Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

En väg att stå upp för demokratin

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Nationalismen och Ryssland som förebild

SVT visade den 1 februari ett personligt reportage (del fyra i en serie program) om den europeiska nationalismen. Journalisten Fredrik Önnevall intervjuade både svenska, franska, grekiska och ryska nationalister och varvade dessa intervjuer med bilder av ett samtal med en pojke som tagit sig till Sverige. (Se länk till SVT nedan). Programmet berörde. Nationalisterna tycks se Putin och hans Ryssland som en förebild och en ledare för framtiden. Fram till för 25 år sedan var det den europeiska vänstern som fick stöd från dåvarande Sovjet. Nu är det den europeiska högern som stöds.

En nygammal skiljelinje mellan konservativism och liberalism
Längst går grekiska Gyllene Gryning. De uttrycker sig och agerar på ett sätt som rimmar illa med den människosyn om präglar de västliga demokratierna. Man säger det inte rent ut, men det finns i förlängningen – om de skulle få makt och inflytande – en risk att de mänskliga fri- och rättigheterna inskränks. Ungefär som det ungerska regeringspartiet öppet deklarerat – man ser inte de västliga liberala demokratierna som förebilder, utan vill hellre forma ett samhälle som liknar Putins Ryssland.

Svår situation
Både franska Front National och engelska UKIP fick i senaste valet till EU-parlamentet flest röster i sina respektive länder. Även i Spanien kommer skarpa förslag om inskränkningar i människors rättigheter. En hög ungdomsarbetslöshet är mycket oroande. Många länder måste hantera en svår situation. I Tyskland demonstrerar tusentals personer mot islamisering. Så hur ska man förhålla sig till den nationalistiska strömningen?

Protest
En delförklaring till nationalisternas framgångar är den besvikelse många väljare känner inför vad de traditionella partierna uträttat och vill uträtta. Livssituationen förbättras inte, snarare tvärtom. Inkomstökningar och förmögenheter koncentreras till en minoritet av befolkningen medan samhällets skyddsnät och stödfunktioner försvagas. Jag är övertygad om att en stor del av rösterna på de nationalistiska partierna kommer ur viljan att protestera.

Efterfrågan på arbetskraft
I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar haft makten de senaste decennierna. Och naturligtvis finns det personer som anser att det varken blivit bättre under (S)-styre eller under Alliansens år vid makten. Att några, kanske till och med många, väljare söker sig till SD blir mot den bakgrunden inte så märkligt. Det homogena samhällsprojektet Sverige som växte fram under efterkrigsåren finns inte längre. Skolans relativa misslyckande har också bidragit till splittringen. Utan en bra utbildning är det svårt att få jobb. De tidigare ”automatiska” minskningarna av arbetslösheten under högkonjunktur har på senare år dessutom uteblivit. Efterfrågan på arbetskraft är idag mycket specialiserad. Strukturomvandlingen pågår för fullt.

Rättslöshet, korruption och brottslighet
Så hur ska man förhålla sig till nationalisterna? Konservativa värderingar, tron på kärnfamiljen, en tydlig misstro – i värsta fall fientlighet – mot människor från andra kulturer och frivilligt inskränkta rättigheter tycks vara några gemensamma kännetecken. Det jag vill hoppas på är uppföljande reportage om rättslöshet, korruption och brottslighetens utbredning i det Ryssland så många nationalister nu hyllar. Är det verkligen ett korrupt, rättsosäkert samhälle vi vill ha? Förstår anhängarna vad som står på spel?

Och kanske minst lika viktigt: hur gör vi för att koppla EU till demokrati, transparens och rimliga beslut?

Länktips: http://www.svt.se/fosterland/

 

Staten, media och individens rätt

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Dags för Mänskliga Skyldigheter

12 – 13 november var det MR-dagarna i Göteborg. Mänskliga rättigheter är tyvärr ständigt aktuella. Civilbefolkning, flyktingar, förtryckta minoritetsgrupper, etniskt marginaliserade grupper… det räcker att ta del av nyhetsflödet ett par dagar så framstår vidden och djupet av förtryck och orättvisor. Jag tog en snabb titt på utställningshallarna för att försöka fånga upp en känsla av vad som rör sig.

Globalt
Ett tydligt fokus är de globala orättvisorna. Kvinnor och barn som far illa. Folkgrupper som blir internflyktingar i sina egna länder. FN-organ som försöker, frivilligorganisationer som ställer upp. Här finns Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Clowner utan gränser och säkert mer än 20 andra organisationer med ett tydligt internationellt engagemang. I utställningen ser jag många unga, vilket ger hopp.

Utanförskap i Sverige
Lika tydligt finns det många fristående organisationer och myndigheter som arbetar för att häva orättvisorna i det svenska samhället. Vi har minoriteter även här, som av olika skäl behandlas på ett uteslutande sätt. Diskriminering förekommer hela tiden. Under ytan finns ett utbildnings- och förståelseperspektiv som handlar om medmänsklighet.

Tvärtom
Samtidigt kan jag inte låta bli att vända på perspektivet. I samma andetag som vi talar om mänskliga rättigheter, borde vi – i alla fall i den rika världen – tala om mänskliga skyldigheter. Hur har vi det med skyldighet att ta vara på våra liv, vår planet, vår luft, vårt vatten, vårt guld och gröna skogar? Hur har vi det egentligen med balansen i vår livsföring, vår kollektiva belastning på kretsloppet? Lämnar vi över planeten i samma skick som vi fann den? Städade vi innan vi gick? Eller ägnar vi oss åt tidernas springnota?

Överenskommelsen
Nu har vi ägnat två dagar åt mänskliga rättigheter. Organisatörer, talare och deltagare känner sig stärkta och fulla av entusiasm att fortsätta arbetet, som delvis bedrivs i motvind och uppförsbacke. I vecka 49 är det flera konferenser i Göteborg på det som med myndighetsspråk kallas ”Överenskommelsen”. Överenskommelsen går nu in på sitt femte år och handlar om att utveckla samverkansformer mellan lokala myndigheter och civilsamhället. Att dessa aktörer behöver lära av varandra är självklart. Men jag befarar att förändringstakten inte är tillräcklig. Att verkligheten rullar på fortare än den hinner beskrivas och ”åtgärdas”.

En ny process
Vi skulle behöva en nationell och regional process kring Mänskliga Skyldigheter för att på nya sätt fånga upp de frågor som idag faller mellan stolarna och som är politiskt belastande att ta itu med. Skyldigheter låter ju inte så lockande. Men någon måste börja tala klarspråk. Vem tar den bollen?