Miljarder däck och något i hästväg

Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här:  ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/

Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk.  Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.