En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Förhandlla inte bort medmänskligheten

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.

Ensamkommande barn – kostnad eller investering?

Det går inte att undvika att bli känslomässigt berörd av dagens artikel i GP om lilla Mai, som nyligen råkade fylla 18 år och därför anses kunna behandlas som en vuxen. I hennes fall handlar det om utvisning till födelselandet Vietnam. Att hon inte känner någon där och att hon rotat sig i en fosterfamilj i Sverige sedan flera år väger lätt i Migrationsverkets beslut att utvisa Mai. (Länk till artikeln i GP, se nedan).

Knapphändighet
Mai Luu Huong har inget hem i Vietnam, ingen familj, inga handlingar som kan visa vem hon är. Efter fem år och en trygg tillvaro i en fosterfamilj med ”syskon” i Sverige rycks hon upp från pågående gymnasiestudier och utvisas, eskorterad av svensk polis. Nu är hon ju inte längre per definition ett barn och kan därför utvisas när hon fyllt 18 år. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna, påpekas i artikeln. Men Mais berättelse är ”vag” och ”knapphändig”, anser man och utvisning beslutas. Vad kan ett barn veta om sin egen bakgrund?

Investering eller kostnad?
På ett samhällsekonomiskt plan har Sverige investerat i Mai. Hon har gått i skola under fem år, hon har fått en fosterhemsplacering, där hon dessutom tycks ha trivs och fungerat socialt. Hon skulle ha kunnat fortsätta sin utbildning i Sverige, få anställning och göra nytta i vårt samhälle. Samhället hade tjänat miljoner kronor på det. Istället för att se varje människa som en möjlig resurs för helheten, för samhället, är grundattityden att Mai är ett ”ärende” i Migrationsverkets handläggning. Hon ses primärt som en belastning, en kostnad, som det vore lämpligast att hitta skäl för att undvika.

Fel utgångspunkt
Om vi i stället förmådde se just barn, som vi bekostat skola för och som vi sett till att de fått ingå i ett bra familjeboende, om vi primärt kunde se dem som resurser för oss alla skulle både den enskilda individen och samhället tjäna på detta. När Mai utvisas utsätts hon och hennes familj och vänner i Sverige för en stor mental och emotionell påfrestning. Inte alla klarar detta. Och Sverige går miste om det arbete och den kunskap Mai skulle ha kunnat tillföra vårt samhälle under sitt yrkesverksamma liv. Nu vet vi inte vad hon hade kunnat bli och vad hon hade kunnat göra. Men att utgå ifrån tanken att hon hade blivit en belastning är inte rimlig.

Myndighetens möjligheter
Migrationsverket har en vision som de på sin egen hemsida säger sammanfattar visionen med det arbete som bedrivs: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Möjligheten i fallet Mai hade ju varit att faktiskt ta till vara den utbildningsinvestering vi gjort under hennes fem år i Sverige. Möjligheten hade ju varit att hon blivit en viktig resurs för andra ensamkommande flyktingbarn. Möjligheten skulle kunna vara att hon hittat en uppgift i livet, där hennes bakgrund i Vietnamn och hennes sammanhang i Sverige kunnat utgöra en dubbel resurs, som kunnat bli mycket värdefull i rätt sammanhang.

Balans mellan formellt och informellt
Jag vet ingenting om Mai, inte mer än vad som står i tidningen, men på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan tänker vi fel när vi betraktar ensamkommande barn enbart som barn ur ett formellt åldersperspektiv. När vi inte ser till helheten missar vi de möjligheter som ligger i varje människas livsväg. När ska samhället hitta en rimlig balans mellan formalia och det informella?

Reducera inte människor till kostnader
När ska våra institutioner förstå att människan är viktigare än regelverken? När ska vi komplettera myndighetsutövningen med helt andra instrument, som gynnar både enskilda och oss alla? När ska vi sluta upp att betrakta människor som kostnader och något vi vill bli av med? När ska vi se värdet av att investera i Mai och i alla andra barn som går i skolan?

Länktips : Artikel i GP 26 januari 2014: http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-utvisad-men-till-vad-

Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?

 

Rekrytering bryter utanförskap?

Utanförskapet i samhället är ett konstant problem. Nyligen presenterades en undersökning gjord av forskare på Göteborgs Universitet, där ungefär en tredjedel av de intervjuade mellan 18 och 29 år kunde tänka sig att avstå demokratin. Att demokratin inte är värdefull för en så stor grupp unga oroar naturligtvis. Det finns anledning att tro att just utanförskapet är en avgörande anledning till att en stor andel unga människor inte upplever att de ingår i dagens samhälle, eller att det är meningsfullt.

Medveten rekrytering
Ett sätt att påbörja en förändring som kan dra utvecklingen åt rätt håll är att företag och kommuner mer medvetet rekryterar bredare, socialt, könsrelaterat, etniskt och geografiskt. Rekrytering av medarbetare skapar en dynamik om den hanteras på rätt sätt. med olika referenser och referensramar, delvis olika värderingar och prioriteringar kan vi på så sätt öka utsikterna för en acceptans av de personer och de förhållningssätt som eljest inte kommer till uttryck.
(Håll med om att eljest är ett bortglömt ord, som vi behöver återanvända).

Kvotering
Rekrytering genom kvotering är något som ibland lyfts fram som en bra lösning. Genom att kvotera in kvinnor, unga, arbetslösa, handikappade eller andra grupper skulle vi tvinga företag och verksamheter att bredda sin sammansättning av personal och garantera en större tolerans och ett mer dynamiskt innehåll.Inte minst styrelser och kvinnor är ofta uppe till debatt. Mer kvotering av kvinnor skulle enligt förespråkarna bädda för mer allsidigt belysta konsekvenser av styrelsebeslut etc.

Rekrytering i två steg
En annan form av kvotering är att säkerställa ett allsidigt urval före slutgiltigt ställningstagande. Dvs att när det finns X antal sökande med en viss bakgrund får rekryteringsprocessen fortsätta. Det är en kittlande tanke, som skulle ge kraft åt de minoriteter som tvekar att söka ”eftersom jag ändå har fel efternamn” eller ”jag har ändå ingen chans med min bakgrund”. Genom att stimulera sökanden att faktiskt söka ett jobb, skulle många fler aktiveras och stimuleras att se sina egna möjligheter.

Skenbart urval ?
Risken är att den typen av statistisk underbyggnad blir ett formellt, men inte reellt verktyg, som i värsta fall blockerar den verkliga rekryteringen. Man kan lätt tänka sig att oseriösa företag och verksamheter skulle kunna fylla kvoten av sökande ”på pappret” för att sedan, när detta är klart, påbörja det verkliga urvalet. Men visst skulle det kunna testas i några branscher eller några sammanhang.

Att väga kriterier
Frågan är om inte en öppen redovisning av vägning av kriterier är en mer framkomlig väg. Den verksamhet som söker personal får öppet redogöra för hur olika kriterier väger in i den slutliga bedömnngen. Och där kan faktorer som tidigare erfarenhet, bakgrund, kulturell identitet, språk etc spela stor roll och också lyftas fram som viktigare än vid rekrytering på traditionellt vis. Att synliggöra vad som värdesätts måste vara viktigt. Och synliggjorda kriterier kan därefter diskuteras, ifrågasättas och debatteras….

Länktips:
http://miklo.se/miklonomics/kvotera-s%C3%B6kande-ist%C3%A4llet-f%C3%B6r-personal

Föds idéer på gränsen?

Innovation, nyföretagande, entreprenöriellt lärande, innovationssystem, kluster… ett antal ord har på senare år fått fäste i debatten och blivit bärare av tanken på att kunskapsutveckling kan leda till att nya företag bildas, alternativt att de gamla utvecklas. Finns det någon generell regel för hur idéer genereras och fångas upp?

Människans dilemma
Vi människor kan ju beskrivas som fast i två världar, en fysisk värld och en tankevärld, eller idévärld om vi så vill. I vaket tillstånd dominerar det fysiska. Vi rör oss i rumstiden enligt bestämda regler, samtidigt som vi hanterar sinnesintryck och bearbetar dem  tankemässigt. I sömnen tar det fysiska time-out och vi drömmer och rör oss fritt i den tankevärld vi också tillhör. Växelspelet mellan idéer och fyiskt liv gör oss till människor. (Liksom vår ovanliga förmåga att göra motsatsen till det logiska eller det naturligt förutbestämda).

Tomrummet
Nya företag startas baserade på en bärande idé. Ofta för att någon har sett en möjlighet som ingen annan har kunnat eller velat utveckla affärer kring. I tomrummet mellan bestående system finns utrymmet för den företagsamme. Bejakas idén blir företaget lyckosamt. Men tomrummet får inte vara alltför avlägset, det måste vara synligt för de tänkta kunderna. Alltför tidigt väckta idéer får inte den respons som krävs.

Varifrån kommer det nya?
Eftersom ingen dag är den andra lik finns i någon mån en innovativ kraft inbyggd i våra system. Vi tänker nya tankar, vi gör nya saker, vi överraskar oss själva med att faktiskt förnya oss, utvecklas. Men varifrån kommer detta nya?

Mellan lek och allvar
Ungefär som färgerna uppstår på gränsen mellan ljus och mörker skulle man kunna tänka sig att idéer uppstår på gränsen mellan allvar och lek. Detta hävdas i alla fall från vissa håll. Kanske är det så, att det barnsligt löjliga, det absurda, måste möta det invanda, bekväma, det kända, för att något ska hända? Är det i kollissionen mellan våra föreställningar som idéer föds?

Här föds innovativa idéer ?
Om man tittar på nedanstående länk får man ta del av ett föredrag som hävdar att det är så: Att innovativa ideer föds på gränsen till det löjliga. Länken hittar du här.

Tack till Per Östling för länktipset.

En ny grundval

Problemet med vår nuvarande dominerande världsuppfattning är att den sätter människan i en särställning. Cartesius lärde oss att ”Jag tänker alltså är jag”. Därefter har Isaac Newton, Adam Smith, Karl Marx och andra på olika områden stakat ut framtiden, gjort den förutsägbar. Som om framtiden kunde planeras, hade vi bara tillräckligt många parametrar…
Andra forskare ser människans realtioner som det centrala. Att skapandet uppstår i gränslandet mellan ordning och kaos. Att människan är en del av helheten. Nobelpristagaren (1994) John Nash hävdar en jämviktsteori som är intressant i sammanhanget. I varje förhandling, menar han, finns en jämviktspunkt som kan uppnås om var och en beaktar sina behov och tar hänsyn till andras.
Intuitivt fårstår vi att det är den väg som är rimlig. Utveckling som inte sker på andras bekostnad. En utveckling som bygger upp mer än den förbrukar.
( Tack till Philippe Charas, för inspiration )