Vätgasbilar börjar rulla som taxi

Nu ska Taxi 020 satsa på ett antal vätgasdrivna taxibilar från Hyundai vid Arlanda flygplats norr om Stockholm. Stockholm, Göteborg, Malmö och flera andra städer har eller kommer snart att ha tankställen för vätgas. Bilarna är försedda med bränsleceller, som omvandlar vätgasen till elektrisk energi och vattenånga. Det är intressant att denna utveckling nu tar fart, samtidigt som ett stort fokus finns på batteriteknologin. Det är inte så långt bort att kunna lagstifta om utfasning av fossildrivna bilar.

Utveckling
För femton år sedan arbetade jag med att planera och genomföra en miljöbilsmässa på Ekocentrum i Göteborg. Det känns länge sedan. Det var före ”nine-eleven” och före smarta telefoner, det var långt innan Al Gore fått genomslag för sin klimatfilm, före Sir Nicholas Sterns banbrytande rapport och långt före antiklimaxet på COP 15 i Köpenhamn. På miljöbilsutställningen visades bränslecellstekniken upp, liksom bilar drivna av etanol, biogas och RME. Det var banbrytande. Det fanns en annan utveckling än att fortsätta med fossila bränslen. Jag minns känslan av att vi stod i början av ett teknikskifte, där ingen riktigt visste vart vi var på väg.

Synergier viktiga
Allra viktigast är kanske att vi håller öppet för flera lösningar. Att vi inte lägger alla ägg i samma korg, utan tillåter oss att testa flera framkomliga vägar. Vätgasen är inte oproblematisk – inte minst gäller det att bränsle i gasform kräver hög precision på tätningar och kopplingar – men eftersom vätgas också används i olika industriella processer kan nya synergier och affärsmöjligheter uppstå, där vätgasen blir en resurs utöver att vara en energibärare för transportsektorn. Lagring av överskottsenergi kan vara en sådan möjlighet.

Kretsloppet som utgångspunkt
När vi byter system från 1900-talets linjära till 2000-talets mer cirkulära flöden kommer kretsloppstänkandet att bli mer avgörande än tidigare. Vad händer med produkterna, hur återproduceras råvaror och produkter, vilka avfallsproblem föreligger, hur kan vi spara energi? Vätgasen har tydliga fördelar ur ett kretsloppsperspektiv. Vatten är en användbar restprodukt. Vätgas kan användas på flera olika sätt, bl.a. blandas med metan för att höja energivärdet. Batterier är inte på samma sätt enkla att inkludera i ett kretsloppssamhälle. De kräver någon form av uppgradering för att kunna återinsättas i driftsystem.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen.
Läs gärna nyhetsbrevet från Vätgas Sverige, ett exempel här: http://bit.ly/1RBjbf6

Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Det går att påskynda omställningen

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).

Nu förverkligas Paris-avtalet

Parisavtalet är undertecknat av världens länder. Det har kallats både historiskt och urvattnat. En vändpunkt och ett tomt skal. Precis som politiken är väldigt olika till form och innehåll i de utvecklade demokratierna respektive i de samhällen som styrs på andra sätt speglar avtalet hur komplicerad världen är. Om alla länder vore fungerande demokratier, där frihet, jämlikhet och broderskap präglade samhällena, skulle vi ha rätt att vara besvikna. Men nu ser världen lite annorlunda ut.

Indirekta insatser
Politiken, även i ett land som Sverige, spelar en roll för regelverk, skatter, villkor och rättvisa. Däremot får inte ministrar ägna sig åt detaljstyrning. Ämbetsverken och kommunerna hanterar på lite olika områden det operativa och tillämpningen av lagarna. Så har vi valt att göra. Därför blir det lite märkligt när kritiker tycker att avtal på global nivå saknar konkreta mål, åtgärder och insatser. Politiken arbetar ju huvudsakligen indirekt, via villkor för näringslivet och via de organ som ska förverkliga politiken.

Mobilitet
Några har fattat detta. Tusentals städer runt i världen sätter upp egna mål och arbetar med mer konkreta insatser för att ställa om till en fossilfri framtid. Företag som Tesla, Apple, Google och NEVS arbetar för att ställa om hela fordonsbranschen. Inte bara till eldrift utan också genom att öppna upp för mer automatik, mer IT-system och mer tjänster. Det är mobilitet vi behöver. Inte plåtchassin parkerade längs våra gator under 94 % av sin livslängd.

Förverkligande
När man läser NEVS pressrelease blir det tydligt. Sannolikt blir det tillverkning av bilar i Trollhättan igen, men framför allt är det en helt annan marknad köparen siktar in sig på. En tjänstemarknad, där mobilitet och inte ägande står i centrum. Det är NEVS och deras kunder som står för förverkligandet av det Parismötet samtalade om. Låt oss inte glömma det. Politiken behövs för att sätta bra och rättvisa spelregler. Entreprenörer och framsynta aktörer som NEVS och deras kinesiska partner behövs för att skapa det nya. Kunder som värderar en smartare livsstil behövs för att hela kedjan ska fungera.

Avfall måste bli resurs
NEVS-ordern skulle kunna ses som en startpunkt för den nya cirkulära ekonomin, men då krävs att ägaren till de nya fordonen säkrar upp hur komponenterna, t.ex. batterierna, ska göra nytta i andra sammanhang, genom andra företag, när de inte längre duger som bilbatterier. Det måste bli ett slut på de linjära flödena och nya aktörer måste se sin roll i kretsloppet. Värden måste tas till vara och förädlas. Avfall bli resurs.

Länktips: http://www.saabcars.com/sv/news/B2A6378DE2901E6C

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

Tre citat från ”Samtal om klimat”

Klimatsamtalen i Paris närmar sig. Olika föreningar och oroade privatpersoner samlas på olika platser under hösten för att ta del av forskares och opinionsbildares slutsatser och bedömningar inför detta ödesmöte. Ingenjören för Miljön (IfM) i Göteborg ordnade i veckan, tillsammans med Läkare för Miljön och Naturskyddsföreningen, ett panelsamtal som ville belysa hur det ser ut inför Paris-mötet och vad privatpersoner kan göra.

Panelen
Panelen bestod av forskaren Jörgen Larsson från Chalmers, journalisten och författaren Mattias Svensson med bakgrund från Timbro och tidskriften NEO och som nyligen gett ut boken ”Miljöpolitik för moderater”, samt Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen. Johanna Lindblad från IfM modererade samtalet. I mitt minne fastnade särskilt tre saker, ett budskap från var och en i panelen.

”Politikerna ska göra det lätt att göra rätt och svårt att göra fel”
Sven Hunhammar tyckte bl.a. att regelverket, lagstiftning och skatter bör styra i en sådan riktning att valet blir enkelt för den enskilde att välja lösningar som reducerar koldioxidutsläppen och sparar energi, samtidigt som det blir dyrare och mer komplicerat att välja produkter och lösningar som drar åt fel håll.

”Om lösningen uppfattas som fel är det inte säkert att problemformuleringen är fel”
Mattias Svensson satte fingret på den fallgrop som finns i polariseringen av politiken. Bara för att en inte håller med någon annan om ett förslag på lösning är det inte säkert att problemformuleringen är felaktig. Det kan vara viktigt att komma ihåg att de förenklade lösningar som ibland förordas på komplexa problem inte får skymma insikten om att problemet finns.

”Industrin behöver inkludera sitt klimatåtagande i produkternas pris”
Jörgen Larsson sa att det blir billigare för industrin och för samhället att ta höjd för klimatåtgärderna och förbättring av produkter än att vänta. Det handlar om relativt små kostnadsökningar för det genomsnittliga industriföretaget. En konsekvens skulle också bli att konsumenter och kunder får lättare att göra medvetna val, när företag som inkluderar ett åtagande i sina produkter och tjänster konkurrerar med traditionella företag.

Idéer och lösningar
Andra idéer som kom upp var möjligheten att lösa mer via tjänsteutveckling, mobilappar och genom att välja teknik som möjliggör ett större ansvarstagande. Det kan handla om att skaffa en elcykel för att kunna pendla till arbetet per cykel i stället för med bil, etc. Det finns också mycket att göra på matsidan. Att vi minskar svinn och att vi kastar mindre fullvärdig mat, att vi minskar köttkonsumtionen och att vi minskar transporter och kapar onödiga delkostnader som uppstår i de industriella produktflödena. Just när det gäller köttkonsumtion visade Mattias prov på hur det egna ställningstagandet kan bli en vändpunkt. Trots att han beskrev sig som köttälskare har han nu helt och hållet övergått till att äta vegetariska luncher, något som blivit en konsekvens av hans insikt om klimatförändringen.

Att det behövs företag som tar sitt ansvar, tydliga politiker som vågar agera och mogna konsumenter som går före känns uppenbart. I december vet vi hur det går i Paris.

Så kan vi göra: Samarbeta och rigga en ny ekonomi

Två saker hade fastnat extra tydligt i minnet, när jag strax före avslutningen lämnade seminariet den 8 september på Chalmers. Initiativseminariet var arrangerat av Chalmers Centre for management of the built environment, CMB, tillsammans med Mistra Urban Futures och Johanneberg Science Park. Det ena var professor Lars Marcus presentation om hur stadens form och funktionalitet hänger ihop och behöver analyseras bättre än vad som sker. Det andra var föredraget av Anders Svensson, tidigare VD på White, numera ”professor of the practice” på Chalmers, som tydligt uppmanade arkitekter och forskare att samarbeta med andra discipliner.

Integrerat samarbete
Jag cyklade vidare till nästa seminarium om avskogning och Rainforest Alliance arbete för att bromsa avskogningen i de cirka 100 länder man har certifierade odlingar av kaffe, te och kakao. Chalmers ligger högt, så det var bara att rulla ner till Universeum och använda cykelturen till att fundera på vad jag just hört. Samarbete kan naturligtvis ske på olika nivåer. Det Anders Svensson förespråkade var ett tydligt transdisciplinärt samarbete, där olika kompetenser möts och vävs samman i arbete och slutsatser.

Alla behöver göra kloka avvägningar
Min reflexion blev att det är precis det som kan möjliggöra en hållbar utveckling. Inte att vi ställer upp miljö, ekonomi och sociala konsekvenser bredvid varandra för att väga dem mot varandra. Utan att vi, var och en och i arbetsgrupper, anstränger oss att på djupet förstå de olika aspekterna av våra beslut. Det är det vi förväntar oss av våra politiker: kloka avvägningar mellan ekonomi, social nytta och omsorg om resurser och miljö. Men det räcker inte att några hundra svenskar med politisk makt gör dessa avvägningar. Vi måste alla förstå vikten av att vi konsekvent väger in alla konsekvenser innan vi väljer väg.

Nästa arkitektträff på Handels
Den tydliga moderatorn på Chalmers-eventet, Kerstin Elias, fångade upp Anders Svenssons kritik och drog slutsatsen att nästa arkitekturseminarium borde arrangeras av och hållas på Handelshögskolan. Glädjande nog var det också många studenter bland de kanske 400 i publiken på Chalmers. Det är de nya arkitekterna som kommer att ha en avgörande roll för framtida gestaltning av våra samhällen.

Jag trodde att det gjordes
Lars Marcus föredrag betonade att utformning av stadens byggprojekt måste analyseras utifrån funktionalitet. Hur kommer människor att röra sig i en ny stadsdel eller när en ny trafiklösning är på plats, hur fungerar transporter, vilka platser blir närmast för flest boende, vilka platser blir attraktiva för handel och spontana möten…? Jag trodde faktiskt att den typen av analyser var vardagsmat i en arkitektutbildning. Att detta behövde sägas gör mig lätt betänksam. Byggs stadens hus, kvarter och transportlösningar utan att flöden och konsekvenser belyses allsidigt? Vem säkrar egentligen upp att de lösningar som byggs också blir optimala för boende, besökande, företag och staden/samhället som helhet?

Avskogning, kött och mellanhänder
Så var det dags för avskogningsfrågan på Universeum. 10 miljoner ha skog går förlorade varje år. Martin Persson från Chalmers visade var avskogningen sker snabbast. Amazonas, Indonesien, delar av Sibirien, delar av Alaska, i sydvästra Australien. Drivkrafterna handlar om ekonomi, om sojaproduktion för att  i stor skala förse köttindustrin med foder, om behovet av papper och träfibrer för klädindustrin. 80% av det kött som produceras i Brasilien konsumeras i samma land, även om exporten ökar. En bild fastnade på näthinnan: Det är 1,5 miljarder producenter som står för matproduktionen för 7 miljarder konsumenter. Mellan dessa producenter och konsumenter återfinns 300 – 500 företag som står för förädling och distribution.

Minskad köttkonsumtion har avgörande betydelse
Martin visade en prognos som pekar på att det behövs ytterligare 250 – 500 miljoner ha för att klara livsmedelsproduktionen till år 2050. Det som kan vända den utvecklingen är bl.a. lägre efterfrågan på uppodlingsbar mark, mindre köttkonsumtion och andra konsumtionsmönster med mindre avfall. Han visade också att ett antal företag har ställt sig bakom idén om noll avskogning. Hans slutsats är att miljömärkningar inte räcker till, det behövs lagstiftning för att vända utvecklingen.

Den gröna grodan
En representant för Rainforest Alliance beskrev hur man arbetar mot avskogning. Man har 1,5 miljoner gårdar anslutna i 100 länder och betonar att jordbruket bedrivs klimatsmart. I marknadsföringen använder man en groda som symbol. I den efterföljande diskussionen framkom att det inte finns någon tydlig indikator på att de bönder som är med i Rainforest Alliance tjänar ekonomiskt på det, mer än att de anslutna bönderna har en större andel skyddande skog över sina kaffeplantor. Det är fortfarande de 500 företagen som tjänar pengarna. Och produkter med den gröna grodan behöver inte vara ekologiskt odlade.

Nya viktiga delar av hållbarheten
Båda dagens seminarier pekar på viktiga delar av den hållbara utvecklingen. För att lösa utmaningarna i våra städer måste vi samarbeta integrerat, transdisciplinärt. För att lösa landsbygdens problem och vår långsiktiga försörjning måste helt nya ekonomiska system etableras, där konsumenter och producenter gemensamt arbetar för samma mål och där de 500 mellanhänderna blir uppdragstagare åt de 7 miljarder människor som ska leva ett gott liv.

Samarbete på en ny nivå och ekonomi på en ny nivå. Så kan vi göra.

Vi kan klappa oss på axeln men det löser inte problemen

Vi tycker att vi är duktiga i Sverige. Vi sorterar våra sopor, lägger tidningar, glas och plast i olika behållare. Vi gör en insats och känner att vi gör rätt saker. Reklamfilmen om en klapp på axeln – Panta mera, exempelfilm se nedan – förstärker det budskapet. Miljön mår bra av att vi sorterar våra ölburkar, är budskapet. Visst är det bättre än att inte sortera. Men det löser inte de verkliga problemen.

10:e sämst
Sverige ligger på tionde sämsta plats när det gäller det ekologiska avtrycket i världen enligt WWFs Living Planet report. Nio andra länder beter sig ännu sämre. 190 sköter sig bättre. Vi kan klappa oss på axeln och lägga pengar på en reklamfilm som invaggar oss i tron att vi inte behöver göra mer än att panta burkar, så räddar vi världen. Men vi lurar bara oss själva.

Vi sitter fast
Tillväxt och ökad lönsamhet ses av vissa debattörer som överordnade ansvarstagandet för hur planeten ska skötas. Ekonomisk vinst enligt rådande paradigm är överordnad varje annan strategi, hävdas det. Först måste vi tjäna pengar för att ”ha råd” att åtgärda de fel verksamheten orsakat. Så djupt sitter vi tydligen fast i de strukturer som fört oss till randen av en klimatkollaps och en oåterkallelig förändring av livsbetingelserna på jorden att vi själva inte förmår ändra hur samhället ska fungera.

En ny modell
I själva verket måste naturligtvis börja nysta i de trådar som har potential att vägleda oss in i en värld, där all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för vad planeten tål. Och vi ska samtidigt hantera de sociala spänningar på olika nivåer, som allt tydligare gör sig påminda. Orättvisor och obalanser mellan människor fortsätter att vara ett ökande problem. Den modell vi använde i Sverige under 1900-talet – ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – fungerar inte i en globaliserad värld.

Livsstil och värderingar styr
Livsstilsfrågorna är centrala för fortsättningen. Livsstilen är starkt förbunden med värderingar och vår dagliga tillvaro. Hur vi använder vår tid, våra resurser och vad vi prioriterar. Vår nuvarande livsstil, totalt sett i Sverige, är den tionde sämsta i världen. Ska vi fortsätta blunda för fakta och fortsätta att klappa oss på axeln? Eller ska vi göra något? Det finns viktiga steg att ta.

Länktips: Senast Living Planet Report från WWF här.
Panta Mera och klapp på axeln här.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.