Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Integrationsparadox, vänskap och Israel

När integrationen är långtgående är den svår att beskriva och kan förefalla obefintlig. Ungefär så skriver rektorn vid Borås Högskola, Björn Brorström, när han beskriver Integrationsparadoxen. När vi inte kan se det vi letar efter då finns det som mest. Det är kanske t.o.m. en universell sanning – när vi njuter av den svenska sommaren eller livet som mest då är sommaren eller livet så självklara att de inte retar våra sinnesorgan. När vi mår bra är det inte smärtan i någon kroppsdel vi saknar, det är det bekymmerslösa icke-tillståndet som får oss att fokusera på något annat.

Så här skriver Brorström ordagrant
”Paradoxen innebär att när någon företeelse är så starkt integrerad i en verksamhet att den inte märks, då är den samtidigt svår att beskriva enkelt. Paradoxalt nog kan situationen vara att såväl medarbetare som partners och intressenter utanför uppfattar att samverkan är svag, eftersom det inte finns några tydliga manifestationer kring samverkan. Men det är tvärtom. När integrationsparadoxen gäller råder ett idealtillstånd och något som borde gälla även för andra viktiga värden såsom jämställdhet, hållbarhet och internationalisering.

Vänskapens gränser
Det finns naturligtvis andra exempel på där idealtillståndet skymmer identifikation och bedömning. Vid verklig vänskap infinner sig ett slags jämviktstillstånd, där den enes attityd lätt fångas upp av den andre. Även vänner kan tycka olika, men olikheterna ryms inom den i förväg definierade balanserade plattform eller vågskål som vännerna valt att inrymma vänskapen inom. Riktigt goda vänner kan bråka om detaljer, eftersom man känner varandras gränser och de gemensamma ramar som vänskapen ryms inom. Riktiga vänner behöver sällan påpeka för varandra att de är vänner. Relationen är självklar.

Det är som vän Sverige agerar
När Sveriges utrikesminister klagar på den demokratiska staten Israels möjliga utomrättsliga och summariska avrättningar av palestinska brottslingar är det inte för att Sverige är fientligt inställt till Israel. Det är för att värna de demokratiska principer som en rättsstat behöver omfatta som hon nämner det. Tyvärr ogillades påpekandet av Israels ledande politiker. Istället för att värna rättsstatens principer och – åtminstone på pappret – utreda saken, valde regeringen i Tel Aviv att betrakta Wallström som icke välkommen till Israel. Naturligtvis är konflikten i Israel-Palestina-området mycket komplicerad med ett pågående lågintensivt krig och ömsesidiga våldshandlingar. Och jag har verkligen förståelse för behovet av att skydda medborgarna på bästa sätt.
Men var hamnar vi om alla värderingar skjuts åt sidan när det verkligen gäller?

Att integrera ett synsätt
Inkluderandet av den andres världsbild är kanske en del av lösningen på en världens mest seglivade konflikter. Integration av den andres synsätt. Åtminstone så att grunden läggs för en möjlig gemensam plattform. Alla skulle vinna på detta.

Länktips: Vetenskap och Allmänhet: http://v-a.se/2016/01/integrationsparadoxen/?mc_cid=c4c241c68b&mc_eid=061e5b740f