Det går inte att blunda för flyktingsituationen. Alla kan inte komma hit, säger några. ”Sverige kan inte ta emot alla. Det finns inte plats, det finns inga lägenheter, det finns inga jobb”. Det finns ett avståndstagande och en misstänksamhet som har att göra med synen på människan och samhället. När vi blir fler och de när de nyanlända inte per automatik beter sig på samma sätt som en själv utmanas tilltron till den egna rollen i samhället.

Homo consumus
Vem är jag i samhället? Vilken roll har jag för att andra människor ska ha det bra? Homo consumus är en art, som fått allt större utbredning. Medborgaren som konsument. T.o.m. offentliga tjänster ska numera konsumeras. Marknadsanpassningen av samhällsnyttigheter som sjukvård, apotek, tågtrafik och post har minskat utrymmet för det vi upplever som det gemensamma. I en krympande gemensam sektor tar konsumentperspektivet större plats. Arbete och det var och en kan tillföra samhället konkurrensutsätts i effektivitetens namn. Utrymmet för solidaritet minskar. Individens mål är långt viktigare än samhällets.

Dela kakan eller baka den?
Flyktingar som söker sig hit blir konkurrenter i det offentliga rummet, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden osv. Det tycks bli så att motståndet mot att erbjuda skydd från krigets fasor kan kopplas samman med den ökande konkurrens mottagandet leder till. Konkurrens om offentliga resurser, bostäder, om jobb och om bidrag. Kakan ska delas av fler. Att flyktingar och invandrare kan vara med och baka kakan och göra den både större och mer välsmakande glöms många gånger bort.

Glaset är faktiskt halvfullt, inte halvtomt.