Militära strategier eller ekonomisk analys?

Klimatfrågan är högaktuell. IPCC presenterar den 27 september en uppdaterad rapport och analys av i vilken utsträckning mänsklig aktivitet påverkar det globala klimatet. Häromdagen kom en analys på temat ekonomiska konsekvenser av klimatförändringarna och global utsläppsbeskattning, där författarna var två svenska ekonomiprofessorer. ( Se faktauppgifter nedan). I SVT:s Rapport intervjuades nyligen Sherri Goodman, en strateg från USA:s militärhögkvarter Pentagon, som tar utvecklingen på stort allvar. Samtidigt legitimerar den danske klimatförnekaren Björn Lomborg i SvD en låt-gå-politik (länk nedan). Vem ska man lyssna på?

Militärstrategiskt
Militären får allt oftare göra räddningsinsatser både på amerikansk mark och utomlands, förklarade Sherri Goodman från Pentagon. Man ser hur torka, översvämningar och naturkatastrofer blir allt vanligare. Pentagon måste säkerställa att det finns resurser att gripa in och medverka med olika insatser när så krävs. Effekterna av klimatförändringarna har blivit en viktig militärstrategisk fråga. Det sägs inte i inslaget, men stora folkgrupper lever på gränsen för vad naturen förmår föda. I ökenområden inte minst i Mellanöstern är vattentillgången avgörande. Syrienkonflikten anses ha sin upprinnelse i ett folkligt missnöje med de basala livsbetingelserna, som Damaskusregeringen inte klarade att hantera.

Det makroekonomiska perspektivet
De två toppekonomerna räknar på effekterna av klimatförändringarna på ett annat sätt. De kommer av oklara skäl fram till att BNP globalt sett minskar cirka 10% om temperaturen på jorden skulle höjas 7 grader. Man påstår dessutom att hälften av koldioxidtillförseln fångas i det naturliga kretsloppet och därmed inte utgör någon fara. Havets förmåga att absorbera koldioxid är omtvistad. Mycket tyder på att koraller och flera andra organismer helt kommer att försvinna i kölvattnet på en radikal förändring av status quo i haven. Vidare kan man undra om de överhuvudtaget beräknat konsekvenserna av miljoner klimatflyktingar, som inte kan försörja sig själva och sitt land. Och i förlängningen ställer nya och omfattande krav på global solidaritet mellan rik och fattig. Hur kalkylerar man social oro och nöd i form av BNP? Och när havsytan allt oftare höjs till dramatiska nivåer med störningar på infrastruktur, när skadeinsekter lyckas övervintra till följd av milda vintrar, när blomning och pollinering inte synkroniseras optimalt… skulle inte det märkas i vårt samhälle? Ekonomerna är säkert duktiga på att skapa formler. Men att använda deras rapport som utgångspunkt för en helhetsbedömning av kostnader i samband med klimatförändringen känns inte tryggt. Det verkar som om alltför många konsekvenser och parametrar har lämnats därhän.

Förnekare som inte förnekar sig
Björn Lomborg förnekade för några år sedan att klimatfrågan var en realitet. Nu har han nyanserat sin syn. Arktis isminskning, glaciärförändringar och faktiska observationer tvingade honom naturligtvis till detta. (Nederbördsmängden ökar till följd av ökad temperatur, vilket även ger snöfall på Antarktis – sambanden är komplexa). Men lite märkligt blir det att han gör en stor sak av att prognosen för Himalayas avsmältning nu förändrats av IPCC från 2035 till 2050. Vad är 15 år sett ur klimatperspektiv? Alldeles bortsett ifrån att han har fel när det gäller den förnybara energins kostnader och fossilberoendets dolda risker.

Slutsatsen måste bli att försiktighetsprincipen gäller. Alltför mycket står på spel för att chansa med framtida utveckling i potten. Vi har ett kollektivt ansvar för detta.

Fakta
Ekonomiprofessorerna John Hassler och Per Krusell har presenterat en ny rapport där de har granskat klimatförändringarnas ekonomiska effekter och hur man kan beskatta utsläpp utan att skada konkurrenskraften. John Hassler är professor vid Institutet för internationell ekonomi (IIES), Stockholms universitet, och ordförande i Finanspolitiska rådet. Per Krusell är professor vid Institutet för internationell ekonomi (IIES), Stockholms universitet och ordförande i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Ekonomiprofessorerna: SVT Forum-länk här

Rapportinslag http://www.svtplay.se/video/1441803/25-9-19-30 – cirka 21 min in i programmet

Björn Lomborg Artikel i SvD

Flera sanningar om klimatet?

Kan det finnas flera samtidiga sanningar som vid första intrycket är oförenliga? Jag minns min gamla gymnasielärare som väckte mitt intresse för filosofiämnet med den typen av frågor. Kan motsägelser förenas? Har vi en klimatföränding i vardande eller är allt bara en påhittad ”climate scam”?

Rapporter
På webben cirkulerar en rapport om 30.000 mätdata över en 15-årsperiod, som skulle indikera att temperaturhöjningen varit någon enstaka tiondels grad de senaste åren. Och denna flacka kurva ställs mot den välkända ”hockeyklubban” av drastiskt förändrade CO2-utsläpp och ett skenande klimat. (Länkar se nedan).

Sunt ifrågasättande
Klimatförnekare, skeptiker och tvivlare är en heterogen krets med olika motiv till varför de ifrågasätter IPCC:s resultat. På ett plan är det sunt. Det ligger i det vetenskapliga perspektivet att ifrågasätta andras forskning. Det hade kanske varit OK om det inte vore för ett par detaljer i sammanhanget.

För all framtid
Klimatförändringarna kan, om de blir verklighet, oåterkalleligen förändra livsvillkoren för allt liv på jorden framgent. Det gör frågan till en ödesfråga långt bortom varje enskild människas ansvars- och fattningshorisont. Vad vet vi om livet på jorden om miljoner år?

Köpta tjänster
En annan besvärande detalj i sammanhanget är att olje- och fossilindustrin pumpar in stora pengar i arbetet för att svartmåla FN:s arbete. Det är så stora ekonomiska vinster på spel att man gärna betalar villiga lobbyister och ”krypskyttar” att underminera trovärdigheten i IPCC:s arbete. Sorgligt nog går alla tjänster att köpa. Även de som riskerar att skada allt liv på planeten. Planetens fiender istället för samhällets fiender.

Är det havet vi ska ha koll på?
Var kan de dubbla sanningarna rymmas? Kan temperaturökningen vara nära försumbar samtidigt som experterna varnar för ett allt allvarligare klimatscenario? En delförklaring kan ligga i helhetsperspektivet. Om mätningar gjorts överallt: i haven på olika djup, i atmosfären och stratosfären på olika höjd hade kanske en total bild kunnat visa helt andra kurvor. Länken nedan till 2007 års rapport från IPCC indikerar en delförklaring. Att den stora reservoaren, havet, är den långsamt balanserande kraften i förändringen. Och att det är där vi bör hålla koll på temperaturförändringarna i mycket högre grad än på land.

Flera perspektiv
Jag är ingen klimatexpert. Det som intresserar mig är helheten. Hur kan vi hantera vår tids utmaningar genom att utgå från ett helhetstänkande? Hur undviker vi att ta fel beslut för att vi envist bara studerar frågor ur enstaka perspektiv? Lösningen på flera av vår tids svåra frågor handlar om att skapa utrymme för flera perspektiv, olika kunskap och erfarenhet. Och att därefter göra sammanvägningar och dra kloka slutsatser.

Vintern dröjer sig kvar
Solen skiner ute. Det borde vara varmt. Ändå är det minusgrader. Alltså är det inte bara solen som reglerar vår lufttemperatur. Att Arktis is har smält har naturligtvis inneburit att smältvattnet kylt ner havet på våra breddgrader. Att detta kylda vatten gör att vintern dröjer sig kvar är inte så orimligt. Inte ens för en lekman. .

Länktips: dailymail-artikel 16mars2013 här .

FN IPCC rapport nr 4 om havstemperaturen här .

Och en artikel som resonerar om oceanernas betydelse i global uppvärmning här.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:

http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.