Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Miljöhot över och under radarn

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.

En miljon dödsfall i jordbruket

Kemikalieanvändningen i världen är ett mycket stort problem. Inte bara för miljön, inte bara för hälsoeffekterna för oss konsumenter, inte bara för att det innebär att företag lägger tid och kraft på att ta fram och sälja och göra förtjänst på mer av ämnen som har svårt att ingå i kretsloppet. Bland det allra värsta är att kemikalier i jordbruket enligt FN:s miljöorgan UNEP uppskattningsvis dödar en miljon människor varje år.

Sjukdom respektive död
Vi såg vad företag som Dole kan göra för att förhindra opinionsbildning kring bananplantagernas kemikalieanvändning. Fredrik Gerttens filmer om bananer och om processen där Dole stämde Fredrik blev viktiga vittnesmål. Men de rättstvister som filmerna handlade om rörde några tiotal överlevare. De hade blivit allvarligt sjuka, men de levde. Hur ska hänsynslösa företag kunna ställas till svars för en miljon dödsfall?

Vi har ett ansvar
Att allt hänger samman är viktigt att inse. Finns det en marknad i Sverige för kemikalier som inte ingår i kretsloppet hjälper det leverantörerna att hålla produktionen och användandet upp i andra länder. Vi måste visa att vi bryr oss. Genom att välja bort de produkter som framställts med hjälp av kretsloppsskadliga kemikalier och ämnen som förvärrar klimatproblemet.

Frågan måste ständigt hållas aktuell. Välj ekologiskt framställda produkter för att minska marknaden för ämnen som inte hör hemma i kretsloppet.

Länk om UNEP-rapport på atl.nu :
http://www.atl.nu/lantbruk/kemikalier-vanlig-d-dsorsak