Vad får jag från miljardärerna?

Kan hållbar utveckling uppnås inom ramen för det ekonomiska system vi har för närvarande? Många ekonomer brukar hävda att fortsatt tillväxt, oftast i form av ökad BNP, är det viktigaste för att skapa de resurser som behövs för att komma till rätta med dagens stora miljöproblem, klimatkrisen, social oro, fattigdom och alla de 17 Agenda 2030-målen som FN har satt upp. På ett sätt menar man således att mer av den medicin som bidragit till problemen i samhället är nödvändigt för att komma till rätta med just dessa problem. Andra hävdar att det som behövs nu är en ”frånväxt”, en omvänd tillväxt, där vi bromsar in överutnyttjandet och exploateringen av alla resurser (inklusive människor). Vem har rätt?

Fördelar och nackdelar
Frågan kom för en stund upp på nyhetsmedias bord häromdagen när tidigare EU-parlamentarikern och MP-politikern Carl Schlyter meddelade att han lämnar sitt parti. Ett av argumenten var att han inte tror på den politik som MP i regeringssamarbetet med S nu tänker föra. En politik med tillväxtskapande kännetecken, där vägen framåt innebär en tydlig fortsättning på den politik och den marknadsinriktning, som har dels har gett mer välstånd, men som också har bidragit till dagens miljöproblem.

Rätt väg framåt?
Kärnfrågan blir på så sätt tydlig. Når vi ett hållbart samhälle genom att generera mer tillväxt inom ramen för nuvarande system, eller krävs en ekonomi som är baserad på andra idéer? Under vilka förutsättningar är det dags att införa ett annat ekonomiskt system? Eller omvänt – hur ser prognosen ut för att med bibehållande av dagens ekonomiska system ha kommit till rätta med de 17 SDG-målen?

Ekonomisk jämlikhet är bra även för de rikaste
Den som har spelat Monopol vet hur det slutar. Till slut har en vunnit och alla andra förlorat. En äger hus eller hotell på de dyra tomterna och cashar hem. Tärningen fördröjer bara förloppet. Logiken ligger fast i spelreglerna. Till slut har en vunnit. Men samhället i stort mår inte bra av stora ojämlikheter. En miljardär kan bara hyra en svit på ett hotell och äta en frukost. Tusen miljonärer tusen gånger så många. Och en miljon människor med tusen kronor på fickan kan göra en miljon olika val. Ökad ekonomisk jämlikhet är bra för alla, även för de allra rikaste, som ju vill att alla samhällsfunktioner fungerar. Och det gör dessa bara om så många som möjligt har arbete och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt.

Solidaritet och rättvisa
Dagens ekonomiska system tycks snabbt öka inkomstklyftorna i samhället. Detta gynnar i längden ingen. Inte ens de allra rikaste vinner på att fattigdomen sprider sig. Det stämmer nog ganska väl det Carl Schlyter tycks ha menat när han lämnade MP: att bara trygga människor känner glädje i att dela med sig och ta de steg som krävs för att vi tillsammans ska bära den ansträngning det innebär att vända utvecklingen på t.ex. miljö- och klimatområdet. När en uppoffring känns rättvis och bärs av alla blir den också legitim.
För att travestera Leif Östling: ”Vad f-n får jag från miljardärerna?”

Svårigheterna för MP i regeringsställning

Politik är en förtroendebransch. ”Vi lovar göra allt vi kan för att förverkliga vår politik om vi får ert förtroende att göra det.” Vart fjärde år får vi väljare chansen att rösta fram partier och partiföreträdare som vi vill ska företräda oss när det gäller hur lagar, skatter och vitala samhällsfunktioner ska beslutas, beräknas respektive skötas. Det är så långt vi har kommit i vår demokratisering på nationell nivå. (En delfråga som jag får ta upp en annan gång är hur minoriteter egentligen ska ges inflytande. Med samer som det tydligaste exemplet).

Tre förhandlingssteg
Nykomlingen på regeringssidan är Miljöpartiet, MP. De har haft en skakig resa. Flera profilfrågor har gått dem emot. Statsråd har fått gå. Kompromissandet i flera led har inte passat ett parti som MP, som länge bar på etiketter som ”alternativ” och ”gräsrotsrörelse”. När en regering tvingas ta gemensamt ansvar slipas tydligheten bort. För MP:s del innebär det att varje förslag måste förhandlas i tre steg. Först ska S tycka att förslaget är bra. Därefter ska V stödja det. I det tredje processteget ska minst ett borgerligt parti tycka att förslaget är bra eller acceptabelt. Om varje förhandlingssteg innebär att halva idén går förlorad innebär det att kvar finns i genomsnitt 12,5% av det ursprungliga förslaget när det passerat Riksdagen. Ett illgrönt förslag blir därmed i bästa fall blekgrönt.

Är man liten får man inte genomslag för allt
I praktiken är MP:s förhandlingssits inte 50/50 i varje situation. Man har ett klart mandatunderläge mot S och även i relation till den samlade Alliansen. Mer än hälften av grundidén kan således försvinna i dessa två förhandlingssteg. Kvar blir en liten nyans av grönt.

Var går gränsen?
Därutöver finns det starka symbolfrågor som kan vara avgörande för medlemmarnas engagemang och för väljarnas preferenser. Sviker ett parti sina kärnvärden blir krisen tydlig. Var går gränsen? När går identiteten förlorad? Centerledaren Olle Johansson avgick på sin tid ur regeringen när en symbolfråga gick honom emot. Han ogillade bygget av Öresundsbron. När det beslutades att bron skulle byggas avgick han. Även en moderat försvarsminister avgick när hans domän inte fick de resurser han önskade.

Strategier vid avgångar
Hade jag varit MP-strateg hade jag funderat på skillnaden i att avgå som minister för att man begår ett eller flera fel respektive att avgå för att man gör det rätta. Vad är den rätta hållningen i en komplex situation? Att stanna kvar för att ta ansvar eller att lämna över ansvaret till någon annan? I exemplet Olle Johansson var avgången tämligen logisk. Det var en antingen/eller-fråga. Bygga eller inte bygga. Miljökonsekvenserna var Johanssons ansvar. Han kunde koppla sitt nederlag till sitt ansvarsområde och kunde avgå. I fallet med Vattenfalls turer i energipolitiken var det ingen MP-minister som på motsvarande sätt kunde koppla sin ministerstol till bakslaget. Ambitionen att visa sin regeringsduglighet och uthållighet var tydlig. Kolbitsviftandet i valrörelsen 2014 slog tillbaka, men gick inte att plocka poäng på. Skolpolitiken hade inte samma dagspolitiska laddning. Och på miljöpolitikens område nåddes framgångar i Paris-avtalet. Ingen tydlig avgångsdramatik kunde användas för att vända opinionsläget.

Förändringens fälla
Det finns också en inbyggd fälla i partiernas positionering. De partier som står för förändring och snabb utveckling har ett större krav på sig att åstadkomma denna förändring än de partier som går till val på att bevara det som finns. Det är mindre riskfyllt att sitta still i båten. Har man fått ett mandat för att hissa segel och lägga om kursen blir stillasittandet till slut oacceptabelt för de väljare som ville förändring.