vara kloka företag har blivit en bransch i sig. Tidsbristen i slimmade organisationer skapar utrymme för tillrättalagd informationsöverföring. När företagets egna anställda inte hinner omvärldsbevaka och uppdatera sig köper man färdiga informationspaket, ibland kryddade med någon workshop, som ska hjälpa företaget att tillämpa den nya insikten. Delvis gör jag själv samma prioritering, något som tar emot att erkänna. Men generellt ägnas alldeles för lite uppmärksamhet åt det som verkligen har potential att förändra näringslivets inriktning.

Det räcker inte att företagen blir uppdaterade
Det räcker inte att företagen blir duktigare på att ta till vara människors unika kompetens, att hantera integrationsfrågor, att förstå och ta till vara den nyaste tekniken, att förstå i vilken riktning samhället och teknikutvecklingen är på väg. Visst är det lockande med nya appar, självkörande fordon, uppkopplade virtuella nät av solcellsägare, print-on-demand-skrivare i 3D osv. Det behöver vi ha koll på och förstå konsekvenser av och möjligheter med. Men det räcker inte.

Förverkligande
Den stora förändringen ligger någon annanstans. I miljoner och miljarder människors behov och förväntningar. Drömmer de om en billig cheeseburger ska de kanske få den. Men särskilt hållbart är det inte. Drömmer de om ett liv utan bomber och krig, om en framtid för sina barn är det inte mer än rimligt att de får chans att leva så. Drömmer de om att få följa sin inre kompass och utveckla sina förmågor på något område ska de kunna få utbildning och försörjning baserat på kunskap och färdigheter. Önskar de att mänskligheten slutar upp med att se vårt klot som en sopstation och istället kopierar de naturliga kretsloppen är det inte mer än rimligt att det är en sådan utveckling var och en ska kunna stödja.

Informationsflödet blockerar kunskap
Paradoxen finns i informationssamhället. Internet och alla de möjligheter till informationsutbyte och kontakter som internet gett upphov till har snarast blockerat verklig kunskapsspridning. Kvalitet underordnas kvantitet. Antalet följare och tittare är avgörande. Logiken leder till sensationsfokus och korta budskap. Den fria pressen attackeras av samordnade sabotörer. Dunkla krafter använder internet för ryktesspridning och desinformation. Kaoset brer ut sig och informationsrevolutionen som internet och alla tjänster skulle kunna utveckla till något positivt håller på att kväva demokratin så som vi lärt oss att uppskatta den.

Kloka kunder kan vända utvecklingen
Företagen erbjuds kurser för att göra sina företag smartare, mer uppdaterade och konkurrensfähiga. Men det stora behovet finns hos de presumtiva kunderna. Det är efterfrågan på kloka, kretsloppsanpassade produkter och tjänster som avgör vad som produceras och blir lönsamt. Det är i samspelet mellan väl avvägda behov, synliggjord multipel nytta och vinst ur mer än ekonomiskt perspektiv som blir avgörande.

Nära istället för tära
Det som behövs är att rätt produkter efterfrågas, så att företag med mer än den egna kortsiktiga vinsten i sikte ges fördelar på bekostnad av de företag som tär på resurserna. Näringslivet måste leva upp till sitt namn och ge sig själva och hela samhället näring.

Nu förverkligas Paris-avtalet

Parisavtalet är undertecknat av världens länder. Det har kallats både historiskt och urvattnat. En vändpunkt och ett tomt skal. Precis som politiken är väldigt olika till form och innehåll i de utvecklade demokratierna respektive i de samhällen som styrs på andra sätt speglar avtalet hur komplicerad världen är. Om alla länder vore fungerande demokratier, där frihet, jämlikhet och broderskap präglade samhällena, skulle vi ha rätt att vara besvikna. Men nu ser världen lite annorlunda ut.

Indirekta insatser
Politiken, även i ett land som Sverige, spelar en roll för regelverk, skatter, villkor och rättvisa. Däremot får inte ministrar ägna sig åt detaljstyrning. Ämbetsverken och kommunerna hanterar på lite olika områden det operativa och tillämpningen av lagarna. Så har vi valt att göra. Därför blir det lite märkligt när kritiker tycker att avtal på global nivå saknar konkreta mål, åtgärder och insatser. Politiken arbetar ju huvudsakligen indirekt, via villkor för näringslivet och via de organ som ska förverkliga politiken.

Mobilitet
Några har fattat detta. Tusentals städer runt i världen sätter upp egna mål och arbetar med mer konkreta insatser för att ställa om till en fossilfri framtid. Företag som Tesla, Apple, Google och NEVS arbetar för att ställa om hela fordonsbranschen. Inte bara till eldrift utan också genom att öppna upp för mer automatik, mer IT-system och mer tjänster. Det är mobilitet vi behöver. Inte plåtchassin parkerade längs våra gator under 94 % av sin livslängd.

Förverkligande
När man läser NEVS pressrelease blir det tydligt. Sannolikt blir det tillverkning av bilar i Trollhättan igen, men framför allt är det en helt annan marknad köparen siktar in sig på. En tjänstemarknad, där mobilitet och inte ägande står i centrum. Det är NEVS och deras kunder som står för förverkligandet av det Parismötet samtalade om. Låt oss inte glömma det. Politiken behövs för att sätta bra och rättvisa spelregler. Entreprenörer och framsynta aktörer som NEVS och deras kinesiska partner behövs för att skapa det nya. Kunder som värderar en smartare livsstil behövs för att hela kedjan ska fungera.

Avfall måste bli resurs
NEVS-ordern skulle kunna ses som en startpunkt för den nya cirkulära ekonomin, men då krävs att ägaren till de nya fordonen säkrar upp hur komponenterna, t.ex. batterierna, ska göra nytta i andra sammanhang, genom andra företag, när de inte längre duger som bilbatterier. Det måste bli ett slut på de linjära flödena och nya aktörer måste se sin roll i kretsloppet. Värden måste tas till vara och förädlas. Avfall bli resurs.

Länktips: http://www.saabcars.com/sv/news/B2A6378DE2901E6C

För och emot klimatkompensation

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Norge kanske visar oss vägen

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/

Om vatten, forskning och samverkan

Frågan om ett hållbart sätt att använda vatten är ständigt aktuell. För ett par år sedan deltog jag i ett projekt som undersökte industrins och företagens intresse för ett organiserat samarbete kring vattenanvändning. (Länk se nedan). På Chalmers står nu hundratals forskare beredda att samverka med industrin kring vattentemat, ett initiativ inom det man kallar Rendezvous Avancez. (Länk se nedan).

Från nanofilter till havsnivåer
På frukostseminariet den 22 juni 2015 beskriver professor Lars Rosén några av de fackområden som göteborgsforskarna behärskar. Det handlar om havsnivåhöjningar, barriärer och skyddsåtgärder, om tunnelborrning, grundvattenförekomster och risken för sättningar, eller om mät- eller reningsteknik, fukt i byggnader, nanofilter etc. Vatten används hela tiden i mängder av applikationer. Riskbedömningar som en följd av den pågående klimatförändringen är en annan ”bransch” som nu etableras.

Mälaren = 127 miljarder
Göta Älv är en bra referens i sammanhanget. Hela jordens befolkning skulle kunna få sig tilldelad 6,2 liter vatten per person och dygn ur Göta Älv, vilket nästan motsvarar individens minimibehov. Samtidigt är det svår torka i vissa delar av världen. Botaswana nämns. Man hade kunnat nämna Kalifornien. Vi får lära oss att organisationen  Svenskt Vatten har tagit fram en rapport som visar att dricksvattnet i Vombsjön i Skåne värderas till 1,6 miljarder och i Mälaren till 127 miljarder kronor per år.

”Pluskvalitet”
Att värdera rent vatten kommer att bli väsentligt i framtiden. På samma sätt som plusenergihus har blivit ett begrepp inom nybyggnation, så att mer energi tillförs systemet än huset behöver för drift och boende, behöver vi hitta ”pluskvalitet”-definitioner när det gäller vatten till processer, kylning och livsmedelsproduktion. Vatten har i många år och sammanhang varit en gratis resurs. Det synsättet håller inte längre. Ska vi klara att forma cirkulära tekniska och ekonomiska processer, som kopierar naturen, måste vi bli bättre på att i varje led verifiera och värdera vattnets kvalitet. Vårt förhållande till vattnet blir på ett sätt en symbol för det moderna samhällets förmåga att cirkulera resurser, precis som naturen själv cirkulerar sitt vatten.

Möjlighet
Den storskaliga rening vi har satsat på är inte optimal för att hantera kombinerade flöden från industrin, hushållen och dagvattenbrunnar. Vi kommer att behöva mer rening nära föroreningskällan, mer av förståelse för hur beteende och användning av vatten i olika processer påverkar ekosystemen och en helt annan medvetenhet om hur vi måste vårda och värdera vattnet. Kombinationen av teknik, drift/underhåll, korrekt användning och mätning/redovisning kan bli en svensk exporttjänst om vi anstränger oss. Just för att vi har gott om vatten har vi möjligen ett extra stort ansvar för att visa hur en smart användning av vattenresursen kan se ut.

Länktips:
Svensk Vattenallians här .
Chalmers Rendezvous Avancez här .

Ett möte med en politiker och en jurist

- ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
- ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”. 

De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Förändringen pågår i näringslivet

Det tas steg i förnyelsens riktning hos ett antal företag. Ibland för att man känner att man måste, ibland för att konsumenttrycket och kraven från anställda och samarbetsparter synliggör behovet av förändring. Det är inte så lätt att ändra ett företag. Rutiner, värderingar och praxis sitter ju ”i väggarna”. De klassiska förlorarna brukar nämnas i detta sammanhang, Facit med i huvudsak mekanisk kompetens, KODAK med fysisk/kemisk bildhantering och NOKIA, som missade smartphone-utvecklingen. Man skulle kunna kategorisera dessa exempel som ”tsunami”-företag. En våg av förnyelse svepte bort dem.

Förändringen pågår
Men hur är det för alla andra? De företag som (ännu) inte drabbats av någon snabb och avgörande förändring av förutsättningarna? Hur tänker man, vem gör vad? Vem driver på förändringen, vem bromsar och hur skapar man acceptans för förändringen? Vi hör om Ericsson, som avskedar några tusen ingenjörer för att de har ”fel” kompetens. Vi ser AstraZeneca göra drastiska nedskärningar. Och vi ser hur AB Volvo byter koncernchef utan att han varit på älgjakt med privatplan. Det känns som ingen riktigt sitter still i båten, men man berättar egentligen inte så mycket. Det gäller ju att hålla den bekanta marknaden lugn och stabil.

Tjänstesektorn
Arbetslivet står inför en snabb omställning. Yrken försvinner, nya kommer till. Så har det kanske alltid sett ut. Typografer och skrivbiträden, postkassörska och telefonist – de är snart bara yrken i någon arkiverad tryckt telefonkatalog. Tjänstesektorn ska öka. Det har man sagt tydligast sedan Stefan Edmans ”Biffen, bilen, bostaden”-utredning för mer än 10 år sedan. Vi ska i allt högre grad utföra tjänster åt varandra och på så sätt säkra BNP, hålla skattebasen intakt och samtidigt minska miljöbelastningen och negativ klimatpåverkan.

Det rör på sig
Så hur tänker de existerande tjänsteföretagen? Frisörerna tänker sig i alla fall snabba klipp (ursäkta). Här där jag bor finns ett dussin på kort promenadavstånd. Advokater, mäklare, revisorer, försäkringsbranschen, arkitekter och konsulter – har de en framtid i det hållbara Sverige? Ja det verkar så. Finansrådgivarna är möjligen undantagna. Det vimlar inte precis av hållbarhetsengagerade finansvalpar. Men i övrigt tycks det röra på sig.

Arkitekter, reklamare, försäkringsbolag och revisorer
För 15-20 år sedan kunde man namnge de arkitekter som drev miljö- och hållbarhetsfrågorna. De var lysande undantag i en sovande bransch. Idag har många plockat upp dessa frågor och de som idag ligger långt fram har också nått stor framgång, deras koncept efterfrågas. Så branscher förändras. Enstaka reklambyråer har vaknat upp och förstått att de faktiskt påverkar hur samhället utvecklas. Försäkringsbolagen driver, delvis av självbevarelsedrift, frågorna framåt. Det är svårt att försäkra den ohållbara framtid vi styr rakt emot. Nu rör även revisorerna på sig. I förra veckan hamnade jag på ett frukostseminarium om cirkulär ekonomi på Grant Thornton. Lite oväntat, men desto mer glädjande att även denna bransch börjar utveckla ny kompetens i samklang med vad framtiden kräver.

Shared Value
Det är när företag inser att de har mer att göra än att girigt och egoistiskt bygga förmögenhet på andras och på miljöns bekostnad som något nytt kan ta form. Shared Value kallar Michael Porter det. Ingångarna och processerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om att skapa mervärden utanför de egna. Balansen mellan särintresse och allmänintresse behöver återställas. Det låter enkelt, men kräver både mod och kunskap, sammanhang och långsiktighet för att lyckas.

Saudiaffären en symbolfråga på flera sätt

I gammelmedia är konflikten mellan Saudiarabien och Sverige fortfarande en toppnyhet. Dels för att frågan innehåller principiella vägval för regeringen, om ett fortsatt samarbetsavtal eller inte, och dels när det gäller frågan om  mänskliga rättigheter och hur de frågorna ska tas upp i internationella sammanhang.

Hur hade Alliansen gjort?
Intressant är att konstatera att delar av näringslivet och Moderaterna ser Sveriges agerande som problematiskt och att det leder till sämre förutsättningar för svenska företag att sälja produkter till arabländerna. Medan de övriga allianspartierna tycker det är viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter. Hur hade en fortsatt Allians-regering hanterat frågan? Vad hade Annie Lööf som näringsminister sagt? Hade man låtit Carl Bildt hantera frågan, vilket ju inneburit ”business as usual” och hade KD, FP och C då fogat sig i M-politiken? Den frågan har inte ställts vad jag vet.

Vad är viktigast?
För detta handlar om mer än partipolitik. Det handlar om värderingar. Är mänskliga rättigheter viktigare än storföretagens eventuellt minskade försäljningsmöjligheter? Går business alltid före mänskliga rättigheter? Om det är så, hur ska vi vi någonsin få miljöfrågorna, klimatfrågorna, rättvisefrågorna och alla andra ödesfrågor att bli viktigare än de kortsiktiga intressena?

Rakryggat
Det finns en symbolik i det som har hänt just nu, och som hedrar Sverige. Vi har visat att det inte alltid är pengarna som bestämmer. Ibland finns det viktigare mål att arbeta för. Skulle vi fortsatt på det tidigare vägen och tigit om mänskliga rättigheter hade Sverige förlorat i trovärdighet, när vi försöker hävda andra värden än de materiella. Förutsättningar för ett gott liv går inte via hänsynslöst utnyttjande av andra människor eller naturgivna resurser. Även om den eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd nu kanske inte är inom räckhåll för Sverige har regeringen ändå markerat på den globala arenan att man ogillar diktaturer som förtrycker sina medborgare. En grundinställning som majoriteten av svenskar står bakom.

Ryssland
Hur svenska företag ska förhålla sig till Ryssland är mer komplicerat. Nu kastas det ideellt verkande nordiska informationskontoret ut från S:t Petersburg. Putin-regimen hävdar att alla utländska verksamheter är potentiella spionorganisationer. (På sig själv känner man andra). Utrymmet för fritt tänkande stramas åt i Ryssland. Homosexuella får inte ta körkort. Officiellt finns inga ryska soldater i Ukraina. Nyhetsförmedlingen i Ryssland är starkt vinklad. Hur svenska företag ska verka i Ryssland vållar säkert stort huvudbry.

Ny redovisning
Det ska bli intressant att läsa 30 näringslivsdirektörers debattartikel om det problemet.
(Dvs. marknaden har inte lösningen på alla problem). Och storbolagsdirektörerna behöver nu se över sina årsredovisningar för 2015, så att det står under kapitlet CSR att man erkänner att CSR-arbetet bara har relevans när det inte hotar affärerna. Det vore åtminstone ärligt.

 

 

Transformativa, transparenta företag går före

Närmare ettusen inbjudna i publiken, en fin inramning på Svenska Mässan, mycket bra moderatorer, en intressant och kunnig samtalspanel och en engagerad företagsledare som pristagare – Göteborgspriset hade alla komponenter för en lyckad halvdag med seminarium och prisceremoni. Jag gick dit med frågan: Ska ett globalt företag med stor påverkan på miljö och arbetsvillkor för 175.000 anställda och miljontals kunder och leverantörer verkligen få ett pris innan de åtgärdat alla sina brister? Är det rätt signal? Jag lämnade eventet med en känsla av hoppfullhet, att klokheten trots allt kan vinna över girigheten.

Ledarskap och motivering
Paul Polman, CEO för Unilever, får priset för sitt transformativa ledarskap i ett företag på global nivå, där han i ord och handling och med stort mod visar på förändring i riktning mot ett inspirerande och hållbart affärsmannaskap. Under en timmes intervju av Alan Atkisson får Polman utveckla de viktigaste komponenterna i sitt ledarskap.

Samhällsnyttan enligt Shared Value
Att vara människa är det viktigaste, säger Polman, och exemplifierar med de läkare som riskerar livet i Ebola-drabbade länder som verkliga ledare. De som sätter andra före sig själva är de verkliga ledarna, fortsätter han, och beskriver hur avgörande det blev för hans egen livsväg att hans far aldrig fick chansen till en ordentlig utbildning under andra världskriget. Syftet med att göra affärer är nyttan för samhället, slår Polman fast och refererar till Michael Porter och Shared Value. Det uppstår, klargör han, en mental stress om de anställda upplever en stor skillnad i värderingar mellan den privata sfären och arbetet.

Förändringens komponenter
Med eleganta referenser till Rockström, WWF och finanskrisen 2007-2008 beskriver Polman kärnan i det hans företag nu strävar emot: en kombination av minskad resursanvändning, en ökad social nytta och dubbel omsättning. Med kodord som transparens, partnerskap, värdekedja och att frigöra energi i organisationen skissar han förändringens huvudkomponenter för att nå de 50 mål företagsledningen satt upp. Man ska skapa 5 miljoner nya jobb, direkt och indirekt, och nå en miljard människor. Globala företag är verkligen globala, tänker jag.

Vi har ett ansvar att tjäna de andra
Förutom att leda Unilever är Polman ordförande i WBCSD, där tidigare Björn Stigsson var ordförande. (Länktips se nedan). ”Jag är optimist, för det  är för sent att vara pessimist” är en av de one-liners Polman levererar under dagen. Samtidigt påminner han om hur privilegierad han själv är, som ingår i de 2% av mänskligheten som kan välja vad han gör. Miljarder människor är hungriga och outbildade, påminner oss Polman. ”Vi har ett ansvar att tjäna de andra 98%:en”.

”Vi kan inte säga att vi inte ens försökte”
Fler från Sverige borde ta plats på den internationella arenan, säger Polman och nämner  Jan Eliasson, Margot Wallström och Stockholms-konferensen 1972 som exempel på personer och händelser som haft stor betydelse på den internationella scenen. Men nu behövs en Björn Borg eller en ABBA-grupp för hållbar utveckling, för vi kan ju inte säga till våra barn att vi inte ens försökte, sammanfattar han sina egna drivkrafter.

Fortfarande många problem
Samtidigt får vi inte glömma att många av de produkter som Unilever säljer idag fortfarande tär på jordens resurser, sprider skadliga kemikalier eller bidrar till en ekonomisk obalans. Mot denna invändning kan å andra sidan hävdas att om inte ledare som Paul Polman uppmuntras att förändra de globala företagen – vem ska då åstadkomma detta?

På väg mot transparens i näringslivet
En miljard konsumenter, säger Polman, en miljard kan vi nå. Den miljarden är viktiga röster för de politiker som styr i olika länder. Plötsligt ser ett globalt företag sin chans att verka för förändring genom att lobba mot politiker via sina kunder.  Här finns kanske det mest intressanta i Paul Polmans budskap. Att företagen kan uppmuntra förändring genom att aktivera och informera sina kunder. Att det i förlängningen kan innebära strängare lagstiftning mot förorenande företag inser naturligtvis Polman, men grundtanken är sympatisk. Så skapas det transparenta näringsliv, som inte har något att dölja.

Länktips: WBCSD: http://www.wbcsd.org/home.aspx

Näringslivet kan ta ansvar

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén  i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org