Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Bubblan spricker nog inte, eller?

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen