Stämningar, mutor och felaktiga beteenden

Min dotter bor i Edinburgh i Skottland. Häromdagen hade vi ett intressant samtal om ett förslag till ny lagstiftning som en politiker från oppositionen i det skotska parlamentet lagt fram. Bakgrunden är den anglosachsiska traditionen att ofta lösa konflikter och kompensationskrav genom att parter stämmer varandra inför domstol. Det förslag som nu ligger på bordet handlar om privatpersoners möjlighet att använda en myndighets formella ursäkt för ett felaktigt agerande som anledning till att stämma myndigheten.

Stämning
Det kan t.ex. handla om att ett sjukhus felbehandlat en patient och efter detta skickar en ursäkt till patienten för felbehandlingen. Patienten kan då använda ursäkten som bevis för att motivera ett skadestånd, något som självklart i förlängningen drabbar den offentliga ekonomin. Lagförslaget handlar om att begränsa möjligheten att använda ursäkten på det sättet.

Mobbningsexemplet
Problemet väcker en del principiella frågor. Ska en myndighet eller verksamhet undvika att ge medborgaren/kunden en upprättelse eller ursäkt för ett felaktigt handläggande eller agerande? Ur ett mänskligt perspektiv är det rimligt att en kommun ber om ursäkt till en drabbad elev och dennes familj om eleven exempelvis mobbats i skolan utan att kommunen lyckats förhindra detta. Ett brev där en kommun ber om ursäkt för bristande rutiner eller handläggning skulle kunna användas mot kommunen som bevis för att missförhållanden har rått och att kommunen misslyckats att åtgärda dessa.

Kan en kommun vara mänsklig?
Nu har vi inte samma tradition i Sverige, att vi stämmer individer, företag eller myndigheter när vi upplever att vi blivit felaktigt bemötta eller behandlade. I engelskspråkiga länder ser det annorlunda ut. Frågeställningen belyser skillnaden mellan ett juridiskt och ett moraliskt förhållningssätt. Om vi förväntar oss både ett erkännande att myndigheten gjort fel och att felbehandlingen bör resultera i någon slags ekonomisk kompensation är det komplicerat att skilja på formella och informella besked. Eller annorlunda formulerat: kan en myndighet visa en mänsklig sida?

Motpol: korruption
Det finns en motpol till civilrättslig process som kallas korruption. Ett korrupt samhälle fungerar genom att den korrekta åtgärden – eller för den delen felaktiga – enbart inträffar när tjänstemannen mutas till en önskad nivå. På global nivå är mutor och korruption ett betydligt allvarligare problem än att ett ”ursäktsbrev” kan användas i syfte att motivera ett skadestånd.

Båda exemplen illustrerar egentligen hur snett samhället hamnat när vi inte kan bete oss på ett mänskligt sätt mot varandra utan att sätta en prislapp på det riktiga eller det felaktiga beteendet. Det tål att tänka vidare på. Jag hoppas att snart få tala med min dotter igen.

Medicin som hotar – inte botar – patienten

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/

Jakten på handlarna – stadens oförmåga att se konsekvenser

Där jag bor finns ett litet torg med små butiker. Ett par restauranger, några frisörer, ett café och en närlivsbutik. För en tid sedan hörde jag att ägaren för närlivsbutiken har tröttnat. Han har sagt upp sitt hyresavtal och lägger av. Han förlorade cirka 30 % av sin omsättning när den gata som går på ena sidan av torget nyligen byggdes om under 18 månader.

Nedgången
Kunderna har vanebeteende, de har inte återkommit. Sortimentet har krympt till huvudsakligen läsk, chips och godis kompletterat med ett minisortiment av mejerivaror och konserveringsmedelsstinna kaffebrödsprodukter, kex och liknande. Färre produkter går inte att ha. Nu lägger han av. Det gick inte.

En som försökte
Kanske är det ingen större skada. Skräpkonsumtionen är ändå inte den viktigaste. Vi kan leva utan godis och chips. Dammsugare som håller i evighet kanske inte är så nyttiga. Men det är en entreprenör som ger upp, en man som ville försörja sig själv och sin familj. Han har en utländsk bakgrund, han kanske har ett helt annat yrkesliv bakom sig, jag vet inte. Han har ändå orkat ha öppet 12 timmar per dag, varje vecka, året runt. Ibland har han haft avlösning, självklart. Men det är tufft att ha butik.

Fem minuter fel
Idag såg jag hur han förtvivlat försökte få några parkeringsvakter att ha förståelse för hans situation. Det var före öppningsdags, han skulle lasta in lite frukt och annat från sin bil i sin butik. De två stadiga parkeringsvakterna lappade bilen. Bilen stod på torget i fem minuter. Butiksinnehavaren blev arg, vädjade, pratade, förklarade, ville få parkeringsvakterna att förstå att det bara handlade om att han behöva lasta in lite varor. Fem minuter.

Fyrkantighet
Regler är regler. I Sverige styr regelverket. Vi organiserar oss för att regelverket ska vara rättvist och gemensamt. Parkering ska ske på därför avsedd mark, inte på trottoarer och torg. Parkeringsvakterna ser till att regelverket följs. Lastzoner finns för lastbilar. Att vår butiksinnehavare inte får varor med lastbil och pallyftare utan använder sin egen bil och vill spara steg genom att stå fem minuter utanför sin butik ryms inte i regelverket.

Man hade kunnat kompensera
På en överordnad nivå borde staden kompensera de butiksägare som under gatuarbetena alla gjorde stora förluster. Någon restaurang hade tom fått faktura på uteserveringstillståndet samma vecka som gatan grävdes upp. Ingen förvarning. Säsongsanställda fick permitteras. Ingen bryr sig om villkoren för butikerna. Hade man gjort det, hade särskilda undantag kunnat ges till de cirka 20-25 butiker som drabbades under lång tid i samband med gatuarbetena. Man hade t.ex. kunnat instruera parkeringsvakterna att godsleveranser och liknande till dessa butiker skulle ses som tillåtna, även om fordonen under några minuter stod uppställda på ett regelvidrigt sätt. Det finns utrymme för medmänsklighet och empati även från en myndighets sida. Inte för all framtid och inte för alla butiksägare, men som en gest för att man förstått hur svårt det blev för verksamheterna att överleva när deras närområde förändrades.

Fientlig eller oförstånd?
Parkeringsvakterna var trygga i sin roll. De argumenterade inte. Det behövde de inte, de hade ju ett stabilt regelverk att luta sig emot. Butiksägaren suckade till slut, sänkte blicken, sjönk ihop, gick därifrån. Den historia han nu berättar för sina vänner och sina barn, som funderar på att starta butik, den är präglad av ett bemötande som på vardagsnivå i värsta fall kan beskrivas som fientligt eller i bästa fall som oförstående.

Statens makt över kunskapen

Staten ser över sin organisation. Nu har en utredare föreslagit en omorganisation av de myndigheter som håller på med läkemedel och hälsa. Tolv myndigheter förslås bli fyra. Socialstyrelsen och läkemedelsverket försvinner. Fyra nya ansvarsområden föreslås: utveckling, kunskap, infrastruktur och utvärdering.

Elak bild
Med dessa fyra områden sammanförs kompetenser i ett mer enhetligt system, är tanken. Man delar elakt uttryckt upp området i fyra segment: ”nyheter”, ”sanningen”, ”propaganda” och ”bestraffning”. Och – som redan framkommit som kritik – hur ska detta system uppmuntra till kunskaps- och erfarenhetsutbyte om en myndighet, med närmast orwellsk fiffighet, sitter inne med sanningen, den enda sanningen?

Alternativen förlorare
Redan idag har staten Sverige svårt att hantera olika kunskapssystem. Fungerande och efterfrågande behandlingsmetoder motarbetas ofta med argumentet att de inte kan bevisas inom rådande kunskapsparadigm. Vetenskapens tillkortakommanden används som argument för att andra behandlingsformer inte ska godkännas. Motvilligt har man fått acceptera akupunktur, eftersom behandlingarna gör patienter besvärsfria. Mainstreametablissemanget duckar.
Lika illa är det med hur staten ser på homeopati och andra behandlingar som enligt traditionell vetenskap kan likställas med placeboeffekter. Och där verkligheten hela tiden sticker hål på bubblan eftersom behandlingarna hjälper patienterna.

Effektivare ?
Jag har endast ett lekmannaperspektiv på frågorna. Men när jag läser utredaren Stefan Carlssons argument ”Kunskapsutvecklingen och spridningen av ny kunskap blir effektivare” blir jag mycket oroad. Det är inte effektiviteten som är primär, det är relevansen och samspelet mellan analys, omdöme, fakta och individens situation som borde stå i fokus.

Statens roll
Det staten borde göra är att garantera att inga medborgare särbehandlas. Alla ska ha rätt till den sjukvård man önskar. Efterfrågan, kvalitet och en rättvis tävlan om resultat för att bidra till frisk- och sjukvård borde styra utvecklingen. Istället får vi nu en myndighet som ska stå för kunskap, en annan som ska ansvara för informationsspridning och en tredje som ska övervaka systemet.

Motarbetar staten samhället?
Frågan är om staten verkligen agerar för samhällets bästa. För det kan väl ändå inte vara så att vi klarar utmaningarna med enbart ett sätt att arbeta och en väg att söka ny kunskap? Jag undrar om inte George Orwell ler stilla i sin himmel.

Länk till presentation av utredningen, publicerad på DN Debatt – här.