Tänk helhet och lita på lärarna

Jag läser i tidningen Affärsvärlden (länk se nedan) om vilka krav som kommer att ställas på framtidens ingenjörer. Inom 7 år tror man att kraven på de nyutexaminerade ingenjörerna har förändrats. Det intressanta är att artikeln pekar i två riktningar samtidigt. Dels tyder mycket på en ökad grad av specialisering, dels kommer behovet av generalister att öka.

Fyra slags ingenjörer
Enligt den danska rapport som refereras finns det i närtid behov av fyra olika ingenjörsprofiler: Det handlar om forsknings- och utvecklingsingenjörer, konsultingenjörer, produktionsingenjörer samt ledaringenjörer. Varje profil kommer att behöva specifika kompetenser i en nära framtid.

Specialister som dessutom kan språk, samarbete och kundkontakter
Det danska ingenjörsförbundet IDA drar enligt artikeln slutsatsen att det förutom ökade specialistkunskaper även kommer att behövas en bredare kompetens hos ingenjörerna. Utöver den tekniska kompetensen handlar det om bättre språkkunskaper och förmågor att kunna samarbeta med andra yrkeskategorier, att tänka kommersiellt och att hantera kundkontakter dvs specialister med bred kompetens.

Hur riggar vi ett utbildningssystem?
I Sverige tycker vi att vi kan engelska och att vi därmed har lätt att arbeta i en internationell miljö. Grundskolans betoning av svenska, matematik och engelska är ett uttryck för denna syn. Men frågan är hur vi dels lockar unga människor till ingenjörsyrket, dels hur grundskola och gymnasium kan fås att lägga en optimal grund för högskolestudier och slutligen hur vi får en snabbfotad och relevant högskoleutbildning mot bakgrund av de dubbla utmaningar vi tycks stå inför i form av specialister med ett brett kunnande.

Löpande analys behövs
Det saknas en aktör som kontinuerligt, kanske på årlig basis, tar fram ett beslutsunderlag för olika aktörer att förhålla sig till. Ett organ som får både industrins, högskolornas och statens uppdrag att synliggöra branschers förändring och utvecklingspotential. Det kan handla om internationell konkurrens, om nya tekniksprång, om trender och om kompetenser i utbildningsväsendet. Utvecklingen går så fort idag att hela utbildningssystemet måste få hjälp att analysera omvärlden, arbetsmarknaden och inom vilka områden kurser och utbildningar behöver ses över. Kanske behövs det även helt nya former av utbildning vid sidan av universitet, yrkeshögskolor och vidareutbildning.

Framtidstro och nyfikenhet
Samarbetsförmåga, kundrelationer, försäljning och även språk är kompetenser och förmågor hos den enskilde som tangerar individens läggning och personliga förutsättningar. Därför borde grundskolan och gymnasiet undvika att specialisera utbildningen. Viktigast är, tror jag, att ingjuta lusten och viljan att lära, att skapa en begriplighet kring (vuxen)världen, att främja en allmän nyfikenheten på livet och en tilltro till den egna förmågan. Man lär sig det man har lust att lära sig.

Lita på lärarna – det ger konkurrensförmåga
Istället för att lägga så stor vikt vid en nationell kontroll av upprepningsbara fakta under grundskoletiden, borde staten ge förtroendet till varje lärare i varje grundskola att de kan utbilda barn och ungdomar för en okänd framtid. Lärarna kan rusta eleverna med de olika kompetenser som kommer att behövas, inte minst förmågan att kreativt lösa problem, att samarbeta och att ta ansvar. Där ligger också vårt samhälles konkurrensförmåga.

Länktips: http://www.affarsvarlden.se/karriar/article3787162.ece

Varför sviker vi eleverna?

Jag råkar ha insyn i hur det fungerar på en grundskola i en kommun strax utanför Göteborg. Den avveckling av den svenska skolan som pågår är förmodligen en konsekvens av effektiviseringskrav i syfte att hålla kostnadsökningen under kontroll. Effekten blir att skolan töms på mänskliga resurser. De som drabbas är eleverna och i slutändan hela samhället, när stora årskullar av ungdomar blir dåligt rustade för vuxenlivet.

Böcker utan bibliotekarie
Det finns numera en lag som säkerställer att det ska finnas ett bibliotek på en skola. Tanken hos lagstiftarna var naturligtvis att hjälpa eleverna att upptäcka litteratur och annan information, som kan berika och utveckla. Motdraget från arbetsgivarens sida, kommunen, var att först dra ner på öppettider och tjänstgöring för bibliotekarien. Nyligen var biblioteket i den skola jag nämnde inledningsvis bemannat en dag per vecka. Nu har man dragit in tjänsten helt och hållet. Det säger sig självt att ett bibliotek utan en bibliotekarie snabbt blir en icke-resurs, när ingen är ansvarig och ingen har som uppgift att informera lärare och elever om vad som finns.

Bakvänt tänk
På samma skola har sedan länge mellanstadielärarna haft som sidouppgift att servera lunchen i klassrummen. Man har i ur och skur agerat vaktmästare (vaktmästaren är naturligtvis bortrationaliserad sedan länge)  och hämtat matvagnar och kört till klassrummen, där eleverna fått äta vid sina platser. Nu har matvagnarna tjänat ut och lösningen har blivit att mellanstadieeleverna äter i ”bamba”, med konsekvens att högstadieungdomarna får vänta på sin tur. Rektorn får agera kövakt och allmänt kaos uppstår. Hungriga högstadieelever köper en macka i närheten. Hur långt ska effektiviseringsivern sträcka sig?

Nästa steg
Nästa steg blir troligen att ta bort bamba-personalen helt och hållet. De ska ju bara packa upp och göra färdigvärmd mat tillgänglig. Det blir säkert billigare och effektivare att distribuera wraps eller baguetter, färdiginplastade, som eleverna kan äta stående. Då kan kommunen spara in både matsal och personal….

Så viktigt
Det vuxenvärlden under lång tid signalerat är att ”ni är inte viktiga”, ”vi satsar inte på er”, ”ni barn får acceptera det som bjuds”… För en hel del barn är skolmaten det enda ordentliga mål mat de får under en dag. Just de utsatta, marginaliserade barnen som kommer från hem med olika svårigheter behöver extra mycket en ordentlig och ordnad lunchrast, god och näringsriktig mat och ett rimligt stöd från vuxenvärlden.

Sveket
De flesta elever klarar naturligtvis skolan, köper något eller har med sig ett mellanmål. Det är de elever som har en besvärlig miljö hemma som vi sviker allra mest när vi inte låter skolan fungera. När biblioteket står tomt, lunchen blir ett kaos och lärarna stressas så att de inte hinner göra det vi bett dem göra: ge våra barn en bra start i livet. Ska det vara på detta viset?

Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?

 

Reglerna kring arbete måste moderniseras

De senaste valrörelserna har till stor del handlat om ”jobben”. Hur partierna med olika slags åtgärder kan stimulera en ökad efterfrågan på arbetskraft alternativt att hjälpa människor att ”starta eget” som det brukar kallas. Men allt tycks utgå från en gammal bild av hur arbetslivet ser ut.

Vägen är krokig
En livslång fast anställning i produktionen blir mer och mer ett undantag. Det finns naturligtvis arbetstagare som stått 30 år vid ”bandet”, som därmed kvalificerat sig till guldklocka och samtidigt har stått för en kontinuitet och en tradition och/eller kvalitetsdimension i arbetslivet. Erfarenhet underskattas lätt. Men för flertalet unga är vägen in i arbete krokig, svår och kantad av motgångar. Går det att tänka annorlunda?

Klassiskt exempel: konstnärer
En yrkeskategori som länge har befunnit sig i ett slags ingenmansland, där regler för a-kassa, skatteregler och sjukskrivningsregler inte hängt ihop, är konstnärerna. Med tillfälliga projektanställningar, fritt skapande, odefinierbara tidsgränser ( vad är skapande tid – vad är ledig tid? ) och i vissa fall ett sammalsurium av anställningar, uppdrag, egen produktion, stipendiefinansiering, projektmedel, momsredovisning och arbetsgivaravgifter hamnar många konstnärer i ett administrativt svart hål. Ännu så länge har konstnärerna varit en så liten grupp att deras fall antingen har kunnat bortses ifrån alternativt har hanterats från fall till fall av någon tjänsteman. Men det som nu håller på att hända är att arbetslivet luckras upp för fler yrkesgrupper.

Illustrationen lärarvikarie
Lärare, framför allt vikarier, men även andra, har alltsedan kommunaliseringen av skolan kunnat hamna i en administrativ fälla. Kommuner med rymliga samveten har visstidsanställt lärare termins- eller årsvis. Formellt och ekonomiskt har lärare därmed varit arbetslösa från ”Den blomstertid” till uppropet i slutet av augusti. Tekniskt sett naturligtvis en besparing för kommunerna. Samhälleligt och mänskligt för både elever och lärare en orimlig lösning. Eller – kanske är det så vi ska se på arbetet framgent? Arbete pågår i perioder och däremellan är man – vadå ?

Kafka
För att få fast anställning i den offentliga eller den privata sektorn måste man ha arbetat. Inte ens Kafka kunde ha kommit på ett mer raffinerat scenario.  Arbetsgivare har lärt sig hur svårt det är att avskeda personal. Alltså testar man provanställning, projektanställning (visstid), vikarielösningar och alla möjliga sätt att hålla dörren öppen för ett enkelt ”Tack och hej, kul att du var här, men nu behöver vi inte dig längre”.

Ring Poolia
Bemanningsföretagen är ett annat illustrativt exempel på hur arbetslivet byter skepnad. Man flyttar ut ansvaret för det arbetsrättsliga ur företaget men behåller kompetensen. Låt vara att det kanske blir dyrare på kort sikt, men dörren hålls öppen för att med kort varsel minska personalkostnaden. För det enskilda företaget möjligen smart, för den enskilde en ökad osäkerhet och en svagare koppling till arbetsmarknaden.

Guldkantade konsultavtal?
Konsulter är de som först får sluta när företagen skär ner. Konsulter skiljer sig från bemanningsföretagen genom att upphandlingen är mer specifik. En viss uppgift ska lösas och ett resultat presteras. Om bemanningsföretagen står för att täcka personalbehovet står konsulterna för ett specifikt kunnande, ett uppdrag som ska utföras. Personalen på konsultbolaget kan ha varierande grad av anställningstrygghet. I vissa fall kan specialistkompetensen vara så viktig att den enskilde tjänar på att sluta sin fasta anställning och börja ”konsulta”. Men flertalet konsulter har en osäker framtid.

Tillfälliga jobb
Säsongsarbete, att ”kapa toppar”, jobba lite då och då som flyttgubbe, bärplockare, hamnsjåare, snöröjare, extra personal på byggen etc är en annan variant. I takt med att mycket i samhället mekaniserats och automatiserats har många av dessa arbeten försvunnit. Fortfarande bärs dock möbler. Fortfarande knackas gatsten och lossas bananer.

A eller F räcker inte
Jag tror att vi måste se på arbetslivet på ett mycket friare sätt. Att vi måste vänja oss vid att sysselsättning ser olika ut. Att det finns mer än A-skattsedel och F-skattsedel att välja på. Det är ett gammalt synsätt att dela in folk i arbetstagare och arbetsgivare / egenföretagare. Människor kan, precis som konstnärerna, ingå i flera olika sammanhang samtidigt. Man kan ha flera olika uppgifter och uppdrag samtidigt. Man kan ha rätt att disponera sin tid på ett annat sätt än enligt a-kassans digitala format. Lön, bidrag, stipendier och andra ersättningar kräver nya modeller för beskattning och redovisning av både tid och pengar.

System för de unga och för många andra
Vi ska naturligtvis bibehålla ett rättvist skattesystem, men det behöver moderniseras efter hur arbetslivet ser ut. Och framför allt utformas på ett sätt som gynnar marginaliserade gruppers väg in i arbetslivet: unga, människor med annan kulturell bakgrund, människor som vill testa en idé, som vill förverkliga något själva eller kooperativt. Systemen måste stödja detta.

Jag ska återkomma om hur det skulle kunna se ut.