Nyktra föräldrar och självklarheter

Vissa dagar möter man människor och för intressanta samtal, som är mer givande än andra. Häromdagen var en sådan dag. Jag mötte personer som tänker utanför boxen och som på så sätt även utmanar sin omgivning. När de dessutom sitter i en chefsställning blir man extra uppmärksam – det kan ju hända att det som sägs faktiskt genomförs.

Tobias
Jag mötte Tobias, en distriktschef inom allmännyttan i Göteborg. Han har bl.a. ansvar för flera tusen lägenheter i Bergsjön. Vi talade om förortens förutsättningar, möjligheter och resurser, som behöver backas upp på rätt sätt för att problem ska vändas i lösningar. Uppenbart är att Tobias ständigt ser möjligheter och på så sätt inte fastnar i de traditionella hjulspårens låsningar. Samtidigt som han ställer krav. Ungefär: ”Vi ger inga bidrag – vi kräver något i utbyte för att stödja en verksamhet.” Det är också då, som verksamheter har chans att etableras på riktigt och utvecklas i sund konkurrens med andra.

Avgörande detaljer
Tobias berättade om hur man tog sökande på allvar genom att intervjua alla sökande till en tjänst för att uppmuntra dem och för att även de som inte skulle få anställning åtminstone kunde skriva i sin CV att de varit på intervju…. Små detaljer som kan bli helt avgörande för en arbetssökande långt från en fast anställning. Göteborgs administrativa stadsdelarJag lämnar Tobias med en känsla av att om den inställningen han har blir dominerande finns det ett stort hopp för de stadsdelar i staden, som utifrån sett huvudsakligen förknippas med problem.

Eva-Lena
Ett annat möte ledde till ett samtal i en snarlik anda, där vi bollade utvecklingsfrågor, vägval, hinder och möjligheter i en strid ström av tankar. Mycket uppfriskande och hoppfullt även det samtalet. En av chefspersonerna i bolaget Business Region Göteborg, Eva-Lena, berättade hur man ansträngt sig att inkludera begreppet ”hållbar tillväxt”, framför allt i informations-material. Jag kunde inte hålla mig. ”Det är som att göra en kampanj för nyktra föräldrar”, sa jag. Berusade föräldrar är olämpliga att uppfostra sina barn. Eller är det inte självklart? Vem förordar en ohållbar tillväxt?

Självklarhet
Språket speglar våra utgångspunkter och vår värderingshorisont. Så länge vi envisas med att sätta prefixet ”hållbar” framför begrepp som utveckling, tillväxt och samhälle är hållbarheten inte en självklar utgångspunkt. Den är fortfarande bara en alternativ väg i våra ständiga vägval.
Jag önskar att titeln på min hemsida/blogg inte skulle behöva inkludera ordet hållbar. Men där är vi inte ännu.

Forskning: Att leda i förändring

Industriföretag som vill vara effektiva måste förstå skillnaden mellan utförande och utveckling. Kommunikation och ledning måste anpassas till rätt situation. Återkoppling och länkar mellan grupper behöver översyn. Motsättningar, konflikter och störningar leder till utveckling när de synliggörs, men om de förblir i det fördolda störs verksamheten.

Vi är bra på att tänka själva
Ovanstående är i sammandrag några av slutsatserna i en ny doktorsavhandling av Annika Engström vid Linköpings Universitet. Länk se nedan. Det kan tyckas vara uppenbart att skilja på utförande och utveckling, men riktigt så enkelt är det inte. I den svenska kulturen finns ett stort mått av ifrågasättande. Vi är vana att tänka själva, ifrågasätta påståenden och att vara kritiska. Det är en styrka i vårt samhälle och i vårt näringsliv att var och en har förmåga att se självständigt på problem, lösningar och alternativa genomföranden. Men var sak har sin tid.

Förändringstakt
Det finns ett stort värde i att effektivt göra som man alltid gjort. Kvalitetssäkring brukar det kallas. Eller serieproduktion. Allt från mjölk och bilar till arkitektritningar och mjukvaror kan standardiseras och bli effektivt producerade. Samtidigt finns ett krav på ständiga förbättringar och numera – glädjande nog – en allt större insikt om att vi behöver producera varor och tjänster på ett allt mer hållbart sätt, där resurser, energianvändning och påverkan på människor, natur och framtiden kommer allt mer i fokus. Förändringar, dels för att möta konkurrens, dels för att motsvara marknadens och konsumenternas förändrade attityder, blir nödvändiga. Konflikten finns då mellan att göra som man brukar och att göra något annat. När ska företaget göra det ena eller andra? Hur ska förändringsfrågorna hanteras?

Låt kritiken bli en tillgång
Utveckling sker när motsättningar, konflikter och störningar synliggörs i organisationen, skriver Engström. Motsatsen, att låta motsättningar, konflikter och störningar förbli fördolda, stör utförandet och är negativt, hävdar hon. Som så ofta handlar det om en ledningskompetens. När ledningen ser till att rätt frågor och rätt diskussion kommer upp på rätt möte och i rätt sammanhang finns det en chans att låta de kritiska rösterna bli en tillgång i utvecklingsarbetet.

Går det att generalisera?
Tanken att överföra forskningsresultaten till andra sektorer i samhället är lockande. Är det så att även organisationer, idéburna verksamheter och våra förvaltningar och myndigheter behöver systematisera sig på liknande sätt? Så att utförandefrågor har sin tid och utvecklingsfrågor har sin? Finns det en medvetenhet i organisationer på ledningsnivå att utförande- och utvecklingsfrågor behöver hanteras medvetet och separat? Stämmer för övrigt slutsatserna? Eller finns det annan forskning som pekar i någon annan riktning?

Olika organisationer
Avhandlingen är på 200 sidor och det ska erkännas att jag ännu inte har läst den i sin helhet. Som en ingång till att bättre förstå hur verksamheter bäst organiseras tycks avhandlingen ändå kunna tjäna. Särskilt intressant skulle det vara att studera vilka skillnader som kan finnas mellan kooperativt ledda verksamheter, traditionella familjeföretag och större bolag. Vilken roll spelar organisationsformen för den tydlighet som varje organisation behöver?

Att sitta still i båten eller inte
Att det är svårt att både bejaka invändningar och att begränsa dem kan var och en skriva under på, som har arbetat i ledande ställning. Olika åsikter är viktiga för dynamiken och trivseln. Samtidigt måste varje verksamhet få bedrivas på ett effektivt sätt. Inte minst för att stärka kundförtroendet och bilden utåt. Därutöver finns en ekonomisk realitet i form av avskrivningar och pay-back-tider som styr hur snabba kast som fungerar. Omoderna maskiner kan kanske inte bytas ut i en snabb takt. Att sitta still i båten kan vara klokt. Eller inte. Fråga Nokia.

Länktips:http://diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=5254e92762af61f9e679ec116454?pid=diva2:716849

Ledarskap: Vi gör helt andra saker än vi tror

KTH-forskaren Simon Elvnäs intresserar sig för ledarskapet. Inte så mycket för hur vi leder verksamheter och om vi når de mål vi satt upp. Utan mer för hur omedvetna vi faktiskt är om vad vi ägnar tiden åt när vi tror att vi kommunicerar, ger feedback osv. Hans forskning visar att vi generellt sett är omedvetna om hur vi använder tiden och att vi gör helt andra saker än vi tror. Om vi inte ens begriper oss själva, hur ska vi då kunna begripa vår roll i helheten? Hållbarhet börjar med individen.

Entreprenör, chef, ledare
En googlesökning på ”ledarskap” ger 1,4 miljoner träffar. Massvis med managementlitteratur, kurser och tid ägnas åt ledarskapet. Skillnaden mellan entreprenörens, chefens och ledarens förhållningssätt till medarbetarna har det skrivits mycket om. Där entreprenören är visionär och engagerande, tenderar chefspersoner att luta sig mot mätbara fakta och bedömningar, medan ledaren ofta utgår från det sociala samspelet i arbetsgruppen och individens potential. Troligen behövs alla tre perspektiven för att ledarskapet ska fungera bra.

Det viktiga gör vi väldigt lite av, det oviktiga desto mer
Simon Elvnäs sammanfattar i sitt fördrag redan inledningsvis (länk till SVT, se nedan) en viktig slutsats ur sin forskning. Det vi tycker är viktigt gör vi väldigt lite av. Och det som inte är så viktigt gör vi mycket av. Märkligt, detta. Att vi så totalt felbedömer hur vi använder tiden och till vad. Risken är uppenbar att det är samma felprioriteringar vi ägnar oss åt även utanför arbetet: hemma, med familj och barn, på fritiden…

Socialt kitt
Vi beter oss helt enkelt ostrukturerat och inkonsekvent. En stor del av den tid vi avsatt åt att genomföra möten av olika slag tenderar att användas till ovidkommande saker, enligt Elvnäs. Invändningen mot detta skulle kunna vara att vi tar tillfället i akt att använda mötestid till att bygga goda relationer, att dela med oss av vardagsreflexioner och tyckanden för att långsiktigt bygga sammanhållning och samsyn. Att prata fotboll kan skapa samhörighet, att dryfta läggtider för barnen eller en bok man läst… det är en del av det nödvändiga sociala kitt som måste finnas för att – när det bränner till – veta att man kan lita på kollegor och att de ställer upp när det brinner i knutarna.

Historisk förklaring
Kanske tenderar vi i Sverige att alltför mycket ägna oss åt konsensustänket. Vi har ofta en tendens att lägga mer tid på att vara överens än personer från andra länder. Min gissning är att detta i sin tur hänger samman med hur vårt land växte fram. Har man bara några få grannar måste man lita på att de ställer upp. Samsynen och samhörigheten blev livsavgörande i det glest befolkade, svårodlade landet i norr. Den som behövde hjälp hade ett begränsat urval att vända sig till. Man hjälptes åt och maktens instrument, kulturella och religiösa traditioner förstärkte gruppens sammanhållning.

Varningsklocka
Vår omedvetenhet om vad vi verkligen gör i vår yrkesroll är dock en viktig varningsklocka. Hur kommer det sig att vi tror att vi gör annat än det vi verkligen gör? Är det för att våra tankar sysselsätter sig med annat än det vi faktiskt säger och gör? Att vi letar efter sätt att formulera saker, som tar tid att hitta rätt uttryck för? Det vore intressant att få reda på mer om denna märkligt skeva självbild, som kanske har större betydelse än vi anar.

Länktips: SVT 26 min film med Simon Elvnäs här .

Var finns engagemanget?

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Är staten god?

Världen upplever en politisk kris i flera länder. Vi kan konstatera att USA är timmar från att ställa in sina betalningar. Italien har en tradition av regeringskriser som avlöser varandra, men läget är nu betydligt allvarligare än tidigare. Grekland upplever en extrem åtstramningspolitik som hänger samman med att tidigare regeringar skjutit alla problem framför sig och inte talat klarspråk om problemens art och omfattning. David Cameron på 10 Downing Str försöker balansera EU-skepsis med sammanhållning. Die starke Frau Merkel vann valet i Tyskland, men har svårt att bilda regering så som författningen är skriven. Demokratin går knackigt.

Brist på manöverutrymme
Det ropas på ledarskap. Tydlighet, långsiktighet, framtidstro och visioner. Tyvärr är det parlamentariska systemet delvis kontraproduktivt. Ansvarstagande politiker belönas sällan i nästa val. Istället blir det mittenväljarnas plånboksfrågor som styr politiken. Det uppstod uppenbarligen aldrig ett politiskt läge för de grekiska regeringarna att berätta för folket hur illa det var ställt med statsfinanserna. Istället ställdes befolkningen inför ett faktum, när de första stödinsatserna beviljades från EU, kopplade till tuffa sparkrav. Hur kan politiker skaffa sig ett manöverutrymme?

Är staten god? – Nej
Jag upplever att det är väsentligt att förstå en grundläggande fråga: Är staten god? Är staten till största delen bra för individen, för lokalsamhället, för näringslivet och för samhället i stort? Här finns, upplever jag, en fundamental skillnad mellan olika länder. Tydligast är bilden i USA. Staten betraktas som en plundrare, som lägger beslag på delar av den egna förmögenheten. Att skära ner i statliga utgifter är något som många ser positivt på. Lägre skatter ger större personlig frihet att använda sina inkomster. Motståndet mot en generell sjukvårdsreform har varit starkt. Staten är nödvändig, men inte god.

Är staten god? – Ja
Ett annat synsätt har vi i Norden, där staten generellt sett har uppfattats som en garant för sociala skyddsnät, investeringar och omfördelningspolitik. Staten är kanske inte ”vi” så som folk tidigare må ha uppfattat saken. Men det staten finansierar har vi alla nytta av. Så ser bilden ut. Det var också när ”nya” Moderaterna erkände den generella välfärdspolitiken inför valet 2006, som de fick förtroendet att leda landet. Kontraktet revs inte upp. Det man fick väljarnas OK på var att justera i skattesatser och prioriteringar.

Grekland
Greklands problem hänger samman med att folk i gemen har haft en svag motivation att betala in moms och skatt. Turistöarnas hotell och restauranger har under lång tid varit ”momsbefriade” och staten har känts långt bort. Nu kan man tänka sig att kloka greker ångrar sig, att de inser att beteendet långsiktigt urholkat den gemensamma ekonomin och ställt landet på ruinens brant. Det hjälpte inte att Andreas Papandreou, med erfarenhet från Sverige, försökte propagera för ett ”svenskt system”. Grunden fattades – känslan av att staten är god.

Vem har trovärdighet att berätta?
Frågan är om de svenska och nordiska exemplen på något sätt kan hjälpa länder, där synen på staten är negativ. Vad skulle kunna bidra till en annan förståelse? Vilken aktör i Europa har intresse av att berätta om nordbornas, måhända blåögda men förankrade, tilltro till staten? Finns det någon gränsöverskridande folkrörelse ute i Europa som kan plocka upp den tråden? Och vilken organisation har ett sådant förtroende hos allmänheten att budskapet kan tas emot? Kanske omställningsrörelsen (Transition Towns) ? Eller någon annan?

Länktips: Transition Towns

Omställningsrörelsen i Sverige

Reinfeldt och Obama har världens chans

I september kommer Barrack Obama till Sverige. Det spekuleras hur mycket av tvådagarsbesöket som är förberett och vilka frågor som kommer att tas upp. När USA:s president kommer hit är det förmodligen primärt för att bekräfta och utveckla de svensk-amerikanska handelsrelationerna. Men tänk om herrarna skulle ta ett annat grepp.

Problemen hopar sig
Vad världen behöver nu är ledarskap. Ekonomin hackar, skulderna ökar, snedfördelningen av vinster och förmögenheter ökar. Miljö- och klimatförändringar sker i oönskad riktning. Ekosystemen hotas, haven riskerar att fiskas ut. Demokratiförhoppningarna i Egypten är på väg att grusas. Flera av Europas ekonomier har körts i botten. Inbördeskriget i Syrien tycks inte ta slut. Våld och förtryck präglar utvecklingen i många regioner. Många av problemen hänger samman..

Föregångare
Om utvecklingen ska vändas krävs att några går före. Ska verklig förändring åstadkommas måste stater, näringsliv, konsumenter, lagstiftning, militären, forskning, opinionsbildare och makthavare av alla slag med- och samverka för att snabbt vända utvecklingen i en hållbar riktning. Om ett antal länders regeringar går före och tydligt visar att man menar allvar, finns en möjlighet att företag och organisationer, kommuner och civilsamhälle knyter an till de processer som är nödvändiga.

50 länder på en lista
Reinfeldt och Obama skulle kunna skapa en lista på 25-30 regeringschefer utöver G20-ländernas regeringschefer som de kan börja med att kontakta för att skapa en tillräckligt stor krets av länder som ser fördelen med att få igång en verklig omställning.

Så vad väntar Reinfeldt och Obama på?

USA och politikens villkor

Romney eller Obama. Media älskar polariseringar och dramatik. Man kan bygga upp förenklade kontrasterande bilder. Det blir så tydligt vem som vinner och vem som förlorar. Men är ett tvåpartisystem som det amerikanska verkligen demokratiskt?

Höga ambitioner
Obama tillträdde 2009 med ambitionen att förändra det politiska samarbetet i Washington. Det gick sådär. Den sjukvårdsreform han såg som sitt första steg till en ny anda av partiöverskridande processer landade till slut i en konfrontationslösning, där inte en enda republikan stödde lagen, ”Obamacare”. När sedan kongressen 2010 fick republikansk majoritet försvann i praktiken möjligheterna för Obama att förändra politikens form och innehåll. Detta har skildrats i ett utmärkt Dokument Utifrån i SVT.

Röster som inte räknas
Systemet med ”the winner takes it all” är enligt min mening kontraproduktivt. I en delstat där det ena partiet av tradition är starkt blir en röst på det andra partiet värdelös. Det kan aldrig vara bra för delaktigheten i den demokratiska processen att väljare upplever att rösten ”inte räknas”. Om istället varje delstat fördelade rösterna proportionerligt till ett antal elektorer skulle även minoritetsrösterna ha betydelse för valutgången. Ett sådant system skulle vara betydligt närmare en känsla av representativitet.

Politiken i händerna på kapitalet
Det satsas enorma summor i varje valkampanj, ofta på anti-reklam, där det handlar om att framställa motståndaren i så dålig dager som möjligt. Ibland t.o.m med direkt lögnaktiga påståenden eller felaktigt redigerade klipp. Pengarna går i och för sig in i mediabranschen och sysselsätter folk, men man kan ju fråga sig på vilket sätt pengarna bygger upp ett bättre samhälle. Med de enorma sociala klyftor som finns i USA är det för en svensk oförståeligt att så mycket pengar satsas på att backa upp politiska kandidater och så lite på att stärka samhällets skyddsnät och sammanhållning. En annan baksida av miljonrullningen är det inflytande många företag köper sig genom att stödja olika kandidater.

Vart tar ledarskapet vägen?
Polariseringen som vi ser i amerikansk politik med sina återkommande ”prolife” eller antiabort-strömningar, med sina luddiga ”family values”, med sina oskarpa konturer i sakfrågor skapar en annan slags effekt. Kandidaterna tvingas slira på sina värderingar, de måste positionera sig för bästa möjliga utfall, och, som i fallet Romney i år, byta ståndpunkt för att locka maximalt antal röstande. Vilken slags politiker får vi om de byter ståndpunkt för att göra sig valbara för en majoritet av de röstande? Vad händer då med ledarskapet? När opinionsvindar och högljudda extremister sätter dagordningen och skjuter sin kandidat framför sig. Konsekvensen blir på sikt ett slags dumhetens tyranni, där media bildar en osynlig koalition med högljudda särintressen. I förlängningen ett system som undergräver rimliga fundament för beslutsfattandet: objektiva fakta, forskning, välunderbyggd argumentation etc. Mediakratin tar över.

Kris
Det finns en uppenbar risk att den amerikanska formen av demokrati undergräver sin egen trovärdighet och legitimitet (om den inte redan gjort det). När drygt 40 delstater riskerar konkurs, när delar av Detroit helt enkelt överges, när vanliga amerikaner förlorar hoppet om en bättre framtid kan vad som helst hända. Det var många som hoppades 2008 att Obama skulle förändra vardagen till det bättre. Låt oss hoppas att det kommer något gott ur den kris USA är inne i och även står inför. Vi kan bara hoppas att vi slipper se militären ta över även formellt, när ”amerikanska intressen” ska skyddas.

Nu kommer kvinnorna

Det pågår ett systemskifte under ytan, där traditionell konkurrensekonomi ersätts av en relationsekonomi. Istället för att vinna genom att försämra för andra verksamheter vinner företagen på att i samverkan och i relation med kunder, företag och andra verksamheter skapa nytta för sig själv och för fler än sig själv.

Anna – en modell
Jag får skjuts från en konferens av den moderna affärskvinnan, vi kan kalla henne Anna. Vi har en dryg timme att åka, hon kör säkert och smidigt. Tre kvart av tiden ägnar hon åt relationsbygge i telefon. Hon följer upp trådar som blivit hängande, kontaktar kunder och kollegor, stämmer av och rapporterar. Jag förstår bara fragment av innehållet, men ändå så pass mycket att jag förstår att Anna är en representant för den nya ekonomin. Hon bygger relationer. Hon skrattar ofta utan att det är tillgjort. Hon är trevlig och samtidigt konstruktiv. Samtalen, som blir 4-5 stycken under resan, bygger ytterligare på de redan existerande relationerna. Före och efter samtalen finns en skillnad hos motparten. Grunden läggs för senare beslut. Skickligt.

Tydlig win-win
Det är ingen överraskning att det är kvinnorna som lättast bygger den nya ekonomin, eftersom det är – om man generaliserar – lättare för kvinnor än män att hantera relationsbyggen. När affärer nu bygger på goda och väl fungerande relationer blir kvinnorna de som tar täten. I takt med att kvartalsekonomerna spelar ut sin roll, kommer helt andra företagsledare ta plats, där framgång genereras på andra sätt än genom att vinna på att den andre förlorar. Framgången i affärer mäts framgent med andra måttstockar, där förtroendeskapande åtgärder och tydliga win-win-lösningar blir skolexempel.

Framtidens företag
Framtidens affärer måste generera fördelar för producent, konsument, samhälle och miljö. Företag som lyckas med denna ekvation kommer att bli framgångsrika och locka både kunder och anställda. Justa företag som ser längre än sin egen profit tar täten i omställningen. Visst är det spännande?

Vi behöver ett varför

Venture Cup Väst hade regionfinal ikväll. Totalt hela 380 affärsplaner hade bantats ner till 10 finalister, som alla hade en mycket bra affärsidé för ett nytt företag. Många av dem dessutom med miljö- och hållbarhetslösningar alternativt tydliga mervärden som kan kommuniceras till kunderna.

Sanne Aronsson
Kvällens riktigt stora behållning – pristagarna får ursäkta – var en monolog av Sanne Aronsson, inspiratör och entreprenör, som faktiskt tog upp mycket centrala frågor kring företagares värderingar och motiv. Med egna upplevelser som utgångspunkt tog Sanne ett stort grepp och diskuterade kring frågan ”Varför?”. Har vi en plats i vårt hjärta som egentligen vill fyllas med en mening, ett varför, varför driver vi företaget? Sanne berörde djupt grundläggande frågor. Måste inte varje företag säkerställa att företaget bidrar till en bättre värld?

Relationsekonomi
Frågan är om inte Sanne är ett exempel på en helt ny trend i samhället och företagandet. Istället för konkurrens och utslagning – ”må bästa företag vinna” – en konkurrensekonomi som bygger på priskonkurrens och som under decennier lett till utarmning av mänskliga och miljömässiga resurser; istället för denna slags hierarkiska ekonomi där den starke vinner kommer vi nu att gå in i en realtionsekonomi, där företagen samverkar med andra företag, samverkar med sina kunder för att säkra upp kvalitet, gemensamma volymer, avropsbeställningar, att dela risk och vinst osv. Relationsekonomin bygger på långsiktighet och förtroende. Samverkan och samarbete för att ta vara på varandras resurser och kompetenser.

Twitterrekord
Twittrandet ikväll på Venture Cup-regionfinalen tog fart och nådde enligt uppgift toppnivå i Sverige. Dagens fråga var enligt uppgift ”kan pengar vara ett ´varför´?” Dvs kan pengar vara den yttersta meningen med verksamheten, med företaget? Sanne hävdade att vi som människor längtar efter att fylla tomrummet i vårt hjärta, vårt varför.

Hoppfullt
Kvällen lämnar en mycket hoppfull känsla efter sig. Vi är på väg in i en ny era, där företagandet inkluderar de sociala aspekterna på riktigt.

Hur det gick i tävlingen? www.venturecup.se
Miljö- och energipriset: www.ekofonden.se

Klimatet – dags för mobilisering

På DN Debatt gick det att läsa 26 mars att det syns ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken”, en artikel av Michael Hoel, professor i nationalekonomi. Läs gärna originaltexten här.

Sant – förändringar i Sverige är svårmätbara
Vill man föra i bevis att det vi gör i Sverige inte ger något mätbart avtryck i världsutvecklingen är det relativt lätt att belägga. Våra cirka 80000 fat olja om dagen utgör bara en promille av världskonsumtionen på drygt 80 miljoner fat om dagen. En promille är svårt att mäta. Och i vilket diagram som helst försvinner en sådan avvikelse särskilt om det är någon enstaka procent av denna promille som ska redovisas. Vi närmar oss då ppm-nivån, nano-nivån, där förändringar blir nästintill osynliga.
OK. Så långt är det sant – det syns inte vad vi gör.

Racet
För 250 miljoner år sedan kollapsade jordens ekosystem totalt. Systemen tippade, syrehalten skönk, svavelhalten steg, landlevande djur och växter dog i stor utsträckning ut. Denna katastrof tog enligt vetenskapen 10000 år att förverkliga. Nu går racet hundra gånger fortare. På hundra år räknar man med att vi passerar den tipping point, då processerna blir oåterkalleliga och mänskligt liv så som vi vant oss vid blir omöjligt att upprätthålla.

Dagens politik hjälper inte
Professor Hoel landar i slutsatsen att det skulle behövas ” en annorlunda politik än dagens, som med bättre precision påverkar sannolikheten för ett teknikgenombrott av global betydelse.” Dvs dagens klimatpolitik gör varken till eller från – den leder inte till klimatavtal, tekniköverföring eller indirekta åtgärder, som spelar någon roll. Tvärtom finns risken att produktion (och koldioxidutsläpp) flyttar till andra länder och där kanske tom till ökade utsläpp enligt artikeln i DN.

Mobilisering
Vägvalet blir således tydligt. Resignation – det spelar ingen roll vad Sverige gör. Eller mobilisering – nu gäller det att hitta nya, bättre instrument som åstadkommer verklig förändring. Innan det är för sent. Och också att inse att klimatfrågan inte enbart är en fråga för politiker. Företag, föreningar och enskilda – alla har ett ansvar att agera.