Miljöpartiets klimatplan

Miljöpartiet presenterade sin klimatplan den 11 oktober, en klimatplan som ersätter versionen från 2017. Jag såg presskonferensen med språkrören och har läst igenom 62 sidor Klimatplan. (Länkar se nedan). Det är många konkreta steg som presenteras, flera av dem nödvändiga, angelägna och riktiga. Ändå känner jag att det saknas något.

Rätt timing
Det är inget fel på ambitionen. Ska vi ha en chans att klara 1,5 graders-målet enligt Parisavtalet måste mycket förändringsarbete komma igång. Det är bra att konsumenterna börjar välja elbilar hellre än fossildrivna. Det är bra att medvetenheten om resursslöseriet tränger igenom. ( I dagens GP skriver Håkan Byström på ledarplats om behovet av ett utvecklat småskaligt näringsliv bl.a. ur ett resursperspektiv. Så även hos traditionellt fartblinda tillväxtkramare börjar insikten om illusionen bakom den oändliga resursanvändningens eviga sanning sakta tränga igenom. (Länk se nedan). )

Stuprör och top-down…
Rent tekniskt och innehållsmässigt är det få av Klimatplanens förslag som det finns anledning att ifrågasätta. Flera hundra punkter, inom alla sektorer, motiveras och preciseras. Det som dyker upp för mig är bristen på sammanhang och kopplingarna till andra samhällssektorer och ansvariga. (Här ser jag tyvärr en likhet med Liberalernas lansering av Förortslyftet, som jag kommenterat tidigare, och där bristen på gräsrotsperspektiv och samordning var uppenbar, för att inte säga förödande för trovärdigheten).

Dialogbehov
Klimatplanen avslutas med följande ord:
”Miljöpartiet har politiken som krävs, och vi har ambitionen att få alla människor med i omställningen. Klimatnödläget är en samhällskris som angår oss alla. För att möta krisen krävs nytänkande, mod och samarbete. Tillsammans kan vi driva en politik som gör att vår generation möter klimatkrisen och ger våra barn och barnbarn en framtid att tro på”.
Så banbrytande det hade varit om Klimatplanen vid varje punkt eller vid varje avsnitt också hade angett tillsammans med vem eller vilka denna åtgärd ska detaljplaneras, justeras och sjösättas. Tillsammans. Om det hade varit rubriken på Klimatplanen, och med en öppen inbjudan till dialog med näringslivet, med forskningen, med kommuner och boende – så mycket av mod, nytänkande och samarbete det hade kunnat ge direkt!

Tillsammans
Nu stannar planen vid en ”Statens att-göra-lista”. Där här tänker vi göra om vi får förtroende att arbeta vidare. Men det räcker ju inte. Alla behöver bidra och framför allt måste de aktörer som motsätter sig olika åtgärder lockas till förhandlingsbordet. Hur löser vi ett problem? Vem ska göra vad och hur skapar vi win-win för både samhället nu och i framtiden? Det hade varit ett nytt grepp och en öppning till verklig dialog.

Komplext och bråttom – därför nya sätt att jobba
Nu är det inte försent. Det går att göra. Men rollfördelningen tycks cementerad. Staten stiftar lagar, beslutar skatter osv. Alla andra får göra sin bit. Och det har fungerat någorlunda. Vi har varit förskonade från vilda strejker på arbetsmarknaden. Traktorerna blockerar inte huvudstaden (som ofta sker i Paris). Vi hittar stegvis fram till lösningar. Bekymret nu är digniteten på problemet. En mycket stor andel av vår överkonsumtion kan kopplas till ohållbara CO2-utsläpp. Det andra bekymret är tidsaxeln. Det är hysteriskt bråttom om vi inte ska riskera att naturen byter jämviktsläge.

Feltänk ang momsen och cirkulär ekonomi
Eftersom jag har ett särskilt intresse för cirkulär ekonomi kunde jag notera att det som återfinns i Klimatplanen är förslag på sänkt eller avskaffad moms på Second-hand-produkter, vissa reparationer och bilpooler. (Se sid 20 i Klimatplanen). Det är knappast långsiktigt hållbart att eliminera momsen på de delar av ekonomin som på sikt ska ersätta de linjära flödena. Kortsiktigt ger det fördelar, men affärsmodellerna måste bli långsiktigt hållbara och kunna bära moms. Det blir kontraproduktivt att låtsas att den cirkulära ekonomin i sin bästa form – tillvaratagande av högt restvärde – bara blir en försumbar del av ekonomin när omställningen kommit längre.

Att spara och att lagra energi blir viktigt
Energihushållning och energisparlager är intressanta delar, som kanske kunde ha utvecklats ytterligare. Volkswagens VD har t.ex. uttryckt att man ser sig som ett energibolag i framtiden. Dvs lagringen av energi in och ut ur fordonen blir en intressant buffert, även ekonomiskt. Jag noterar också att i avsnittet om byggande och boende nämns inte begreppet passivhus. För cirka 15 år sedan utgjorde Passivhustekniken spetsen på energispararbetet i byggsektorn. Jag hoppas innerligt att branschen och övriga inte har lyckats begrava en god idé för att den inte passade in i affärsmodellerna.

Nya företag
Konkret hade jag gärna sett att Klimatplanen hade uppgifter vid varje avsnitt hur många näringsidkare som redan vidtalats om att ingå i beredningsgrupper eller samtalsgrupper för att komma framåt i processerna. Och att man i urvalet av företag förstått att förändring är svårt för de stora etablerade företagen, samtidigt som det öppnar upp för nya affärsmodeller från ännu inte etablerade aktörer. Inte minst när det gäller ”tjänstefieringen” av produktförsäljning är det sannolikt så att dagens distributionsföretag har svårt att byta affärsmodell, eftersom de valt att ha centrallager, e-handel och distribution på ett visst sätt.

Motstånd
En insikt om att förändring också innebär att det väcker motstånd kunde ha varit bra att nämna. Någon kommer att förlora när andra vinner. På samhällsnivå vinner vi alla på att vi hanterar klimatutmaningen, men på individ- och företagsnivå ser förändringen delvis annorlunda ut. När IBM lanserade elektriska skrivmaskiner blev man nervösa på Facit i Åtvidaberg och spiken i kistan blev den första ”Macken”, som totalt förändrade hur vi skrev ut dokument. På liknande sätt kommer fossilerans förlorare att behöva anpassa sig eller försvinna. Inte som en naturlag, men i alla fall som en mycket sannolik konsekvens.

Länktips: Klimatplan från Miljöpartiet: här
Presskonferens (startar efter 3 minuter) här

GP ledare om småskaligt näringsliv här