Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Snart blir ingen upprörd längre

Indignationsmedia påverkar den allmänna opinionen. Svarta rubriker, skandaler och konflikter kanske säljer lösnummer eller lockar klick på olika sajter. Frågan är om inte pendeln snart måste svänga och någon eller några aktörer i aktualitetsbranschen inse att det finns ett stort behov av sammanhang, logik, analys och – gärna – folkbildning som motvikt till alla uppblåsta löpsedlar byggda runt de slitna orden CHOCK, AVGÅNG, KRIS eller SKANDAL.

Sensationshöjden blir allt mer otydlig
Har inte jakten på läsare och klick gått så långt nu att referenspunkterna har blivit otydliga? För att något ska sticka ut och vara sensationellt måste ju normalnivån, referenspunkten, vara allmänt bekant. Annars blir det ingen rubrik. Om alla fotgängare går mot röd gubbe blir det knappast en rubrik av att en person, känd eller okänd, fångas på bild, när vederbörande går mot röd gubbe. Kanske om han eller hon cyklar mot rödljus, men även det är nog beroende på vem det är. Om någon offentlig person byggt sin image på att protestera mot allt och alla blir sensationshöjden inte så stor. Däremot om en person som knutit sin framtoning till starka ideal kring etik och moral beter sig som folk gör mest, blir det kanske rubriker. En Alf Svensson som bryter mot trafikregler skulle kanske ge rubriker. Men knappast en Gudrun Schyman. Det är olika måttstockar och olika kontraststyrka.

Smart eller skamligt att undvika skatt?
Intressant blir det när vi tittar på skattemoralen. Indignationsmedia blåser med rätta upp Panama-skandalen. Journalister ställer frågor utanför dörren hos tidigare statssekreterare, som hukar sig inför kamerorna. De allra rikaste undviker skatt genom att använda uppfinningsrika och oärliga sätt att stoppa undan sina rikedomar. Samtidigt lockar framför allt kvällspressen läsare genom att i deklarationstider tipsa om de smartaste avdragstipsen. ”Så slipper du betala skatt”. I ena stunden är det smart och uppmuntras av journalister med näsa för vad som säljer att hitta sätt att slippa betala skatt. I nästa stund är det skamligt och nära ett gatloppslöpande för dem som lyckats undvika att betala skatt. Hur ska redaktionerna ha det? Är det smart att smita undan skatt eller är det skamligt?

Mer folkbildning ger mindre utrymme för fördomar
Det är alltför sällan som media generellt använder tid och utrymme åt att ge bakgrundsfakta och en generell beskrivning av fenomen och hur saker hänger ihop. På ett sätt underminerar man samtidigt sin indignationstaktik. Om referensnivån är diffus blir det svårt att bygga upp någon upprördhet kring olika fenomen. När normen är osynlig blir det anormala ointressant. Mer folkbildning och mer av sammanhang skulle behövas, särskilt nu när både sanningar och lögner får plats sida vid sida i våra sökmotorsvar. Otydligheten bidrar till att förstärka fördomar och ogrundade ”sanningar”, något som kan utnyttjas av de krafter som vill polarisera och förenkla debatten.

 

Vill vi ha mänskliga politiker?

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.

2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…

 

 

Mediadrev och det tysta samhället

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande

Kloka kunder driver utvecklingen

Att hjälpa företag att vara kloka företag har blivit en bransch i sig. Tidsbristen i slimmade organisationer skapar utrymme för tillrättalagd informationsöverföring. När företagets egna anställda inte hinner omvärldsbevaka och uppdatera sig köper man färdiga informationspaket, ibland kryddade med någon workshop, som ska hjälpa företaget att tillämpa den nya insikten. Delvis gör jag själv samma prioritering, något som tar emot att erkänna. Men generellt ägnas alldeles för lite uppmärksamhet åt det som verkligen har potential att förändra näringslivets inriktning.

Det räcker inte att företagen blir uppdaterade
Det räcker inte att företagen blir duktigare på att ta till vara människors unika kompetens, att hantera integrationsfrågor, att förstå och ta till vara den nyaste tekniken, att förstå i vilken riktning samhället och teknikutvecklingen är på väg. Visst är det lockande med nya appar, självkörande fordon, uppkopplade virtuella nät av solcellsägare, print-on-demand-skrivare i 3D osv. Det behöver vi ha koll på och förstå konsekvenser av och möjligheter med. Men det räcker inte.

Förverkligande
Den stora förändringen ligger någon annanstans. I miljoner och miljarder människors behov och förväntningar. Drömmer de om en billig cheeseburger ska de kanske få den. Men särskilt hållbart är det inte. Drömmer de om ett liv utan bomber och krig, om en framtid för sina barn är det inte mer än rimligt att de får chans att leva så. Drömmer de om att få följa sin inre kompass och utveckla sina förmågor på något område ska de kunna få utbildning och försörjning baserat på kunskap och färdigheter. Önskar de att mänskligheten slutar upp med att se vårt klot som en sopstation och istället kopierar de naturliga kretsloppen är det inte mer än rimligt att det är en sådan utveckling var och en ska kunna stödja.

Informationsflödet blockerar kunskap
Paradoxen finns i informationssamhället. Internet och alla de möjligheter till informationsutbyte och kontakter som internet gett upphov till har snarast blockerat verklig kunskapsspridning. Kvalitet underordnas kvantitet. Antalet följare och tittare är avgörande. Logiken leder till sensationsfokus och korta budskap. Den fria pressen attackeras av samordnade sabotörer. Dunkla krafter använder internet för ryktesspridning och desinformation. Kaoset brer ut sig och informationsrevolutionen som internet och alla tjänster skulle kunna utveckla till något positivt håller på att kväva demokratin så som vi lärt oss att uppskatta den.

Kloka kunder kan vända utvecklingen
Företagen erbjuds kurser för att göra sina företag smartare, mer uppdaterade och konkurrensfähiga. Men det stora behovet finns hos de presumtiva kunderna. Det är efterfrågan på kloka, kretsloppsanpassade produkter och tjänster som avgör vad som produceras och blir lönsamt. Det är i samspelet mellan väl avvägda behov, synliggjord multipel nytta och vinst ur mer än ekonomiskt perspektiv som blir avgörande.

Nära istället för tära
Det som behövs är att rätt produkter efterfrågas, så att företag med mer än den egna kortsiktiga vinsten i sikte ges fördelar på bekostnad av de företag som tär på resurserna. Näringslivet måste leva upp till sitt namn och ge sig själva och hela samhället näring.

Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… ;-)
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Den orättvisa rättvisan

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Vart är tredje statsmakten på väg?

Professor Göran Svensson summerar i SvD den 22 mars ett antal typiska exempel på brister i det journalistiska arbetet, brister som gröper ur förtroendet för yrkeskåren och på sikt även för media generellt. Ännu är förtroendet för SVT och SR relativt högt, men i takt med att medievanor ändras och i takt med att information kan spridas på många sätt blir frågan om kvalitetsambitioner hos redaktioner allt angelägnare. (Länk till SvD se nedan).

En lång lista på felaktig journalistik
Det Göran Svensson räknar upp som exempel på arbetssätt som borde undvikas är i det närmaste en katalog över vad en god journalistik inte borde ägna sig åt. Tyvärr känns listan bara alltför välbekant. Lösryckta citat, missvisande rubriker, vinklade perspektiv, opartiskhet satt på undantag, fördjupning som får stå tillbaka för sensationspotential, en önskan att få makthavare att säga ”fel”, ledande frågor, bristande självkritik, en strävan att maximera publik snarare än att sträva efter en så sann bild som möjligt och flera andra exempel listas i artikeln.

Skillnader ?
Det Göran Svensson inte tar upp är medias kris. Hur neddragningar av redaktioner och en vikande annonsmarknad påverkat traditionella medier och skapat mindre utrymme för genomarbetning och faktakontroll. Framför allt de medier som agerar på en marknad måste ju hela tiden säkra sin egen framtid genom att generera intäkter. Det hade varit intressant om artikeln hade belyst skillnader hos licensfinansierade public service-medier och konkurrensutsatta medier. Arbetar dessa journalister på olika sätt?

Nyhetsurval
Jag skrev nyligen om Uppdrag Granskning och deras reportage från Grums kommun, som mycket väl kan etiketteras enligt flera av Göran Svenssons exempel på kvalitetsbrister. (Länk se nedan). Men man kan också rent generellt fundera över nyhetsurval i Aktuellt och Rapport. Om nu världen står inför några av mänsklighetens mest allvarliga hot sedan vår civilisation utvecklades kanske det hade varit rimligt att regelbundet och på nyhetsplats ge utrymme för politiker, forskare, näringsliv och organisationer som har viktiga budskap kring den dramatiska förändringen av världens ekosystemen, sambanden mellan energianvändning och klimatförändring, kemikaliefrågan, tillståndet i haven, dricksvattenresurserna osv osv. Kanske inte varje dag, men regelbundet. En viktig global fråga varje vecka det hade varit minst sagt rimligt.

Hoten som vi måste hantera
Sanningsrelativismen, detta att allting kan beskrivas som olika mycket sant beroende på utgångspunkt, är naturligtvis ett hot mot demokratin. När utbildningssystemet börjar slira på vad som är sant eller inte kring Förintelsen eller andra grundbultar i vår historieskrivning riskerar vi att allt i förlängningen kan ifrågasättas. Till slut blir allt en fråga om tyckande och om makt över det fria tänkandet. Näthatarna och de hot som följer i deras spår bidrar tyvärr till att det fria ordet försvagas, och i förlängningen hotas vår demokratis fundament. Det är därför det är så viktigt att den granskande tredje statsmakten fungerar.

Länktips: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-journalistik-lider-av-systemfel_4412667.svd
Om Uppdrag Granskning och Grums: http://christerowe.se/2015/03/nr407-att-vara-en-liten-kommun-irl-och-i-media/