Inte billigast till varje pris!

Så kom Anders Wijkmans utredning om offentlig upphandling. Utredningen i sin helhet har jag inte haft möjlighet att läsa ännu, men i SvD skriver Anders Wijkman själv om huvuddragen och i GP lyfter man på ledarplats några av slutsatserna. Ur hållbarhetssynpunkt är det viktigt att den offentliga upphandlingen fungerar på bästa sätt. Inte minst för att ta täten i omställningsprocesserna och för att möjliggöra ny teknik.

”Ge oss duktiga beställare!”
För ett par år sedan hörde jag i Almedalen byggföretaget Skanskas VD vädja och säga ungefär: ”Ge oss duktiga beställare! Så levererar vi mer än gärna hus med bästa prestanda. Vi kan leverera klimatsmarta, miljövänliga hus, men det är omöjligt om ingen efterfrågar dem. Vi kan inte ensidigt bygga något annat än vad beställaren begär.” Sedan dess har frågan förföljt mig. Hur ska vi säkerställa att våra investeringar i hus, vägar, städer, järnvägar, infrastruktur etc optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv?

Strategisk funktion eller service?
Anders Wijkman pekar på ett par viktiga parametrar som kan ha betydelse. För det första strukturellt, hur näringslivet till skillnad från det offentliga involverar ansvariga för inköp i de ledningsgrupper som hanterar strategiska frågor eftersom man ser dessa kostnader som avgörande för företagens villkor. Och att kommuner och landsting har mycket att lära av den synen. Idag tenderar offentliga inköp bli en servicefunktion istället för en central och avgörande fråga. Man skulle kunna lägga till att ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker också spelar in – med den göteborgska spårvagnsupphandlingen som aktuell illustration.

Utbildning och arbetsmarknad för kompetent personal
För det andra efterlyser Anders Wijkman utbildning på högskolenivå där ekonomi, juridik, teknik, miljö och socialt ansvarstagande finns med i kurserna. Det är säkert viktigt. Och därmed även att kravprofilen på de personer som ska ansvara för upphandling/inköp vässas så att det uppstår en arbetsmarknad för duktiga personer med bred och djup kompetens. Lite grand får man känslan att attityden ”handla upp lite produkter är väl inte så komplicerat – det kan väl vem som helst” råder. Som vanligt, är min gissning, räcker det inte med instrumentella åtgärder – det handlar lika mycket om värderingar och respekt för yrkeskunnande.

Inte billigast till varje pris!
För det tredje tror Wijkman dessutom att en bättre upphandling leder till kostnadsbesparingar i storleksordningen tiotals miljarder kronor per år. Jag tror det vore olyckligt om upphandlingen ännu mer skulle fokusera på ”billiga inköp”. Det viktiga vore i stället att göra rejäla LCC- och systemanalyser och att på allvar väga in störningar på ekosystemet, på klimatet, på energibehov, råvarutillgång, second-hand-marknad och kretsloppssamhälle osv än att till varje pris köpa det i stunden ”billigaste”. Det är prisfokus som bl.a. lett oss fel när det gäller de stora bekymmer vi nu har att hantera i form av spridning av material och ämnen, återigen hotade havsörnar i Östersjön, utfiskning, rovdrift, bärplockarskandaler i Norrland m.m.

Hinder eller möjlighet?
Det ska bli intressant att se vilket avtryck Wijkmans utredning gör framledes. Kommer hans förslag om en höjning av den nedre gränsen för tillämpning av regelverket genomföras? Eller kommer LOU även fortsättningsvis att vara ett hinder för småföretagare som vill kunna leverera till ”sin” kommun? Och kommer det att bli enklare att kräva ekologisk mat till bamba? *)

Att det får bli ett slut på kortsiktiga ”vinster” är i alla fall klart.

*)   = skolbespisningen för er från icke-Göteborg.

Länktips SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/miljarder-att-tjana-pa-battre-upphandlingar_7966030.svd .

Och GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1361807-goda-affarer-at-medborgarna .

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.” 

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

 

Kommuner, ägandet och demokratin

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar

Dags att skrota miljöombuden?

De senaste 20 åren har många kommuner och landsting byggt upp en intern organisation kring miljöarbetet. Miljöchefer, miljöombud och miljöansvariga har utsetts på operativ nivå. Miljöledningssystem har införts för att systematisera och skapa struktur i arbetet. Mätetal, återrapportering och ständiga förbättringar har ofta varit i fokus. Men frågan är om detta räcker.

Förvaltning och förändring
Hållbar utveckling handlar idag om förändringstakt och förändringsbenägenhet. Allt det ohållbara måste fasas ut och det är bråttom. Vi behöver dessutom skapa nya strukturer för beslut och förändringsprocesser, som kan ersätta de gamla icke fungerande. Och här uppstår dilemmat. Organisationen med miljöombud är inte optimal för att skapa förändring. Förvaltningsstrukturen blockerar förändringsarbetet.

Vertikala strukturer
Mijlöfrågan har bytt skepnad och blivit en del av hållbar utveckling. Då duger inte de gamla strukturerna med miljöledningssystem, miljöombud, checklistor och uppföljning. Arbetet riskerar att fastna i källsortering, energisparåtgärder och detaljer på avdelningsnivå. Det som kan behövas är en ny ansats, där miljöaspekterna vävs ihop med verksamhetsledning och där vertikala strukturer kan vara en ny möjlighet.

Risk
Om inget görs är risken uppenbar att det offentliga Sverige missar chansen att vara förändringspionjär och föregångare på olika områden.