Titta på den nya finska läroplanen

Den östra delen av kungariket Sverige, som för hundra år sedan blev självständigt från Ryssland, har fortfarande landskapsbeteckningar som påminner om svunna tider. På ömse sidor om Bottenviken ligger Väster- och Österbotten. Vasa, som är Stockholms kanske viktigaste turistattraktion i form av ett bevarat 1600-talsskepp, fick ge namn åt en stad i den östra landsdelen. I Sverige finns Hälsingland och Helsingborg, medan Helsingfors ligger i Finland. När Stockholm växte fram som den naturliga huvudstaden utgjorde staden ett naturligt geografiskt centrum i riket. Ungefär 300.000 personer i Finland har svenska som modersmål. Drygt 8000 svenskar stred på Finlands sida i Vinterkriget. Banden mellan länderna borde vara starka och likheterna tydliga. Men vi tycks inte ta tillvara möjligheterna att lära av varandra.

Skolan
På några områden skiljer sig utvecklingen åt i Sverige och Finland. Den finska skolan förefaller lyckas bättre än den svenska. Lönerna och statusen för lärarna är högre i Finland, PISA-resultaten bättre och bilden man får via media är att skolan i Finland generellt sett fungerar bättre än den svenska. Nyligen dök det upp en nyhet att man ska testa ämnesintegrering i Finland, dvs släppa på den ämnesspecifika undervisningen. För den som haft förmånen att  uppleva Waldorfpedagogiken är detta inget nytt, men för en statlig skola är det kanske annorlunda.

Nya grepp
Förändringen är större, visar det sig, än bara ämnesintegrering. Den nya finska läroplanen LP 2016 tar ett modernt grepp på utbildningens syfte, form och innehåll. I korthet handlar det om att läroplanen mer fokuserar på hur undervisningen bör bedrivas snarare än att fokusera på vad eleverna ska kunna. Andra nyckelbegrepp är process, kunskapsdelning, samarbete, lärande organisation, ansvarstagande, mångsidig kompetens för en föränderlig värld. Läs en bra sammanställning på länken nedan.

Föränderlighet
”Flumskola” skulle säkert traditionalister beteckna läroplanen. De som saknar mätbarheter och enkla ja/nej-svar på komplicerade frågor. Personligen tror jag att den finska läroplanen, rätt använd, ger skolbarnen bra förutsättningar att hantera en föränderlig värld, där de yrken barnen av idag så småningom ska arbeta i inte ens finns. Då gäller det att vara mångsidig och flexibel, nyfiken och samarbetsinriktad. Sverige borde ta en ordentlig titt på den finska modellen.

Förtroende för polisen
Och när vi ändå kikar på Finland. I en undersökning om hur finländarna ser på sin polismyndighet svarade hela 96 procent att de litar mycket eller ganska mycket på polisen. Nästan 90 procent litar på att polisen klarar av att upprätthålla den allmänna ordningen och garantera säkerheten. Tillit är ett fundament för hållbarheten.

Det känns synd att vi förlorade Finland till ryssen för 200 år sedan.

Länktips:  http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/04/24/finlands-nya-laroplan-siktar-mot-framtiden/

https://www.hbl.fi/artikel/finlandarna-har-starkt-fortroende-for-polisen/

Får en lärare vara ohållbar?

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
- Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
- Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.