Bara delvis rätt i IVA-rapport

Äntligen tog jag mig tid att se seminariet från 1 april i år, det seminarium som IVA arrangerade och som handlade om resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Seminariet sammanfattade mycket av det som framkommit ur ett antal tematiska delrapporter och en syntesrapport kring hur olika aktörer kan främja en utveckling, där resurser används mer förnuftigt och där cirkulära flöden ersätter de traditionellt linjära. (Se länkar till seminariet och till rapporten längst ner.)

Överkonsumtionen
Först och främst. Det är bra att fler och fler tar frågan om vår överkonsumtion på allvar. Om alla skulle bete sig som vi svenskar gör skulle vi behöva fyra jordklot. Det är självklart ohållbart. Ett antal arbetsgrupper har arbetat med frågor som mobilitet, lokaler, livsmedel, plaster och textiler och hur vi kan ta tillvara resurserna bättre. Ett antal skrämmande och oroande fakta nämndes: 900 miljoner människor svälter, trots att vi producerar ett överskott av livsmedel. Varje sekund slängs en lastbil med kläder, globalt sett. På 15 år har vi i Sverige ökat mängden plagg som vi slänger med 60%. Bara 30 procent av all plast återvinns. Osv osv.

Någon betalar för vinsten med sin tid eller ekonomiskt
Många av de förslag som nämns i IVA-rapporten och under seminariet är naturligtvis bra. Men det räcker inte att säga ”systemtänkande” eller ”helhetssyn”. Man måste kliva ut ur bekvämlighetsbubblan också. Det talas om värdekedjor och om nya affärsmodeller, men det ingen pekar på är att dagens system bygger på en total obalans mellan vinnare och förlorare. För att en vinst ska uppstå måste någon annan i systemet betala. Med sin tid, med sin låga lön eller genom att miljön tar skada. Hur denna obalans ska se ut i det resurssnåla, cirkulära samhället är det ingen som reflekterar över. Hur orättvisorna i fördelningen av värdeskapandet ska rättas till. Hur vi behöver kompensera energianvändning med tid. Ska vi gå eller cykla tar det längre tid än att slentrianmässigt färdas i ett ton plåt. Ska vi återbruka en använd pinnstol istället för att köpa en ny behövs tid för att se till att stolen blir användbar igen och värd betalning i det cirkulära flödet. Tiden som idag inte betalas av någon ska plötsligt bli värderad och bli säljbar. Ett plagg som ska hitta en ny användare behöver tvättas, kanske lagas, kanske hottas upp med någon detalj….. och hur ser relationen tid och värde ut då? Begreppet upcycling – att genom arbete höja upp värdet på en produkt – är helt nödvändigt att inkludera i det framtida ekonomiska systemet.

Momsen är linjär till sin karaktär
Seminariet och rapporten tar heller inte upp ägandet som sådant. Indirekt nämns det genom att finansiärer uppmärksammas på att det kan finnas en större risk vid utlåning för investeringar, när återbetalningstider och cash-flow hos entreprenörer ser annorlunda ut. Men vi kommer att behöva en helt annan syn på ägandet framgent, för att fördela risktagande och vinst på ett helt annat – och mer rättvist – sätt. I förbigående nämns behovet av en ny moms på ”second-hand”, som om det räcker. Som om cirkulär ekonomi bara handlar om att sälja samma produkt flera gånger. Så enkelt är det inte. Hela idén med moms bygger ju på en linjär additiv värdeökning från råvara till konsumtion till sopor, där konsumenten betalar den högsta momssumman och alla förädlingsstegen bara behöver redovisa skillnaden mellan ingående och utgående moms i ett slags kedjebrevssystem. Ska vi byta momssystem måste vi sluta tänka moms i linjär tappning.

Framtiden är ingen uppoffring!
Bifogade urklipp ur rapporten illustrerar de begränsningar författarna tillåter sig upprätthålla. Lägg särskilt märke till att ”kunder (ska vara) med på att agera och handla cirkulärt”. Som om hållbart agerande borde ses som en uppoffring. Tvärtom måste ju framtiden alltid uppfattas och vara bättre än samtiden. Där ligger ett generande tankefel i rapporten. Man nämner också att hållbara lösningar visat sig ”mer lönsamma”. För vem då, kan man fråga sig? Inte för miljön eller det rättvisa miljöutrymmet, i alla fall.

Synfel
Men den avgörande kritiken måste ändå stanna vid synen på vem som ska göra vinst på vad. Idag är finansiella marknaders värde långt viktigare än de reala marknaderna. Det är mer lönsamt att äga en bråkdel av en traktorfabrik än att lyckas sälja traktorn som sådan. Den reala ekonomin är bara en spratteldocka i händerna på dem som berikar sig på fiktiva värden. Synen på vinst och ägande behöver förändras om vi ska klara en omställning till ett hållbart näringsliv.

Det räcker inte med dagens aktörer och deras agenda
Det som dessutom saknas i IVA-rapporten är ett bottom-up-perspektiv, där verkliga behov och människors vardagssituation blir utgångspunkten. Hela tänket ryms inom den ekonomi och de strukturer vi har idag. Jag tror inte att det räcker. Ska vi förändra resursanvändningen och hur vi tjänar pengar på ett rättvist sätt måste vi våga tänka bort de delar som drar åt fel håll. Vi kan ju börja med att säkra upp att 900 miljoner människor kan äta sig mätta varje dag. Och att lösningen inte bygger på välgörenhet, utan på självförsörjning eller lokala värdekedjor.

Länktips: Seminariet 1 april: https://www.iva.se/event/syntesseminarium—resurseffektivitet-och-cirkular-ekonomi/

Rapporten: https://www.iva.se/globalassets/rapporter/202003-iva-rece-syntesrapport-j.pdf

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/