Får en lärare vara ohållbar?

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
- Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
- Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Tänk helhet och lita på lärarna

Jag läser i tidningen Affärsvärlden (länk se nedan) om vilka krav som kommer att ställas på framtidens ingenjörer. Inom 7 år tror man att kraven på de nyutexaminerade ingenjörerna har förändrats. Det intressanta är att artikeln pekar i två riktningar samtidigt. Dels tyder mycket på en ökad grad av specialisering, dels kommer behovet av generalister att öka.

Fyra slags ingenjörer
Enligt den danska rapport som refereras finns det i närtid behov av fyra olika ingenjörsprofiler: Det handlar om forsknings- och utvecklingsingenjörer, konsultingenjörer, produktionsingenjörer samt ledaringenjörer. Varje profil kommer att behöva specifika kompetenser i en nära framtid.

Specialister som dessutom kan språk, samarbete och kundkontakter
Det danska ingenjörsförbundet IDA drar enligt artikeln slutsatsen att det förutom ökade specialistkunskaper även kommer att behövas en bredare kompetens hos ingenjörerna. Utöver den tekniska kompetensen handlar det om bättre språkkunskaper och förmågor att kunna samarbeta med andra yrkeskategorier, att tänka kommersiellt och att hantera kundkontakter dvs specialister med bred kompetens.

Hur riggar vi ett utbildningssystem?
I Sverige tycker vi att vi kan engelska och att vi därmed har lätt att arbeta i en internationell miljö. Grundskolans betoning av svenska, matematik och engelska är ett uttryck för denna syn. Men frågan är hur vi dels lockar unga människor till ingenjörsyrket, dels hur grundskola och gymnasium kan fås att lägga en optimal grund för högskolestudier och slutligen hur vi får en snabbfotad och relevant högskoleutbildning mot bakgrund av de dubbla utmaningar vi tycks stå inför i form av specialister med ett brett kunnande.

Löpande analys behövs
Det saknas en aktör som kontinuerligt, kanske på årlig basis, tar fram ett beslutsunderlag för olika aktörer att förhålla sig till. Ett organ som får både industrins, högskolornas och statens uppdrag att synliggöra branschers förändring och utvecklingspotential. Det kan handla om internationell konkurrens, om nya tekniksprång, om trender och om kompetenser i utbildningsväsendet. Utvecklingen går så fort idag att hela utbildningssystemet måste få hjälp att analysera omvärlden, arbetsmarknaden och inom vilka områden kurser och utbildningar behöver ses över. Kanske behövs det även helt nya former av utbildning vid sidan av universitet, yrkeshögskolor och vidareutbildning.

Framtidstro och nyfikenhet
Samarbetsförmåga, kundrelationer, försäljning och även språk är kompetenser och förmågor hos den enskilde som tangerar individens läggning och personliga förutsättningar. Därför borde grundskolan och gymnasiet undvika att specialisera utbildningen. Viktigast är, tror jag, att ingjuta lusten och viljan att lära, att skapa en begriplighet kring (vuxen)världen, att främja en allmän nyfikenheten på livet och en tilltro till den egna förmågan. Man lär sig det man har lust att lära sig.

Lita på lärarna – det ger konkurrensförmåga
Istället för att lägga så stor vikt vid en nationell kontroll av upprepningsbara fakta under grundskoletiden, borde staten ge förtroendet till varje lärare i varje grundskola att de kan utbilda barn och ungdomar för en okänd framtid. Lärarna kan rusta eleverna med de olika kompetenser som kommer att behövas, inte minst förmågan att kreativt lösa problem, att samarbeta och att ta ansvar. Där ligger också vårt samhälles konkurrensförmåga.

Länktips: http://www.affarsvarlden.se/karriar/article3787162.ece

En milstolpe i Trollhättan

Vi befinner oss i slutet av FN:s dekad för lärande inom hållbar utveckling. *) Det går för långsamt, på tok för långsamt, tänker jag. Det som sker på utbildningens område för att förstärka processerna för ökad kunskap och en tydlig hållbarhetsprofil både i utbildningssystemet och i samhället i stort. Ska det ta sådan tid att förändra kurser och program? Är det inte uppenbart att alla människor behöver ha nya verktyg för att kunna fungera inom ramen för hållbarheten? Och att utbildningssystemet har en extra viktig roll i detta? Visst känns det oroväckande att dekaden beslutades 2002 i Johannesburg och att den ännu inte gjort ett tydligt avtryck i det dagliga livet? Desto roligare att kunna berätta om en milstolpe i Trollhättan.

Kick-off för RCE Västra Götaland
Den 1 mars 2013 är det ”Kick-off” för RCE Västra Götaland. **) Till en fullsatt samlingslokal i Trollhättan har initiativtagarna från bl.a. Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst kallat dem som känner sig engagerade i lärande för hållbar utveckling. Knappt 50 personer ägnar en dag åt att dela med sig av sina tankar, grupparbeta, lyssna och nätverka. Här finns personer från kommuner, universitet, NGO:er, projekt och enskilda. Uppsala Universitet är på plats. Malmö Stad skickar blommor och en hälsning.

Olikheterna en tillgång
RCE Västra Götaland vill möjliggöra nätverkande och kunskapande för att stärka hållbarheten. (Eller tvinga fram hållbarheten, tänker mitt otåliga alter ego).
Presentationsrundan tar nästan en minut per person. Alla har ju något viktigt skäl till att vara där. Mångfalden och olikheterna känns tydligt som en tillgång. Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. Vi har olika roller. Samtalen berikar.

Några klyftor att resonera kring
Initiativgruppen har förberett med sex ”klyftor” som vi får välja att samtala kring.

  • Ord – Handling,
  • Stad – Land,
  • Hegemoni – Interkulturalitet,
  • Formellt – Informellt – Icke-formellt lärande,
  • Nuvarande respektive Hållbart ekologiskt fotavtryck,
  • Kortsiktig tillväxt – Globalt ansvarstagande.

 

Stolpar
Vi ägnar en timme åt tankeutbyte och diskussioner i de olika grupperna. Eftersom alla är inne i frågeställningarna blir det snabbt konkreta frågeställningar och kloka inspel. Alla vill bidra. Våra olika bakgrunder berikar. Det blir omöjligt att notera allt. Här några stolpar som jag kommer att bära med mig. (Många fler klokheter sades – detta är ett personligt urval).
- Vad är spetskompetens när det gäller hållbar utveckling?
- Vilken roll spelar människosynen och etiken?
- Hur ska studenter bli duktigare än sina lärare?
- Skapa mervärden genom samverkan, nya perspektiv, genom att inspirera andra.
- Utgångspunkten är det genuina engagemanget, ta vara på bredden, låt nätverken växa.
- Tillitens betydelse, viktigt att stegvis bygga en infrastruktur för relationer och kunskaper.
- Dela erfarenheter, pröva sig fram, potential att alla ska kunna och vilja vara delaktiga.

UNESCO m.m.
Nestorn Carl Lindberg, som bl.a. är medlem av Unesco:s högnivågrupp inom utbildning för hållbar utveckling, håller efter lunch ett anförande där han redogör för de viktigare internationella milstolparna och händelserna. Överraskande är att Sveriges utbildningsminister undertecknat en överenskommelse i Bryssel i november 2010, där EU:s utbildningsministrar enats om slutsatser kring utbildning för hållbar utveckling och att denna överenskommelse ännu inte gjort något synligt avtryck i Sverige. Särskilt som Carl Lindberg ger exempel på hur både Kina och Indien arbetar med frågan. Varför gör inte Sveriges regering mer?

Mod och respekt
Talen fortsätter. Förskoleperspektivet. Högskolan i Väst. De långväga gästerna från Uppsala berättar om sitt arbete att få till stånd ett RCE i Uppsala. Man betonar vikten av teori och praktik. Hur staden och landet måste samverka. Hur det både behövs mod att ta steg framåt och respekt för andras åsikter.

Allt finns
Själv betonade jag i mina inspel betydelsen av helhetssyn, hur viktigt det är att överbrygga där det uppstått ”stuprör” och alldeles för åtskilda ansvarsgränser i samhället. Att vi måste gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi, där samhällsnyttan måste gå före egennyttan. Liksom att allt finns. All teknik, alla strukturer, all kunskap vi behöver finns. Den ska bara hitta rätt plats på rätt sätt. Bara….

Stort Tack till initiativgruppen för en värdefull dag.

*) FN:s dekad läs mer http://www.desd.org
**) Regional Center of Expertise Västra Götaland http://rcevast.wordpress.com
Ytterligare länktips: http://www.cemus.uu.se

Att tänka på: Vad är skillnaden mellan
”Utbildning inom Hållbar Utveckling” och ”Lärande för Hållbar Utveckling” ?