Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Vi kan klappa oss på axeln men det löser inte problemen

Vi tycker att vi är duktiga i Sverige. Vi sorterar våra sopor, lägger tidningar, glas och plast i olika behållare. Vi gör en insats och känner att vi gör rätt saker. Reklamfilmen om en klapp på axeln – Panta mera, exempelfilm se nedan – förstärker det budskapet. Miljön mår bra av att vi sorterar våra ölburkar, är budskapet. Visst är det bättre än att inte sortera. Men det löser inte de verkliga problemen.

10:e sämst
Sverige ligger på tionde sämsta plats när det gäller det ekologiska avtrycket i världen enligt WWFs Living Planet report. Nio andra länder beter sig ännu sämre. 190 sköter sig bättre. Vi kan klappa oss på axeln och lägga pengar på en reklamfilm som invaggar oss i tron att vi inte behöver göra mer än att panta burkar, så räddar vi världen. Men vi lurar bara oss själva.

Vi sitter fast
Tillväxt och ökad lönsamhet ses av vissa debattörer som överordnade ansvarstagandet för hur planeten ska skötas. Ekonomisk vinst enligt rådande paradigm är överordnad varje annan strategi, hävdas det. Först måste vi tjäna pengar för att ”ha råd” att åtgärda de fel verksamheten orsakat. Så djupt sitter vi tydligen fast i de strukturer som fört oss till randen av en klimatkollaps och en oåterkallelig förändring av livsbetingelserna på jorden att vi själva inte förmår ändra hur samhället ska fungera.

En ny modell
I själva verket måste naturligtvis börja nysta i de trådar som har potential att vägleda oss in i en värld, där all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för vad planeten tål. Och vi ska samtidigt hantera de sociala spänningar på olika nivåer, som allt tydligare gör sig påminda. Orättvisor och obalanser mellan människor fortsätter att vara ett ökande problem. Den modell vi använde i Sverige under 1900-talet – ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – fungerar inte i en globaliserad värld.

Livsstil och värderingar styr
Livsstilsfrågorna är centrala för fortsättningen. Livsstilen är starkt förbunden med värderingar och vår dagliga tillvaro. Hur vi använder vår tid, våra resurser och vad vi prioriterar. Vår nuvarande livsstil, totalt sett i Sverige, är den tionde sämsta i världen. Ska vi fortsätta blunda för fakta och fortsätta att klappa oss på axeln? Eller ska vi göra något? Det finns viktiga steg att ta.

Länktips: Senast Living Planet Report från WWF här.
Panta Mera och klapp på axeln här.

Livsstilen – en rättvisefråga

Livsstilsfrågor är ett återkommande perspektiv när det gäller hållbar utveckling. Vad kännetecknar en hållbar livsstil? Vem ska bedöma hållbarhetsnivån? Ska varje inköp, varje resa deklareras mot någon slags mall? Vem ska granska eller ha en åsikt om någons livsstil? Är det alltid fel att flyga till Thailand, till Luleå eller Bryssel?

Litar staten på vårt omdöme?
Livsstilsfrågorna är svårhanterliga, eftersom vi alla har olika förutsättningar, ekonomi, yrken, prioriteringar och värderingar. Livsstilsdiskussionen landar väldigt lätt i pekpinnar, kontroll och ett uppifrån-perspektiv. Du är myndig när du är 18, men Systemet kräver att du är 20 för att få handla. Rökningens skadeverkningar ska du bli uppmärksam på genom tydliga texter på varje cigarettpaket. På vissa områden axlar staten en förmyndarroll. Som om vi inte riktigt förmår ta de beslut som är bra för oss själva. Vi har skolplikt men skulle barnen gå till skolan om den var frivillig?

Vårt ologiska beteende
Vår livsstil i trafiken har sina skavanker. Vi beter oss relativt lydigt. Rött ljus betyder stopp. Men det som tycks svårast att acceptera är hastighetsbegränsningar. Inte ens utanför skolor lyckas alla hålla låg fart.  I det offentliga rummet beter vi oss väldigt irrationellt. Det är OK att kasta skräp på gatan, tycks en del mena. Liksom att sätta upp smutsiga skor på sätet framför eller att låta bli att använda papperskorgar för skräp och askkoppar för fimpar. Det tycks vara OK. På internet släpper ytterligare hämningar. Under förmodad anonymitet blir det plötsligt möjligt att hata, hota och förfölja. Det finns ett samband mellan värderingar och livsstil som det inte går att blunda för.

Svårigheter
Häromdagen var jag på en workshop på Mistra Urban Futures om ”Hållbar Livsstil”. Definitioner, rådighet, dvs vad man kan besluta om, och kommunikation var tre punkter på dagordningen. Det finns ett problem med att definiera vad som är en hållbar livsstil. Eftersom förutsättningarna är olika – boende, arbete och ekonomi t.ex. – blir det komplicerat att sätta upp enhetliga kriterier för vad som är hållbart. Om någon tvingas arbeta på långt pendelavstånd, där det inte finns kollektivtrafik, är det då alltid ohållbart för den personen att pendla med bil? Det är komplicerat att införa normer och regler som griper in i det personliga fältet. Hållbarheten riskerar att upplevas som en begränsning av den personliga friheten.

Kommunerna har bollen
Kommuner har möjlighet att underlätta för nya sätt att samverka. Det nya behöver kunna uppstå. Exempelvis genom att producenter och konsumenter möts för att gemensamt ta ansvar för en butik, en uthyrning, en tjänst eller en produktion. I den cirkulära ekonomin måste det bli enkelt att utveckla nya företag och affärsmodeller. På köpet kan smarta och resursbesparande lösningar se dagens ljus. Inte minst genom att förlänga livslängden på produkter och generera ett ”second life” eller ”third life” för olika produkter.

Livsstilsfrågornas koppling till ekonomisk rättvisa och tillgängligt hållbarhetsutrymme kommer att leda till många svåra avvägningar mellan ”morötter” och ”piskor” för att förändringarna ska uppfattas som rimliga.
Vi får se hur det går.
Hemester istället för semester?

One Tonne Life 2021

Älvrummet 21 mars
20 personer infinner sig för att delta i det möte Bygga Bo Dialogen Väst inbjudit till och som ska handla om projektet ”One Tonne Life” och en möjlig fortsättning.

Håkan Axelsson från Vattenfall inleder och berättar initierat och livfullt om hur projektet växte fram, hur Volvo Cars och A-hus tillsammans med Vattenfall formade grundidén om ett typhus som inte bara skulle fungera som ett klimatsmart hus, utan även skulle möjliggöra för en familj att under flera månader pröva på att leva klimatsmart – att klara utsläppsgränsen ett ton koldioxid per person och år.

Ett hus byggdes för något år sedan i Stockholm, där familjen Lindell flyttade in. Ett identiskt hus sattes upp vid Svenska Mässan i Göteborg, där besökare hade möjlighet att studera hur ett klimatsmart boende kan se ut. Solceller, elbil, solfångare, energiövervakning, smart konsumtion och mycket annat ingick i helhetskonceptet.

Caroline Petersson från livsstilsmagasinet Camino berättar om rapporteringen, intervjuerna med familjen Lindell och spelar upp en video, där familjen förklarar hur de upplevde tiden i huset. Familjen var som folk är mest, inte speciellt miljömedvetna, vilket förmodligen bidrog till att de valdes ut att få testa ett klimatsmart boende.
”Goda vanor var enkelt att ta till sig”, säger de och förklarar, halvt överraskade, att medvetenheten både ger ett gott samvete och slags lyckokänsla.

På en slags subjektiv komfortnivå, där de inte upplevde särskilt stora inskränkningar i sin livsstil lyckades famljen minska sina CO2-utsläpp med hela 62%. Och när de levde sin som de kallade ”Robinson-vecka”, där de verkligen ansträngde sig att leva klimatsnålt minskade utsläppen hela 80% relativt den normalnivå de haft när de bott i sitt ordinarie hus. (Forskare från Chalmers kvalitetssäkrade beräkningarna).

Beteendedelen har således stor betydelse för hur stora koldioxidutsläpp det blir. När regeringar förhandlar om minskningar på 2, 4 eller 8 procent klarar en familj med rätt förutsättningar att minska sina utsläpp mångdubbelt mer. Hoppfullt, kan tyckas.

Så blir det min tur. Jag berättar om Göteborg 2021, om Gröna Staden gruppen och idén som föddes att gå vidare med konceptet One Tonne Life i ett nytt sammanhang. Om hur tanken föddes att inkludera en flerbostadslösning i allt det som ska realiseras inför 400-årsjubiléet för Göteborg år 2021. Jag berättar om alla goda idéer som bollades upp under arbetet i Gröna Staden-gruppen och efteråt och om hur tanken finns att forma en grupp som bär idén vidare så att vi kan förverkliga ett eller flera One Tonne Life projekt i ett befintligt eller nytt flerbostadsområde.

Diskussionen blir bred och insiktsfull. Om detaljer som app:ar och andra smart-phone-lösningar. Om second hand-tjänster och minskad konsumtion och om hur den kan kompenseras av att vi förlänger livslängden på produkter. Skräddare, fixare och andra tjänster ersätter köp-och-släng-kulturen.

Jag tror att vi lyckas så ett frö hos deltagarna och ju fler som ser möjligheter snarare än hot, desto större chans har vi att forma ett unikt initiativ i Göteborg inför 2021!

Notera att nu i mars 2012 flyttade en familj in i ett plusenergihus i Berlin, där familjen på ett liknande sätt som familjen Lindell i Sverige ska åka elbil och klara att generera ett överskott av el till det tyska elnätet. Vi är långt ifrån ensamma att tänka i dessa banor.