Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Britterna, valet och det demokratiska underskottet

Britterna har valt att ge Tories fortsatt förtroende. I förhandsspekulationerna fanns en tro på en återkomst för Labour, troligen i samverkan med SNP, Scottish National Party. SNP vann nu nästan alla de skotska parlamentsplatserna, till stor del på Labours bekostnad. Valresultatet sätter fingret på parlamentarismen och det demokratiska underskott som den brittiska varianten leder till.

Tanken om tvåpartisystem torde vara borta nu
Återkommande har det i den svenska debatten hörts företrädare för borgerliga partier som tycker att vi lika gärna kunde ha ett tvåpartisystem. Man har sneglat på den engelska modellen och sett styrkan i att kunna forma majoriteter som en fördel. Det är svårt att se hur ens britterna nu ska kunna bibehålla sitt märkliga valsystem, där vinnaren i varje valkrets tar allt och övriga röster i princip blir bortkastade.

Tokiga räknesätt
Det stora problemet är att parlamentet nu inte representerar folkviljan. SNP samlade mindre än 2 procent av rösterna i valet, men får ändå 56 mandat. UKIP stöddes av drygt 12 procent av de röstande men fick ett mandat. Även för engelsmän, som är vana att räkna i shilling, pence, tum och som hittat på ”15-30-40-game”, torde det vara svårsmält att regeringsunderlaget och Underhuset inte representerar folkviljan på ett representativt sätt.

Cameron kommer att behöva adressera frågan
Det som hänt, är naturligtvis att röster har splittrats på olika partier, och beroende på varje kandidats konkurrenssituation har utslaget blivit väldigt olika. Liberalerna, som tidigare setts som den tredje kraften i brittisk politik har suttit i regering med Cameron och förlorade nu stort, framför allt i mandat. Förändring är svårt, men även David Cameron kommer att tvingas medge att det blir ett demokratiskt problem när landets parlament inte återspeglar folkviljan.

EU
Hur EU-omröstningen ska formuleras och senare landa i ett hanterbart resultat är svårt att se just nu. Kanske kan Cameron på pappret visa att han har fått igenom några förändringar som kan lugna tillräckligt många kritiska röster. Det vore inte bra om EU försvagades ytterligare av britternas utträde. Inte för att EU är optimalt, men det är ändå bättre att samarbeta än att varje land försöker införa regler var och en för sig. Att flera av EU-kommissionens förslag drar utvecklingen i fel riktning är en annan sak.

Och nu
Av legitimitetsskäl kommer vi att få se en revidering av det brittiska systemet. Och, kan man hoppas, en större transparens och tydligare dialog kring EU:s olika vägval. EU-projektet lider av otydlighet och att ett antal förslag knappast kan ses som positiva ur ett hållbarhetsperspektiv – som nu senast förslaget att enbart godkända butiker skulle få sälja ekologiska livsmedel. EU måste också på allvar fundera över var gränsen går för medlemsstaternas hantering av medborgerliga rättigheter. Det handlar om yttrandefrihet i Ungern och diskriminering i Rumänien, för att peka på två exempel.

Demokrati är svårt, men ändå bättre än alternativen.