Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab