Nationaldagen 6 juni

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder -  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74

Ordens innebörd får inte tappas bort

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Föreningen Norden

Kungälv 31 mars
Föreningen Nordens generalsekreterare Bo Andersson blir närmast lyrisk när han får syn på den svarta tavlan, krittavlan, i den stora salen på Nordiska Folkhögskolan där Göteborgs- och Bohusländistriktet inom Föreningen Norden har samlats för att tillsammans med Bo diskutera utvecklingsfrågor. Intill finns en Whiteboard. Svart och vitt. Tänk om framtiden ginge att förenkla så långt.

Ansvar
Pedagogiskt, personligt och välunderbyggt målar Bo upp sin tydliga bild av den roll Föreningen Norden har att spela idag. Demokrati, med delkomponenter som jämlikhet, solidaritet, frihet och respekt, är den överordnade ideologi de allra flesta organistioner utgår ifrån och ser som en deluppgift att försvara. Samhällsidén i Norden bärs upp av några mycket centrala idémässiga och konkreta fundament. Och, menar Bo, denna samhällsidé måste leva och utvecklas. Metoden är kulturyttringar, möten, kontakter. Ansvaret skulle kunna vara Föreningen Nordens.

Kärnan
Det finns 600 nordiska samverkansorganisationer. Föreningen Norden skulle kunna ha ansvaret för att samhällsidén som sådan hålls levande och utvecklas. Och så fylls svarta tavlan av nyckelbegrepp, samhällsområden, åtgärder, initiativ och möjligheter. Tydligt framstår en mångfacetterad och tidlös bild av vad ett samhälle egentligen är.

Meningsfullt
Gruppdiskusionerna blir vitala och idérika. Stort blandas med smått. Målgrupper, arbetssätt, varumärke… som sutte vi i vilket styrelserum som helst. Portalfraser bollas – ”Folkrörelse för nordisk samverkan” och ””Det är vi som kan Norden”. De flesta åker hem - är mitt intryck - med en stärkt känsla av att delta i något meningsfullt. Om några månader formaliseras diskussionerna i antagna styr- och åtgärdsdokument.

Värde och kriterier
Personligen ser jag de nordiska samhällena som värdefulla förebilder för andra regioner. (Läs även det jag skrev nyligen efter Jan Eliassons föredrag i Borås). När de nordiska länderna för sig själva, på såväl politisk nivå som på förenings- och medborgarnivå klargjort värdet av och de viktigaste kriterierna för den typ av stabila samhällen vi åstadkommit i Norden, då finns möjlighet att använda denna nordiska modell som förebild i andra regioner. Baltikum, Balkan och Nordafrika är några sådana områden.

Städer och regioner viktiga
I takt med att gränser mellan länder minskar i betydelse och människor, varor och idéer flödar – inte minst tack vare internet – kommer stegvis, tror jag, betydelsen av nationalstaten att minska. Städer och regioner blir viktiga för våra dagliga liv och trygghetssystem. Och får kulturer utvecklas i respekt och frihet kan också nya gränslösa samarbeten bli möjliga. Sovjet och Jugoslavien är exempel på statsbildningar som byggde på tanken att gränser utgjorde murar. När back-packergenerationen, som vant sig att resa över hela världen, hamnar i beslutsposition får vi i bästa fall se många av de konstgjorda hindren försvinna. Och det är då modeller för samverkan behövs. Då måste Norden visa hur likheter och skillnader på en mängd olika områden blir till en stark fördel.

Likheter och skillnader
Och samtidigt måste vi själva bättre ta vara på den resurs som personer födda i andra kulturer utgör. Likheter och skillnader, svarta tavlan och Whiteboarden, utgör kontrasterna som gör landskapet vackert, som gör grytan välsmakande. Det ska bli spännande att följa utvecklingen för Föreningen Norden, som vill ta ansvar för samhällsidén.