Sverige en motvikt i världen?

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Vi bör hålla en plats åt samerna i EU

Vad ska vi ha EU till? Åtminstone varje gång vi utser våra direktvalda representanter borde vi föra en debatt om hur vi vill att Sveriges bidrag till helheten ska se ut och vad vi vill att EU samordnar på ett intelligent sätt.

Snuset i all ära, men vi har viktigare frågor
Partiorganisationerna i Sverige är måttligt intresserade av EU-valet, troligen för att kopplingen mellan engagemang och resultat är så svårfångad. Sveriges representation i EU-parlamentet är dels splittrad på olika partier, dels hanterar man frågor oftast på en nivå som har svårt att beröra svenskar på hemmaplan. Och när det någon gång sker handlar det om detaljfrågor som snusets ställning.

Fiskepolitik
Ett lysande undantag är det arbete Sverige och framför allt Isabella Lövin lyckats med när det gäller fisket. Med kunnighet, envishet och politisk skicklighet har hon fått igenom viktiga steg i förbättringen av fiskepolitiken. Även moderaternas Christofer Fjellner har bidragit till framgången, vilket leder mig fram till en tanke om fokus på sakfrågor snarare än partipolitik.

Tydligare fokusering
Vad är Sveriges bidrag till EU? Hur kan vi organisera det svenska deltagandet i EU-arbetet på ett tydligare sätt? Finns det något att lära av exemplet med fiskepolitiken? Utgångspunkter och resultat skulle kunna vara:
1) Kunskap och trovärdighet i budskapet.
2) Fokusering på tydliga, angelägna frågor som också kan hanteras så att framsteg är möjliga.
3) En mediastrategi för att löpande kommunicera hur frågorna utvecklas.
4) Resultatinriktning snarare än partipolitiska blockeringar och kortsiktiga debattvinster.
5) Med tydliga resultat ökar allmänhetens intresse för EU-politiken och synliggörs även andra möjligheter för samhället att dra nytta av kontakter med EU via olika program.

En representant från Sametinget
Ursprungsbefolkningarnas situation världen över är i stort ett osynligt problem. Någon gång kan vi uppröras över hur indianer i Anderna behandlas men i stort är ursprungsbefolkningarnas situation en icke-fråga. Om Sverige gick före och enades om att fördela våra platser i EU-parlamentet så att en plats alltid gick till en person som utses av Sametinget skulle vi per automatik lyfta denna fråga. Samerna skulle ha en röst i EU och övriga partier kunna formulera en rättvis och balanserad politik kring de ståndpunkter och den hänsyn som måste tas till den ursprungsbefolkning vi har här i Norden. EU skulle på så sätt bli tydligare i sitt arbetsområde och inte bara återspegla de nationella partimotsättningarna.

Solidaritet
På köpet skulle vi få en intressant följddiskussion om nationalitet, ursprung och solidaritet med andra folk. Vi kan ju börja med att vara solidariska med dem som befolkade Sverige före svenskarna.

Vatten – finns det något mer väsentligt?

Det är mycket vatten nu. Vattenfilmfestivalen i Göteborg ”Voices from the Waters” i samarbete med systerfestivalen i Indien har precis avslutats. Stockholm är denna vecka värd för den 22:a World Water Week, där tre tusen delegater träffas för att utbyta erfarenheter och hitta samsyn kring vattenfrågorna. Vattentemat berör och engagerar. Bra. Länkar: se nedan. Världsvattenveckan ska jag återkomma till.

Flera format i Göteborg
Det görs mycket film som berör vattentillgång, fiske, utvecklings- och rättvisefrågor. Arrangörerna i Göteborg (Nätverkstan) hade dessutom ordnat ett antal speedföredrag och samtal som gav en fördjupad förståelse för delar av den problematik som omgärdar vattnet som vår viktigaste livgivande resurs. Själv fick jag fem minuter och 10 bilder för att berätta om Svensk Vattenallians.

Viktoriasjön - dubbelt så stor som Östersjön och saknar sjökort
Dokumentärfilmen har sina fördelar och sina begränsningar. När vi matats i decennier av hollywoodsk dramaturgi kräver dokumentären något annat av oss betraktare. Storyn är inte tillrättalagd. Livet är mycket mer som i verkligheten (även om dokumentärfilmaren också gör sina urval, väljer klippteknik etc). I Suzanne Nilssons och Bengt Löfgrens ”Deep trouble in lake Victoria” möter de svenska experterna på sjökortsmätning den afrikanska lokalbefolkningens vardagsbekymmer. I alltför små farkoster försöker ugandier och andra att försörja sig på fiske, medan svenskarna har en vision av farleder över Viktoriasjön, som skulle underlätta handel och utbyte mellan länderna. Svenskarnas teknikfixering kontrasterar mot ugandiernas överlevnadsbehov på en daglig nivå. Ett mätningsarbete som normalt skulle vara klart på en vecka tar fem veckor eller mer. Bränslet är slut… Att få möta Bengt Löfgren IRL vid filmens visning var extra värdefullt.

EU:s nya lagstiftning – som gäller nationellt
Eller samtalet om utfiskningen, EU, forskningen och politikers respektive allmänhetens ansvar. Om hur vissa arter glädjande nog tycks återhämta sig i Nordsjön och torsken i Norra ishavet tycks trivas som – just det – fisken i vattnet…. Och om hur EU:s nya regelverk innebär att de nationella politikerna måste följa forskarnas bedömning av fiskekvoter för att möjliggöra ett hållbart fiske (senast år 2019 – bra jobbat Isabella Lövin). Men också hur osynliga resurserna under havsytan är. Gränslösa. Allas och ingens. Och att bara 0,6 % av alla fiskevatten är skyddade, 99,4 % är tillgängliga för exploatering.

Tematiska helger – varför inte ?
Det finns många frågor som behöver belysas. Kanske skulle det vara bra om vi vande oss vid att en gång per månad, en helg, ägna oss åt något principiell fråga som gäller något mer än det dagliga strävandet. Nu var det vatten den här helgen som gick. Nog borde vi kunna hitta 10-12 frågor som kan belysas genom filmens, forskningens och det lyssnande samtalets metodik. Kanske konsten och medskapandet har en roll. Skolorna….

Skärpning
Vi måste våga tänka i nya former och nya sätt att lära oss att förstå varandra och naturen. Den natur vi tror att vi kan tygla, men som snarare kommer att betrakta människan som något oönskat, som det gäller att bli av med. Om vi inte skärper oss.

Länkar:
www.voicesfromthewaters.se
www.worldwaterweek.org
www.vattenallians.se

EU, krigen och freden – 3

Den norska Nobelkommittén har i år tilldelat EU, den europeiska unionen, Nobels fredspris. Beslutet kan ses som en slags uppmuntran i den uppförsbacke EU och framför allt europrojektet för närvarande befinner sig. Samtidigt bör EU kritiseras där det är befogat. EU:s politik är långt ifrån fredlig på alla områden.

Global utveckling
Ska EU som organisation räknas till de fredliga, positiva krafterna i den globala utvecklingen är det rimligt att EU bidrar till FN:s millenniemål, som ju som bekant handlar om att främja utvecklingen på åtta områden: fattigdom, skolgång, jämställdhet, barnadödlighet, mödrahälsa, HIV-AIDS, hållbar utveckling och bistånd/handel. Det är svårt att se att EU tagit en ledande roll på dessa områden.

Jordbruk åt fel håll
Ett tydligt exempel är EU:s jordbrukspolitik, som lett till överproduktion och ett system av storskalighet – fiske, monokulturer, övergödningsproblem och protektionism. Varje år som går utan att vi minskar kemikalieanvändningen och användningen av handelsgödsel i jordbruket, varje år vi fortsätter industrifisket på världshaven, varje år vi ignorerar signalerna från gratisarbetarna (bin och humlor tex) driver vi utvecklingen åt fel håll. Varje bisamhälle som slutar fungera är en katastrof. Och signalerna finns där. Det är ingen fredlig organisation som beslutar om den europeiska jordbrukspolitiken.

Undantagen
Visst görs det framsteg. Isabella Lövin, sedan tre år ledamot av EU-parlamentet, når framgångar på fiskesidan. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard har i dagarna lanserat ett brett klimatarbete, som kan ha förutsättningar att få genomslag. Men det är fortfarande avvikelser från huvudfåran.

Utan att förlora ansiktet
Med de sociala och ekonomiska problem som flera av medlemsländerna nu står inför, lär mycket av EU:s arbete handla om hur man ska minska skadeverkningarna av sin egen förda politik. Utan att förlora ansiktet ska medlemsländernas politiker dels förklara vad man gjort för fel och vad man missade att korrigera under resans gång och dels förklara varför medborgarna ska bära bördorna.

Sluta föra krig
Samtidigt är samarbete och samverkan på europeisk nivå nödvändigt. Alternativet vore att ge efter för protektionistiska strömningar och en ny era av ”vi-mot-dom”-politik, som präglat Europa under 2000 år. En dellösning är att vi ingjuter mod i våra beslutsfattare, att vi som väljare och medborgare tydligt visar att vi förväntar oss ett tydligt ledarskap, som tar ansvar. Och som slutar föra krig mot försvarslösa bin, humlor och andra medarbetare i jordlagret, som vi faktiskt är helt beroende av.

Länktips: Klimatinitiativ från EU – här via en länk från Svanen.