Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Den orättvisa rättvisan

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

EU, krigen och freden – 2

Nobels fredspris som i år går till EU skulle kunna ses som ett stöd till en organisation med stora problem. De nationellt valda politikerna har haft svårt att sätta upp rimliga regelverk för samarbetet och framför allt för den gemensamma euro-valuta som flera av de tongivande länderna valt att ingå i. Svårigheten ligger troligen i att man inte vill avstå inflytande. EU förtjänar dock kritik på flera områden.

Samhällets vinst
Social utveckling och sammanhållning är antagligen svåra att kombinera med den rådande ekonomisk-politiska doktrinen, där marknadskrafterna tillåts dominera och avreglering sedan länge varit ett tongivande mantra. Konkurrensen om kunder och vinst kan vara en god drivkraft, men fungerar sämre när det gäller samhällsviktiga funktioner, glesbygd, vård och omsorg. Att spara på kostnader i vården kan ju handla om att inte använda dyr utrustning, att ägna minimalt med tid åt en sjuk person, eller i skolan att erbjuda lärarlösa lektioner. Ger ett vinstdrivet system vinst på rätt nivå?

Klyftor
Skillnader i lön och a-kasseersättning förstärker klyftor i samhället. Redan marginaliserade delar av befolkningen får ännu sämre förutsättningar att skapa sig en bättre framtid. Nationalekonomer hyllar skillnaderna eftersom de ”håller arbetslösheten på en låg nivå”, medan detta system blir segregerande på individnivå. Flera av EU:s medlemsländer behandlar dessutom utsatta minoriteter på ett oacceptabelt sätt.

Lämna romer i fred
Romer i många länder särbehandlas. I Sverige nyligen uppmärksammat när det gäller bemötande vid biluthyrning. I Frankrike och flera andra länder har det handlat om avhysning. Sålänge våra samhällen inte behandlar alla på ett likvärdigt och rättvist sätt har vi inte ett socialt hållbart EU. Fredspriset till EU skorrar i detta perspektiv rejält falskt. När man inte kan lämna sina svagaste medborgare i fred förtjänar man inte ett Nobelpris.

Till ett annat krig som EU för ska jag återkomma inom kort.

EU, krigen och freden – 1

Alfred Nobels fredspris går i år till den Europeiska Unionen. Den norska nobelkommittén har en mycket svårare uppgift än de svenska akademier som utser nobelpristagare.

Nobelprisen i Sverige och i Norge
I Sverige är det lättare att hitta rätt pristagare. Vetenskaperna är ju oftast opolitiska, litterturpristagarna bedöms då och då utifrån sina värderingar, men litteraturen står ändå i centrum, inte de följder litteraturen kan få eller den referensram litteraturen spelar mot. Ekonomipriset till Alfred Nobels minne ingår naturligtvis i det normgivande politiskt-ekonomiska system som råder. I så motto är ekonomipriset politiskt. Men fredspriset utgår ofta från en politisk konflikt och blir därmed ett ställningstagande.

Klapp på axeln
När Barrack Obama fick priset var det som en kollektiv suck: ”äntligen kan vi hoppas på något annat än George Bushs korståg och höga militära svansföring”. När nu EU får priset är det som en klapp på axeln: ”Ge inte upp, även om euro-projektet sliter i lojalitetsbanden. Vi behöver EU för att garantera freden i vår del av världen.”

Pågående konflikter
Vilka krig förs 2012? Det är sällan landsgränsöverskridande krig. Att en stat krigar mot en annan stat är inte så vanligt. Konfrontationer finns. Formellt är Nord- och Sydkorea fortfarande i krig. Kina och Japan tvistar om några öar. Israel och Palestina har inte hittat vägen till fredlig samexistens. Diverse utbrytarrepubliker inte minst i Ryssland drömmer om självstyre och strider blossar upp. Sudan delades i Sydsudan och Sudan för att i någon mån skapa en naturlig gräns mellan olika folk, religioner och framför allt oljefyndigheter.

Krig inom landsgränser
Dagens strider och krigsliknande tillstånd har mycket mer karaktären av grupp mot grupp, kontroll över naturtillgångar och inre stridigheter. Afghanerna är ett sedan decennier plågat folk. I Somalia råder laglöst land. I Kongo pågår brutala övergrepp. I Colombia har ligor och illegal narkotikahandel länge skapat parallella strukturer, som blockerar en sund utveckling. I Sri Lanka utkämpades ett inbördeskrig mellan tamiler och den lankesiska regeringen. För 20 år sedan rasade ett etniskt krig i f.d. Jugoslavien. Mönstret framstår tydligt.

Laddningen
Krig förs idag av andra skäl än när Gustav II Adolf dog i Lützen, Karl XII sköts i Halden eller Hitlers stormaktsdrömmar slutade med en giftampull i en bunker. Inte för att fronterna är borta. Kärnvapnen är fortfarande laddade. Vi är fortfarande bara minuter från ett utplåningskrig. Ordvalen mellan Iran och Israel kan när som helst svänga över i desperat handling. (Och kanske båda länderna har Vapnet). Ledningen i Syrien beter sig så irrationellt att vad som helst kan hända. Men krigen förs idag på ett annat sätt än vid mitten av förra århundradet. Och – man kan bli feminist för mindre - det är alltid män som tar till vapen och kvinnor som lider.

Freden
Så var det rätt av norska nobelkommittén att i år utse EU till pristagare? Kanske, som en markering av att freden är så avgörande för människors möjligheter att skapa sig goda liv. EU som fredsprojekt började med att Frankrike och (Väst)Tyskland enades om kolet och stålet i det första steget mot det som senare blev EG och därefter EU. Det är viktigt att påminnas om detta. Samtidigt pågår flera andra krig, där EU är djupt involverat. Till det ska jag återkomma inom kort.