Lekplatsen som bild för det nya företagandet

Häromdagen hade jag en hel dag med ett par små barn eller snarare barnbarn, ett i taget. Det blev aningen oplanerat eftersom det hade dykt upp några saker som gjorde att jag behövdes. En tvååring lekte i gårdens välutrustade sandlåda och lekavdelning.

Gården
Bostadsrättsföreningen har satt upp en kombinerad klätterställning och rutschkana mitt i en generös sandlåda. Småbarnsföräldrar låter sina barns uteleksaker ligga kvar – spadar, hinkar, små traktorer och grävare, något vattenhjul, en flyttbar gunga av plast, några trehjulingar och andra leksaker. (Allt av plast, men det är ett annat tema).

Ett effektivt resursutnyttjande
Gården var nästan helt tom på folk. Det var en vardagsförmiddag och alla vuxna var nog på sina jobb, medan barnen var i skolan eller förskolan. Den telning jag var ute med hade et överflöd av saker att välja på. Roligast för honom var en stabil och lättrampad trehjuling.  ”Här har vi en tydlig illustration till den nya ekonomin”, insåg jag. Föreningen står för den grundläggande investeringen i sandlåda och klätterställning, medan nyttjarna investerar i leksaker, som alla kan använda. Resurserna görs tillgängliga för alla. Familjerna bidrar med en eller ett par leksaker och alla barn kan använda dem. Genom att köpa en eller två leksaker får varje familj en rättvis tillgång till kanske femton eller tjugo gånger fler leksaker. Resurserna används effektivt, alla bidrar och alla har nytta av dem på ett jämlikt sätt.

Bygg underifrån
Den lilla lekplatsen blir plötsligt en bild för hur samhället skulle kunna organiseras. Via skatten finansieras grundstrukturen. Var och en bidrar därefter med något och får samtidigt tillgång till mångdubbelt mer. Det skulle kunna vara en verkstad för reparationer, ett bageri, ett storkök, ett möbelsnickeri, en lokal för diverse skapande arbete som fylls med intresserade, kunniga och motiverade personer som tar med sig sina idéer, sina färdigheter och sina lösningar. Vi kanske måste organisera det lokala arbetet på ett helt nytt sätt och skapa förutsättningar för fler att utveckla sina idéer.

Från husbehov till affärsidé
Några kanske nöjer sig med att producera för husbehov. Andra ser en affärsidé och vill sälja sina produkter, en tredje kanske är den med kontakter som kan skapa intresse för en lösning i ett nytt sammanhang. Det finns många roller att fylla. Inte minst behövs former för att utbyta idéer, lära sig nya saker och att mötas över olika gränser. Till viss del finns detta redan i branscher som handlar om IT, design och konsultfunktioner. Men modellen går att vidareutveckla.

Vi behöver inte vinnare och vi behöver definitivt inte förlorare
”Monopol”-ekonomin, som till slut leder till någon sitter på Centrum och Norrmalmstorg och försätter alla andra i konkurs, skapar en ohälsosam obalans i samhällsekonomin. Framför allt om några vinner på de övrigas bekostnad. När några få kan beteckna sig som vinnare medan flertalet knappt får vardagen att gå ihop byggs motsättningar upp som ingen är betjänt av. Utgångspunkten måste vara att vi strävar efter att varje människa får möjlighet att bidra till, och samtidigt möjlighet att delta i, det vi kallar samhälle. Vi behöver inte ”vinnare ” och ”förlorare”, vi behöver en utveckling som tar vara på mänskliga och naturliga resurser, inte ödelägger dem. Vi behöver nya plattformar och sammanhang för framtidens företagande.

 

Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.