12 – 13 november var det MR-dagarna i Göteborg. Mänskliga rättigheter är tyvärr ständigt aktuella. Civilbefolkning, flyktingar, förtryckta minoritetsgrupper, etniskt marginaliserade grupper… det räcker att ta del av nyhetsflödet ett par dagar så framstår vidden och djupet av förtryck och orättvisor. Jag tog en snabb titt på utställningshallarna för att försöka fånga upp en känsla av vad som rör sig.

Globalt
Ett tydligt fokus är de globala orättvisorna. Kvinnor och barn som far illa. Folkgrupper som blir internflyktingar i sina egna länder. FN-organ som försöker, frivilligorganisationer som ställer upp. Här finns Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Clowner utan gränser och säkert mer än 20 andra organisationer med ett tydligt internationellt engagemang. I utställningen ser jag många unga, vilket ger hopp.

Utanförskap i Sverige
Lika tydligt finns det många fristående organisationer och myndigheter som arbetar för att häva orättvisorna i det svenska samhället. Vi har minoriteter även här, som av olika skäl behandlas på ett uteslutande sätt. Diskriminering förekommer hela tiden. Under ytan finns ett utbildnings- och förståelseperspektiv som handlar om medmänsklighet.

Tvärtom
Samtidigt kan jag inte låta bli att vända på perspektivet. I samma andetag som vi talar om mänskliga rättigheter, borde vi – i alla fall i den rika världen – tala om mänskliga skyldigheter. Hur har vi det med skyldighet att ta vara på våra liv, vår planet, vår luft, vårt vatten, vårt guld och gröna skogar? Hur har vi det egentligen med balansen i vår livsföring, vår kollektiva belastning på kretsloppet? Lämnar vi över planeten i samma skick som vi fann den? Städade vi innan vi gick? Eller ägnar vi oss åt tidernas springnota?

Överenskommelsen
Nu har vi ägnat två dagar åt mänskliga rättigheter. Organisatörer, talare och deltagare känner sig stärkta och fulla av entusiasm att fortsätta arbetet, som delvis bedrivs i motvind och uppförsbacke. I vecka 49 är det flera konferenser i Göteborg på det som med myndighetsspråk kallas ”Överenskommelsen”. Överenskommelsen går nu in på sitt femte år och handlar om att utveckla samverkansformer mellan lokala myndigheter och civilsamhället. Att dessa aktörer behöver lära av varandra är självklart. Men jag befarar att förändringstakten inte är tillräcklig. Att verkligheten rullar på fortare än den hinner beskrivas och ”åtgärdas”.

En ny process
Vi skulle behöva en nationell och regional process kring Mänskliga Skyldigheter för att på nya sätt fånga upp de frågor som idag faller mellan stolarna och som är politiskt belastande att ta itu med. Skyldigheter låter ju inte så lockande. Men någon måste börja tala klarspråk. Vem tar den bollen?