Värdet av ett mellanrum

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt  till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

Nu är det dags att beskriva den kulturella hållbarheten!

Hållbar utveckling brukar i de flesta sammanhang beskrivas som något som i lika stor utsträckning ska baseras på hänsyn till ekologi, ekonomi och sociala faktorer. I tjugo år har detta budskap trummats in i diagramform, korsande cirklar och mängder av beskrivningar i text och bild. Ingen tycks ha funderat över om de tre perspektiven räcker för att åstadkomma en hållbar utveckling. Förrän nu.

Tre ryska dockor
Personligen har jag brukat hävda att miljön och ekosystemen sätter gränserna för mänsklig aktivitet. Människans socialisering och respektfulla hänsynstagande till varje individs behov måste rymmas inom naturens hållbarhetsgränser. Och som innersta enhet finns den ekonomiska aktivitet som måste rymmas inom det som är socialt hållbart. Likt tre ryska dockor ryms därmed de tre hållbarhetsdimensionerna i varandra. Som tre vetenskapliga, och ibland politiska, fackområden har ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen lyfts fram. Som om hållbarhet bara skulle handla om lagstiftning och schyssta regelverk för hur vi hanterar yttre miljö, våra pengar och våra medmänniskor. Men det räcker inte.

Den kulturella hållbarheten
Ytterligare ett (eller möjligen två, se nedan) perspektiv måste iakttas för att vi ska kunna förverkliga en hållbar utveckling. Den kulturella hållbarheten är en förutsättning för helheten ska kunna kallas hållbar. Och dessutom kan den kulturella hållbarheten beskrivas som åtminstone tudelad, om inte mer.

Kulturen och språket
Konst och kultur fungerar på individplanet som en referens för de värderingar, livsstilsfrågor och individuella frågor (minnen, kunskap, färdigheter och prioriteringar) som varje människa förhåller sig till. Språket är den tydligaste indikatorn, både som gemenskapsbyggare och som särskiljande instrument. När vi använder språket mejslar vi ut våra tankar i verkligheten, synliggör idéer och formar världen. Vi skapar det hållbara. Eller inte.

Kulturen och tillhörigheten
Kulturen fungerar dessutom som ett slags operativsystem, där allt annat äger rum. Det vi ser som en del av vår kultur ryms inom denna sfär och håller samman samhället. Kulturen överbryggar mellan generationer och överför kunskap på ett överordnat plan. Kulturen fungerar som samhällets ordlista eller wikipedia, där allt som ”finns” står upptaget. Vi kan alla relatera till vår kulturella tillhörighet.

Sammanhanget
Att en hållbar utveckling inkluderar vars och ens personliga ställningstagande, privat, i yrkesrollen och i fritidssammanhang, står klart. Det är vi människor som dagligen väljer det ena eller det andra. I våra val ligger ett löfte och en förhoppning om ett bättre liv, inte minst för våra barn. Den kulturella hållbarheten är därför helt avgörande för att vår framtid ska bli hållbar och inte belasta kommande generationer med vår tids problem.

Ett exempel
Jag har tidigare skrivit om projektet Utveckling Nordost. I det utvecklings- och visionsarbetet togs den kulturella hållbarheten upp på ett naturligt sätt, mycket som en konsekvens av den etniska mångfald som präglar de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Kulturen och subkulturerna blir tydliga och människors val präglas av dessa tillhörigheter.

Det femte perspektivet
Det kan finnas ett femte perspektiv på hållbar utveckling, som går ännu djupare in i frågan vad det innebär att vara människa. Den andliga hållbarheten, där frågorna kretsar kring jaget och människans samtidiga upplevelse av fysisk, själslig och andlig tillhörighet, bör diskuteras för att inte utesluta något. Hur tar vi ställning och varför? Vilken moralisk hållning kan anses bidra till en hållbar utveckling? Det är svåra frågor och i ett sekulariserat land som vårt inte helt enkelt att hitta gemensamma begrepp för. Men någonstans formas vår inre kompass, som hjälper oss att ta ställning.
Det är i alla fall inte slumpen som avgör om vi skänker pengar till Filippinerna.

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet.  De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.

Vatten – finns det något mer väsentligt?

Det är mycket vatten nu. Vattenfilmfestivalen i Göteborg ”Voices from the Waters” i samarbete med systerfestivalen i Indien har precis avslutats. Stockholm är denna vecka värd för den 22:a World Water Week, där tre tusen delegater träffas för att utbyta erfarenheter och hitta samsyn kring vattenfrågorna. Vattentemat berör och engagerar. Bra. Länkar: se nedan. Världsvattenveckan ska jag återkomma till.

Flera format i Göteborg
Det görs mycket film som berör vattentillgång, fiske, utvecklings- och rättvisefrågor. Arrangörerna i Göteborg (Nätverkstan) hade dessutom ordnat ett antal speedföredrag och samtal som gav en fördjupad förståelse för delar av den problematik som omgärdar vattnet som vår viktigaste livgivande resurs. Själv fick jag fem minuter och 10 bilder för att berätta om Svensk Vattenallians.

Viktoriasjön - dubbelt så stor som Östersjön och saknar sjökort
Dokumentärfilmen har sina fördelar och sina begränsningar. När vi matats i decennier av hollywoodsk dramaturgi kräver dokumentären något annat av oss betraktare. Storyn är inte tillrättalagd. Livet är mycket mer som i verkligheten (även om dokumentärfilmaren också gör sina urval, väljer klippteknik etc). I Suzanne Nilssons och Bengt Löfgrens ”Deep trouble in lake Victoria” möter de svenska experterna på sjökortsmätning den afrikanska lokalbefolkningens vardagsbekymmer. I alltför små farkoster försöker ugandier och andra att försörja sig på fiske, medan svenskarna har en vision av farleder över Viktoriasjön, som skulle underlätta handel och utbyte mellan länderna. Svenskarnas teknikfixering kontrasterar mot ugandiernas överlevnadsbehov på en daglig nivå. Ett mätningsarbete som normalt skulle vara klart på en vecka tar fem veckor eller mer. Bränslet är slut… Att få möta Bengt Löfgren IRL vid filmens visning var extra värdefullt.

EU:s nya lagstiftning – som gäller nationellt
Eller samtalet om utfiskningen, EU, forskningen och politikers respektive allmänhetens ansvar. Om hur vissa arter glädjande nog tycks återhämta sig i Nordsjön och torsken i Norra ishavet tycks trivas som – just det – fisken i vattnet…. Och om hur EU:s nya regelverk innebär att de nationella politikerna måste följa forskarnas bedömning av fiskekvoter för att möjliggöra ett hållbart fiske (senast år 2019 – bra jobbat Isabella Lövin). Men också hur osynliga resurserna under havsytan är. Gränslösa. Allas och ingens. Och att bara 0,6 % av alla fiskevatten är skyddade, 99,4 % är tillgängliga för exploatering.

Tematiska helger – varför inte ?
Det finns många frågor som behöver belysas. Kanske skulle det vara bra om vi vande oss vid att en gång per månad, en helg, ägna oss åt något principiell fråga som gäller något mer än det dagliga strävandet. Nu var det vatten den här helgen som gick. Nog borde vi kunna hitta 10-12 frågor som kan belysas genom filmens, forskningens och det lyssnande samtalets metodik. Kanske konsten och medskapandet har en roll. Skolorna….

Skärpning
Vi måste våga tänka i nya former och nya sätt att lära oss att förstå varandra och naturen. Den natur vi tror att vi kan tygla, men som snarare kommer att betrakta människan som något oönskat, som det gäller att bli av med. Om vi inte skärper oss.

Länkar:
www.voicesfromthewaters.se
www.worldwaterweek.org
www.vattenallians.se

Ordens innebörd får inte tappas bort

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Fel fokus: debatt om en debatt

På kultursidorna i GP den 11 april redogör Mattias Hagberg (har tyvärr inte hittat någon länk) för den debatt om debatten som fyra opinionsbildare på skilda sätt bidragit till. Gemensamt för de fyra är att det tycks stå dem upp i halsen att kulturdebatten domineras av personer med andra åsikter än de själva. Istället för att ta sakdebatten försöker de fyra istället att föra en debatt om debatten, hur debattklimatet lämnar för litet utrymme för andra åsikter än de politiskt korrekta etc, hävdar Hagberg, som även tidigare debatterat med t.ex. Bengt Ohlsson om dessa frågor. De fyra som nämns i artikeln är förutom Bengt Ohlsson, Marcus Birro, Elisabeth Höglund och Stina Dabrowski.

Svåra utmaningar
Samhället och hela planeten står inför mycket svåra utmaningar. Vi har byggt vårt välstånd på ett antal antaganden och principer som nu visar sig inte hålla måttet. Tanken på outtömliga resurser, evig tillväxt och linjär samhällsekonomi har präglat utvecklingen de senaste 50-60 åren. Nu spricker bubblorna och ingen vet exakt hur vi ska konstruera våra reala, finansiella, sociala och virtuella system så att kommande generationer får ett gott liv på en planet som inte tar skada.

Debatt om debatten leder fel
Istället för att med analys, forskningsbelägg, breda diskussioner och vägning av alternativa lösningar på vår tids avgörande frågor väljer några opinionsbildare att fokusera på sin egen roll i den debatt där de känner sig åsidosatta. Istället för att fånga upp idéer och bygga tankemodeller för hur en skonsam förändring av samhället ska genomföras och vår tids självförvållade dilemman ska hanteras, lägger kloka människor kraft på att debattera debatten.

Media diskuterar media
Tyvärr är det vanligt att media gör plats för en medial debatt. Kanske är det en klok varumärkesstrategi för en opinionsbildare och/eller för ett mediabolag, kanske inte. Allmänheten är troligen måttligt intresserad av vem av debattörerna som vinner ”på poäng”. Särskilt TV-mediet faller lätt i fällan att låta kända debattörer mötas i en debattstudio för att det ska bli ”bra TV”. Men mycket sällan bidrar den debatten till en vidgad förståelse för sakfrågan bakom ordväxlingen. Det bästa vore om media kunde lyckas hålla distans till det svarta hål av självfokuserande frågor, där de diskuterar sig själva och varandra hellre än att vrida och vända på de svåra frågor och den multikris samtiden står inför.

Nytänkandet behövs
Konsten och kulturen måste våga hantera våra framtidsfrågor på ett utmanande och nytänkande sätt. I skapandet ryms det nya, det som kan förändra vårt låsta tänkande. Idag behövs nytänkandet kanske mer än någonsin för att vända en samhällsutveckling som riskerar att leda till ekologisk, social och ekonomisk kollaps. Jag håller tummarna för att vi slipper fler debatter om debatten.

Röda dagar, varför då?

Allhelgonahelgen. Mörkret som en lämplig kuliss för tända ljus. För vem tänder vi ljusen? För oss själva eller för dem som vi vill minnas? Och vad är ett helgon idag? Är det någon vits att fira något som ingen kan sätta i sitt sammanhang? Hur har vi det med våra helgon och våra röda dagar i almanackan?

Allt nu
Någon uttryckte på Facebook att Systembolaget borde moderniseras och hålla öppet på en helgdag som igår, Allhelgonadagen. Det kan tyckas modernt och bra. Allt ska finnas – nu. Vi är vana, inte minst genom nätet, att skaffa oss det vi behöver när som helst. Samtidigt leder ju denna ständiga tillgänglighet till att vi snärjer in oss än mer i konsumismens snaror. Samhället finns och organiseras för att möjliggöra vårt konsumtionsbehov. Allt nu. George W Bushs uppmaning efter 11 september 2001 handlade om att få folk att inte sluta konsumera. Överkonsumtionen, så som den ser ut, håller igång volymer som möjliggör låga priser och vinster i olika mellanled. Måste inte detta mönster brytas?

Annat än konsumtion
Är det inte dags att underordna konsumtionsbeteendet andra värderingar än de som etablerats på senare år? Att det viktigaste kanske inte är att kunna köpa allt nu, att det faktiskt finns annat att göra än att konsumera just i det ögonblick behovet tycks uppstå, att annat i livet kanske bör prioriteras högre?

Sammanhållning
När samhället sätts på prov testas sammanhållningen. Tsunamin i Japan i mars 2011 ledde till en nationell kraftsamling och hjälpinsats som visade på en stark solidaritet. 100 000 internflyktingar togs om hand och landet enades i att lindra effekterna av förödelsen. Kanske för att befolkningen har en tydlig självbild av att man alltid i slutändan måste lita till sig själva. Kulturen som bärare av de gemensamma värderingarna ska inte underskattas.

Modernisera eller bara gilla extra semesterdagar
Tillbaka till helgonen och de röda dagarna. Antingen fångar vi upp våra gamla kulturtraditioner och moderniserar dem och gör dem relevanta för dagens frågeställningar, eller så ersätter vi dem med nya traditioner som bättre återspeglar vad vi tycker är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Kanske är den persiska eldriten på våren något som vi alla kan plocka upp. Kanske är det dags att på allvar synliggöra julens, påskens och fastans innebörd och symbolik. FN-dagen borde kanske vara en röd dag. Att som idag bara se de röda dagarna som extra semesterdagar och möjliggörande av klämdagar (t.ex. fredagen efter Kristi Himmelfärd) leder efter ett tag, tror jag, till en desorientering och en rotlöshet.

Plattform
Firande och symbolik har varit viktiga för alla kulturer. Våra helgdagar riskerar att förlora sitt egenvärde, men också på andra plan kan rotlösheten visa sig vara förödande när eller om samhället utsätts för oväntade prövningar. Vårt samhälle måste stå på en medmänsklig, kulturellt identifierbar plattform för att inte tappa värdefulla beståndsdelar. Speciellt med tanke på hur främlingsfientlighet och fördomar brer ut sig.

Kulturen måste vara viktigare än konsumtionen.

Bokmässan – kulturens Almedalen?

Bokmässan, eller Bok och Bibliotek som den väl heter, pågår för fullt i Göteborg. Arrangörerna har skapat mer utställarytor än någonsin. Varenda kvadratmeter känns ianspråktagen. Kanske kommer nästa år att innebära tillfälliga friggebodar utanför ingången, där man kan få möta litteraturen på något sätt?

Närheten till människan bakom
Jag brukar besöka Bokmässan. Det är alltid mycket folk, särskilt på allmänhetens dagar. Det finns också en stämning i lokalen som är lite svårfångad, men som kanske illustrerar anknytningen till kreativitet. De flesta böcker är ju skapade av någon. Med stor möda och omsorg har författarna producerat något som de vill dela med sig av. Forskningsrapporter, barnböcker, dikter, biografier, deckare, you name it. Kanske är det den närheten till människors skapande kraft som skiljer Bokmässan från andra mässor.

Mässor av olika slag
Jag går på många mässor varje år. Teknikmässor, hem- och villa-mässor, mässor för mat, specialintressen, industri och privatpersoner. Jag brukar också besöka Almedalen varje år för att fånga upp vem som säger vad på lite olika områden och för att lära mig nya saker. Och kanske är det så att Almedalens framgång har smittat av sig på Bokmässan.

Kulturens Almedalen
Bokmässan kanske kommer att bli kulturens Almedalen. Trenden är klar. Många montrar erbjuder föredrag. Även om det så bara får plats en handfull stolar i montern, så hålls det föredrag. Ståplatser fungerar ju också ett tag. Och visst vore det fantastiskt om kulturen (inte enbart böckerna) fick en återkommande årlig ”Almedalsvecka” i Göteborg, där samhällsfrågor speglas ur ett kunskapsperspektiv, ur ett konstnärligt perspektiv och ur ett fristående reflekterande perspektiv.

Från stånd till förstånd
Jag hoppas att Bokmässan ser och inser denna möjlighet. Och stegvis flyttar fokus från bokförsäljning i stånd till kunskapsutbyte med förstånd. I mötet med andra människors tankar och värderingar har vi chans att lära oss nytt och skapa synteser, tydliggöra processer och debattera på riktigt. Visst vore detta värdefullt?

Föreningen Norden

Kungälv 31 mars
Föreningen Nordens generalsekreterare Bo Andersson blir närmast lyrisk när han får syn på den svarta tavlan, krittavlan, i den stora salen på Nordiska Folkhögskolan där Göteborgs- och Bohusländistriktet inom Föreningen Norden har samlats för att tillsammans med Bo diskutera utvecklingsfrågor. Intill finns en Whiteboard. Svart och vitt. Tänk om framtiden ginge att förenkla så långt.

Ansvar
Pedagogiskt, personligt och välunderbyggt målar Bo upp sin tydliga bild av den roll Föreningen Norden har att spela idag. Demokrati, med delkomponenter som jämlikhet, solidaritet, frihet och respekt, är den överordnade ideologi de allra flesta organistioner utgår ifrån och ser som en deluppgift att försvara. Samhällsidén i Norden bärs upp av några mycket centrala idémässiga och konkreta fundament. Och, menar Bo, denna samhällsidé måste leva och utvecklas. Metoden är kulturyttringar, möten, kontakter. Ansvaret skulle kunna vara Föreningen Nordens.

Kärnan
Det finns 600 nordiska samverkansorganisationer. Föreningen Norden skulle kunna ha ansvaret för att samhällsidén som sådan hålls levande och utvecklas. Och så fylls svarta tavlan av nyckelbegrepp, samhällsområden, åtgärder, initiativ och möjligheter. Tydligt framstår en mångfacetterad och tidlös bild av vad ett samhälle egentligen är.

Meningsfullt
Gruppdiskusionerna blir vitala och idérika. Stort blandas med smått. Målgrupper, arbetssätt, varumärke… som sutte vi i vilket styrelserum som helst. Portalfraser bollas – ”Folkrörelse för nordisk samverkan” och ””Det är vi som kan Norden”. De flesta åker hem - är mitt intryck - med en stärkt känsla av att delta i något meningsfullt. Om några månader formaliseras diskussionerna i antagna styr- och åtgärdsdokument.

Värde och kriterier
Personligen ser jag de nordiska samhällena som värdefulla förebilder för andra regioner. (Läs även det jag skrev nyligen efter Jan Eliassons föredrag i Borås). När de nordiska länderna för sig själva, på såväl politisk nivå som på förenings- och medborgarnivå klargjort värdet av och de viktigaste kriterierna för den typ av stabila samhällen vi åstadkommit i Norden, då finns möjlighet att använda denna nordiska modell som förebild i andra regioner. Baltikum, Balkan och Nordafrika är några sådana områden.

Städer och regioner viktiga
I takt med att gränser mellan länder minskar i betydelse och människor, varor och idéer flödar – inte minst tack vare internet – kommer stegvis, tror jag, betydelsen av nationalstaten att minska. Städer och regioner blir viktiga för våra dagliga liv och trygghetssystem. Och får kulturer utvecklas i respekt och frihet kan också nya gränslösa samarbeten bli möjliga. Sovjet och Jugoslavien är exempel på statsbildningar som byggde på tanken att gränser utgjorde murar. När back-packergenerationen, som vant sig att resa över hela världen, hamnar i beslutsposition får vi i bästa fall se många av de konstgjorda hindren försvinna. Och det är då modeller för samverkan behövs. Då måste Norden visa hur likheter och skillnader på en mängd olika områden blir till en stark fördel.

Likheter och skillnader
Och samtidigt måste vi själva bättre ta vara på den resurs som personer födda i andra kulturer utgör. Likheter och skillnader, svarta tavlan och Whiteboarden, utgör kontrasterna som gör landskapet vackert, som gör grytan välsmakande. Det ska bli spännande att följa utvecklingen för Föreningen Norden, som vill ta ansvar för samhällsidén.