Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk.  Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.

Får en lärare vara ohållbar?

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
- Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
- Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Förmågor utvecklas i två riktningar

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Det är kanske männen som backar?

Girlvilles kallas de städer, där unga kvinnor dominerar utvecklingen. Och så förklaras begreppet: ”Kvinnorna är fler än männen i städerna. De lever längre. De är bättre utbildade. Och i den yngre generationen tjänar de i flera städer redan mer än sina manliga kollegor.” Citatet kommer från en artikel den 22 september 2014 i DN Debatt (se länk nedan) författad av Kjell A Nordström och Per Schlingmann.

Tar kvinnorna täten?
Med exempel från högskoleutbildningar i Sverige, där kvinnor dominerar arkitektutbildningen och där andelen som examineras från sin civilingenjörsutbildning är tydligt större för kvinnor än för män, vill författarna visa att pendeln är på väg att svänga och att kvinnor inom kort kommer att dominera i städernas utveckling.

Ytliga fakta
Författarna pekar på att allt fler länder har kvinnliga politiska ledare, att unga kvinnor i New York tjänar betydligt mer än de jämnåriga männen, att unga brittiskor tjänar 3 procent mer än britter i samma ålder. Kvinnor sägs utgöra majoriteten av arbetskraften i USA och i Singapore och Hongkong är det tydligt att där avstår kvinnor familjebildning för att istället satsa på sin yrkesbana.

Låglöneyrken och acceptans
Statistik är en farlig vetenskap. Bakom genomsnittssiffror döljer sig ofta andra fakta. När unga kvinnor tjänar mer än unga män skulle det kunna hänga samman med att stora grupper av kvinnor från utsatta områden accepterar enkla och lågbetalda jobb i butik eller i omsorgen, medan männen hellre är arbetslösa än att ta ett arbete, där de underordnar sig och utför tjänster åt någon annan. Attityder till olika yrken och yrkesroller spelar säkert en stor roll, liksom hur omgivningens acceptans ser ut. Vilka jobb är OK att ta?

Kvinnor tar de jobb som erbjuds
Nordström och Schlingmann uppehåller sig till största delen till de framgångsrika kvinnorna, de med karriärmöjligheter och de kvinnor som tar vara på stadens möjligheter. Och de finns säkert, men en väl så viktig förklaring till att statistiken visar att kvinnor tjänar mer än män beror på det ansvar kvinnor generellt sett tar för familjens försörjning, även om försörjningen innebär att arbeta obekväma tider eller med arbetsuppgifter som är långt från individens egentliga drömmar. Mitt intryck är att männen ofta inte är lika flexibla i sin inställning till vilket arbete de kan ta. Just den hierarkiska familjesituation som gör det acceptabelt att mannen är arbetslös medan kvinnan tar det jobb som finns, kan också ligga bakom den stora ökning av enpersonhushåll som Nordström och Schlingmann pekar på.

Svårare för pojkar och unga män
Att kvinnans ställning är svag i många länder berörs i artikeln. Terrorgruppers och regeringars förtryck är ofta kopplat till våldtäkter och andra grymheter. Om mannens känslomässiga förtvining talas det alltför lite. Om det är så att det är männen som brister i ambitioner och ansvarskänsla även i de utvecklade ländernas och städernas utveckling har vi ett gigantiskt problem framför oss. Särskilt mot bakgrund av att den ekonomiska utvecklingen kommer att handla om relationer mer än konkurrens, om samarbete snarare än att till varje pris överträffa sin konkurrent. Samarbetsförmåga och tillit blir viktigare än vassa armbågar. Och inte nog med att pojkar har svårare i skolan, de kommer att ha allt svårare att konkurrera på den nya arbetsmarknaden och i arbetslösheten finns grogrunden för de enkla lösningar och den osolidariska politik som skymtar fram på flera håll.

Efterkälken
Det vi ser är nog tyvärr inte de unga kvinnorna som tar för sig och leder samhällsutvecklingen. Det vi ser är en generation unga män som inte hänger med. Svikna av en skola som inte känns relevant uppfattar de sig själva att ha hamnat på efterkälken när det gäller konkurrensförmåga om de nya jobben i framkant på utvecklingen. När statistiken visar att kvinnorna rycker fram på olika områden kan det i själva verket vara en indikator på att det är männen som backar.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

Utbildning mot makt: tre exempel

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Handeln på väg mot cirkulär ekonomi

Alla har kunnat se att det sedan länge pågår en strukturomvandling i handeln. Inte nog med att köpladorna byggs upp i bilpendlarlägen runt städerna och därmed utarmar många stadskärnor. Dessutom har e-handeln på allvar fått ett grepp om många konsumenter. Böcker, matkassar, elektronik, på senare tid även kläder köps på nätet. Tidsbesparing, lägre pris och snabb jämförbarhet är några argument för denna ökning. På Handels i Göteborg forskas det om olika fenomen kopplade till handeln. Hur går handeln till väga för att säga upp personal?

Polarisering
Rebecka Arman berättar den 15 oktober om sin forskning, som handlar om uppsägning eller omställning på nyspråk. Det pågår en ”kedjefiering”, dvs små butiker har kvar sin ägare men ingår i en kedja. Det tycks som om vi går mot en polarisering. Stora butikskedjor blir större och små nischbutiker hittar sina kunder på andra argument än pris. Staden står mot köpladorna, liten butik står mot stor. Det uppstår väldigt olika villkor för att driva dessa olika slags butiker. Mekanisk försäljning med skyltning ställs mot personliga råd. Utbudet ökar. Små nischbutiker ser sin chans. Men man undrar vart kunskapen tar vägen.

Har kompetens någon betydelse?
Rebecka talar om flexibilitet av två sorter: numerisk och funktionell. På vanlig svenska handlar det om att minska antalet anställda personer respektive att effektivisera eller förändra vad de anställda gör. Hon nämner optiker som en yrkeskategori som vid en neddragning får överta säljarnas roll. Optikern blir i sammanhanget undantaget som bekräftar regeln att personalminskningar huvudsakligen sker bortsett från kompetens. Handeln har blivit en deltidsbransch, som någon uttrycker det. Jag funderar vidare efter föredraget. Vad kan detta leda till?

Nya distributionssätt?
En trend tycks vara att butiker går mot att bli skyltfönster och showrooms och att beställningen görs på webben, leveransen sker till hemadressen på avtalad tid. I alla fall sällanköpsvaror kan komma att välja den vägen. Ur hållbarhetssynpunkt inte så dumt, eftersom kunden kan resa utan bil till sin butik/showroom – leveransen sker ju inte i samband med köpet utan sker i samordnad distribution. På så vis uppstår också en ny affärsmöjlighet för ökad användning av varuleveranscyklar, elbilar etc.

Nya tjänster?
Vad händer med den kunniga expediten? Försvinner kompetensen i takt med att prispress och kedjefiering rationaliserar bort den personliga säljaren? Kanske blir det så. Eller så blir det en ny nisch av ”PT”-konsulter, konsumenthjälp på individnivå eller gruppnivå. Så här: ”Följ med på en shoppingrunda med Amanda A, som kan allt om italienska skor”. Den perfekta julklappen – shoppinghjälp för den som har allt men vill överraska med något nytt….

Spaning: Mer cirkulär ekonomi
Hur ska butiker konkurrera om de inte klarar att konkurrera på pris? Vi har sett nedläggningar i elektronikbranschen, fotokedjor lägger ner. Till slut går det inte. Stordrift och gemensamma inköp löser inte allt. Min spaning är att kunniga personer i större utsträckning kommer att återfinnas i second-hand-miljö, där det handlar om att bedöma livslängd, kvalitet och möjligheter med en begagnad, men fräsch produkt. Där kommer kunskapen att behövas och faktiskt i ännu större utsträckning. Materialkännedom, mjukvaror, varumärkeskunskaper och kompatibilitet kommer att bli viktiga parametrar när livslängden på våra prylar ska dubbleras i takt med att resurser, energi- och klimatfrågan begränsar det fysiskt möjliga.

Kunnig personal kommer alltid att behövas, men det blir en fri tjänstesektor som växer, där vi hjälper varandra att hitta rätt bland alla val.

 

 

 

Varför sviker vi eleverna?

Jag råkar ha insyn i hur det fungerar på en grundskola i en kommun strax utanför Göteborg. Den avveckling av den svenska skolan som pågår är förmodligen en konsekvens av effektiviseringskrav i syfte att hålla kostnadsökningen under kontroll. Effekten blir att skolan töms på mänskliga resurser. De som drabbas är eleverna och i slutändan hela samhället, när stora årskullar av ungdomar blir dåligt rustade för vuxenlivet.

Böcker utan bibliotekarie
Det finns numera en lag som säkerställer att det ska finnas ett bibliotek på en skola. Tanken hos lagstiftarna var naturligtvis att hjälpa eleverna att upptäcka litteratur och annan information, som kan berika och utveckla. Motdraget från arbetsgivarens sida, kommunen, var att först dra ner på öppettider och tjänstgöring för bibliotekarien. Nyligen var biblioteket i den skola jag nämnde inledningsvis bemannat en dag per vecka. Nu har man dragit in tjänsten helt och hållet. Det säger sig självt att ett bibliotek utan en bibliotekarie snabbt blir en icke-resurs, när ingen är ansvarig och ingen har som uppgift att informera lärare och elever om vad som finns.

Bakvänt tänk
På samma skola har sedan länge mellanstadielärarna haft som sidouppgift att servera lunchen i klassrummen. Man har i ur och skur agerat vaktmästare (vaktmästaren är naturligtvis bortrationaliserad sedan länge)  och hämtat matvagnar och kört till klassrummen, där eleverna fått äta vid sina platser. Nu har matvagnarna tjänat ut och lösningen har blivit att mellanstadieeleverna äter i ”bamba”, med konsekvens att högstadieungdomarna får vänta på sin tur. Rektorn får agera kövakt och allmänt kaos uppstår. Hungriga högstadieelever köper en macka i närheten. Hur långt ska effektiviseringsivern sträcka sig?

Nästa steg
Nästa steg blir troligen att ta bort bamba-personalen helt och hållet. De ska ju bara packa upp och göra färdigvärmd mat tillgänglig. Det blir säkert billigare och effektivare att distribuera wraps eller baguetter, färdiginplastade, som eleverna kan äta stående. Då kan kommunen spara in både matsal och personal….

Så viktigt
Det vuxenvärlden under lång tid signalerat är att ”ni är inte viktiga”, ”vi satsar inte på er”, ”ni barn får acceptera det som bjuds”… För en hel del barn är skolmaten det enda ordentliga mål mat de får under en dag. Just de utsatta, marginaliserade barnen som kommer från hem med olika svårigheter behöver extra mycket en ordentlig och ordnad lunchrast, god och näringsriktig mat och ett rimligt stöd från vuxenvärlden.

Sveket
De flesta elever klarar naturligtvis skolan, köper något eller har med sig ett mellanmål. Det är de elever som har en besvärlig miljö hemma som vi sviker allra mest när vi inte låter skolan fungera. När biblioteket står tomt, lunchen blir ett kaos och lärarna stressas så att de inte hinner göra det vi bett dem göra: ge våra barn en bra start i livet. Ska det vara på detta viset?

Vi måste sluta lura oss själva

Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?

Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.

Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?

Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…

Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?

Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.

Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.

Läskunnighet långt borta och nära

Att läsa och skriva är bland det viktigaste en befolkning behöver behärska för att lyfta ett land ur fattigdomen. Läskunnigheten ökar förvisso i världen, men lyfter vi blicken framträder två bilder som på helt skilda sätt bromsar utvecklingen för flickor respektive för pojkar, långt bort respektive nära.

Malala
Flickor och kvinnor har ofta svårare att få chans till skolgång och utbildning. Modiga och duktiga flickor som Malala Yousafzai lyckas sätta fokus på frågan. Malala är den unga pakistanska flicka som sköts i huvudet tidigare i år och som nyligen talade inför FN om vikten av att satsa på utbildning. I Pakistan och andra länder där mänskliga rättigheter ständigt åsidosätts drabbas länderna själva av att befolkningen hålls tillbaka. Tänk om kvinnorna fick utbilda sig till läkare, lärare, advokater, ingenjörer, IT-tekniker osv. Vilka möjligheter hade man inte haft att skapa välfärd i fattiga regioner? Förändring ses som ett hot istället för en möjlighet. Måtte Malala få genomslag för sina idéer, när hon nu fått möjlighet att personifiera kvinnors kamp för rättvisa.

Pojkar
I Sverige sker en motsatt utveckling. Här är det pojkar som inte lär sig läsa och skriva. Nästan var fjärde pojke som går ut nian i Sverige har svårt med läsförståelsen. Pojkar som därmed inte klarar gymnasieintagning, som hamnar långt bak i kön när det gäller att få jobb. Pojkar som missar tåget, när det går. Vad kan de hoppas att de kan få arbeta med? Kan de klara att få körkort? Kan det finnas en arbetsmarknad för dessa pojkar?

Spiralen
I det svenska exemplet är det skolans bristande förmåga att vara relevant för många pojkar som bidrar till problemen. Plus, är min gissning, en föräldrageneration som inte klarar att ställa krav på sina barn. Kanske för att föräldrarna själva minns skolan som en plågsam eller svår tid. Den nedåtgående spiralen blir på så sätt självuppfyllande.

Utanförskap bygger inga bra samhällen
När vi i den allmänna debatten talar om ”kunskapssamhället” som har ersatt industrisamhället är det en selektivt utvecklad kunskap. Några, kanske en majoritet, har kunskap och intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter som väsentliga beståndsdelar av sina yrkesval. Andra hamnar utanför. Detta blir förödande för samhället på sikt. Arbetslöshet och utsatthet bygger inga bra samhällen. Pensionssystemet bygger på en hög sysselsättning, för att ta ett exempel.

Prestigelöshet
Både i Pakistan och i Sverige måste förändringar till. Och gemensamt för dessa förändringar är att prestigen måste läggas åt sidan. De styrande i båda länderna har på olika sätt inte kunnat skapa förutsättningar för en optimal lösning. Det kan vara bra att tänka på, när vi upprörs över talibanerna i Pakistan.

Sjunker havet när isen smälter?

Just som vi trodde att vi förstått vad klimatförändringarna i värsta fall kan leda till av höjda havsnivåer kommer nya forskarrapporter som vänder upp och ner på en hel del. I bästa fall tar effekterna ut varandra för många av jordens länder. Men någonstans måste vattnet från smältande isar ta vägen? Allt kan inte förångas och bli regn när temperaturen stiger. Någonstans kommer Noak behöva bygga sin båt. Igen. Om han hinner.

Jyllands-posten
Det är danska Jyllands-posten, mest känd för karikatyrer och för att indirekt ha sänkt dansk-svenska Arlas marknadsmöjligheter i muslimska länder, som nu återger en rapport där det hävdas att havet sjunker när isarna smälter. (Länk se nedan). Motivet ska vara att dragningskraften kommer att förskjutas när Grönlands isar smälter.

100 meter !?!
Artikeln pekar på de nivåskillnader på havsytan som redan idag förekommer på upp emot 20 meter, beroende på hur jordens massa fördelas över klotet. När isen försvinner från de stora inlandsisarna skulle enligt de nya beräkningarna havsytan vid Grönland kunna sjunka med ofattbara 100 meter. Vid Island skulle havet dra sig undan 10 meter, vid Skottland tre meter. Klotet är således inget klot.

Landhöjningen?
Landhöjningen efter att isen dragit sig tillbaka tillkommer så vitt jag kan förstå, dvs det som fortfarande pågår vid Höga Kusten och andra ställen i Sverige efter senaste istiden här hemma. Landhöjningen pågår dock i tusentals år i långsam takt, medan havsnivåförändringen lär komma i takt med avsmältningen.

Bye, bye, Bangladesh
Om det istället blir västra Antarktis som smälter kommer USA, Australien och länderna runt Indiska Oceanen att drabbas. Bangladesh lär upphöra som land, kan man tro. Sydamerika tror man får cirka 10 meter havsnivåhöjning relaterat till Grönlands avsmältning. Buena Noche, Copacabana och stora delar av Amazonas deltaområde.

Genomsnittet – ingenstans ?
Man har tidigare talat om sju meters havsnivåhöjning om Grönland skulle smälta. Men det är volymen i genomsnitt. Det nya nu är hur vattnet tros fördelas. Min gissning är att högre temperaturer kommer att öka avdunstningen, vilket i sin tur leder till mer regn, skred, översvämningar och förstörda naturvärden. Redan idag med måttliga temperaturhöjningar till följd av klimatförändringarna har vi i Göteborg fått minst 20% mer regn mätt i volym än för några decennier sedan.

Ödmjukhet
Det riktigt intressanta med forskarrapporten är att vi påminns om att den sanning vi håller för 100 procent riktig idag, mycket snabbt kan ersättas med en ny sanning. Ödmjukhet inför allt det okända och alla ännu gjorda upptäckter är ett rimligt förhållningssätt.

Länktips: http://jyllands-posten.dk/indland/ECE5559696/nar-isen-smelter-synker-havet/