Bubblan spricker nog inte, eller?

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen

Efter kapitalismen?

Har kapitalismen och marknadsekonomin kommit till vägs ände? Effektivisering och specialisering kännetecknar, brukar vissa hävda, det ökade värde som ägarna av produktionsmedlen inkasserar när den industriella produktionen utvecklas. Vinst till ägarna uppstår genom mekanisering och specialisering. Marknadskrafterna driver samtidigt en utveckling i konkurrensens tecken. The winner takes it all. Lägst pris vinner. Monopol som vision.

Parhästar
Kan dessa två system fortsätta som parhästar hur länge som helst? Kan vi fortsätta att mekanisera, automatisera och göra mänskligt arbete överflödigt och samtidigt hävda ”full sysselsättning” och ”kampen mot ungdomsarbetslösheten” som viktiga mål? Blir inte detta helt motstridigt? Vad ska människor göra, vilka arbeten ska utföras i det optimala kapitalistiska och marknadsdrivna samhället?

Någon annan betalar
Vi ser globalt och lokalt nackdelarna med ett ensidigt ekonomifokus. Vinsten hos den ene sker på bekostnad av förlusten hos miljön, ekosystemen, eller hos den andre. Underbetald arbetskraft, hänsynslöst användande av naturresurser, linjära tänkesätt i stället för kretsloppsanpassade – systemfelen borde vara uppenbara vid det här laget. Att någon är villig att utföra arbete till en ersättning lägre än min egen är bakgrunden till att produktionen flyttas till ”låglöneländer” där miljö, arbetsvillkor, sociala hänsyn, mänskliga rättigheter etc sätts på undantag. Är detta rimligt? Är det hållbart? När och hur ska detta ändras?

Sociala företag tar ansvar
I den spirande sociala ekonomin och hos en del företagsledare och entreprenörer finns tendenser till att vilja se verksamheter och företag ur ett mer sammansatt perspektiv. Det som tas fram ska gynna, inte skada, samhället. Anställda ska ha rimliga löner och villkor. Man kan lyssna till Björn Söderberg och hans företagsetableringar i Nepal för att få en glimt av vad de nya företagarna har för ideal. De vill tjäna pengar, men inte på bekostnad av att samhället, naturen och människorna lider skada.

Olika blandekonomi
Kapitalismen segrade måhända 1989 över planekonomin. Men i Kina experimenterar man nu med en blandekonomi av motsatt slag än den vi talar om i Sverige. Hos oss är staten en aktör som på politiskt-demokratiskt uppdrag ska balansera marknadskrafterna. (Även om statligt ägande, utförsäljningar och annat på senare år skadat bilden av staten). I Kina saknas det demokratiska uppdraget. Staten ( =partiet) har en självpåtagen roll av att balansera den fria marknaden och gör detta på ett annat sätt än i Sverige. Märkligt nog med en snabbare utveckling än hos oss. Elcyklar, vindkraftverksutbyggnad och stadsutveckling med hållbarhetsförtecken är några profilområden där kineserna tycks ligga före oss.

Vi behöver något annat
Därmed kan vi inte hävda att diktatur och begränsad yttrandefrihet är överlägsna demokrati och en fri press. Men det är intressant att reflektera över vad som ska ersätta vår mix av blandekonomi och tilltro till marknaden, som ju uppenbarligen inte löser våra problem, liksom hur man i Kina kommer att hantera underskottet av frihet på idéområdet och individens rimliga ställning i relation till kollektivet.