Den nya kartan

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Politiska lärdomar från Danmark: Ett större vi

Politik handlar om att söka stöd för sina idéer genom att i första läget beskriva problem och att presentera lösningar på ett sätt som sammanfaller med medborgarnas önskade eller outtalade förhoppning om utveckling på olika nivåer. I andra läget handlar politiken om att – när tillfälle ges – förverkliga det man beskrivit. I tredje läget handlar det om att omformulera problem och lösningar i takt med att samhället, omvärlden och tidsandan förändras.

Medelklassen försvinner
Vi ser hur utvecklingen och maktmedlen glider politikerna ur händerna. Inkomst- och förmögenhetsutvecklingen skapar allt större klyftor på alla nivåer. I USA har the american dream varit den motor som hållit medelklassen motiverad att ”snart…, snart lyckas även jag…”. I realiteten krymper medelklassen och stora delar av befolkningen ser inte hur de ska klara vardagen på endast ett – lågbetalt – jobb. Drömmen blir en mardröm.

Förväntningar på danska socialdemokrater
På ett annat plan och i ett mer närliggande land kraschar drömmen om det rättvisa samhället. Efter dryga decenniet i opposition fick plötsligt de danska socialdemokraterna möjlighet att bilda regering 2011. Uppdämda förväntningar hos kärnväljarna var både tydliga och stora. Nu skulle den borgerliga politiken korrigeras, Dansk Folkepartis inflytande på olika områden skulle begränsas. Jämställdhetsreformer som två obligatoriska pappamånader skulle efter decenniers kamp äntligen förverkligas.

Det gäller att hålla idédebatten levande
Idag har stödet för de danska socialdemokraterna krympt ihop rejält. Kärnväljarna känner en stor besvikelse. Dels för att den ekonomiska politiken enligt den borgerliga modellen fortsatte även under (S), dels för att symbolfrågor som pappamånaderna inte genomförs. Vilsenheten blir stor när varken realpolitik genomförs eller symboliska vägval inträffar. Det gäller att leverera det som väljarna förväntar sig. Bland annat genom att föra debatt på flera plan samtidigt: realpolitik, idéer och visioner. Mycket tyder nu på att Dansk Folkeparti kan bli Danmarks största parti vid nästa folketingsval. Inte för att de nödvändigtvis har den bästa politiken i folkets ögon, utan som en reaktion på att de ”gamla” partierna inte förmår motsvara förväntningarna. (Länktips: se nedan).

Lyhördhet, relevans och rättvisa
De svenska socialdemokraterna har i decennier vunnit stöd genom att stå upp för ett rättvist samhälle. I takt med att flera gamla orättvisor har eliminerats och nya orättvisor har dykt upp där de gamla lösningarna inte längre är relevanta finns det en uppenbar risk att de svenska socialdemokraterna hamnar i en liknande utförsbacke som de danska. Om man inte lyckas beskriva samtiden på ett korrekt sätt – lyssna på rörelsen hette det förr – och framför allt om man inte presenterar och genomför förändringar som uppfattas som relevanta och rättvisa för en stor del av befolkningen kommer man att tvingas se på när missnöjespartier får stöd för mer eller mindre populistiska, kortsiktiga eller segregerande lösningar.

Vi måste skapa utrymme för det samhälle vi vill ha
Ju mer komplex världen är, desto viktigare blir det att fördjupa kunskapen om hur samhället bäst förändras. Journalister har ett stort ansvar i att ställa rätt frågor. Men vi har alla ett ansvar att bidra till att möjliggöra för våra politiker att lägga fram de förslag som kan göra att utvecklingen går i önskad riktning. Det finns inga quick-fix-lösningar som löser de problem samhället står inför. Det är inte genom att förbjuda fattigdom som vi slipper se tiggarna på trottoaren.

Det gemensamma vi:et och samtalets betydelse
Det goda samhället formar vi genom våra handlingar och genom att vi visar i våra dagliga ställningstaganden vad som är viktigt, samt genom att samtala om det, som vi hjälper våra folkvalda att bygga det samhälle vi vill ha. Som vanligt ligger lösningen på en helt annan nivå än där problemen uppstått. Tydliggör det gemensamma vi:et och möjliggör samtal för en ökad förståelse. Lösningen bär vi själva på genom att vi var och en möjliggör den utveckling och förändring vi hoppas på.

Länktips: Programmet Konflikt i P1 om den danska politiska utvecklingen: här.

Ideologi och omständigheter

1900-talets utveckling har lett oss fel. Vi trodde att en snabb välfärdsökning, följd av hyperkonsumtion och spekulationsekonomi skulle leda till en evig och jämlik tillväxtspiral där alla skulle bli vinnare. Så fel vi hade.

Karta och kompass
När vi nu diskuterar i vilken riktning, hur snabbt och med vilka metoder samhället ska ställas om är det väsentligt att förstå vilka delar av det nuvarande samhället som kan bestå och vilka delar som måste förändras. Samtidigt som vi analyserar och utvecklar konkreta modeller för ett långsiktigt hållbart samhälle, behöver vi en orienteringskarta och en kompass. Så att vi inte går vilse igen.

Ideologi
Om eller när dagens konkurrens- och tävlingssamhälle ska ersättas med ett samarbetssamhälle för att bättre ta till vara synergier i våra gemensamma ansträngningar kommer vi att behöva en vägledning på principiell nivå. Det kommer att bli nödvändigt att utarbeta olika idemässiga plattformar som dels kan vägas mot varandra, dels utgöra tillfälliga stöd i arbetet att skapa ett annat samhälle.

Några nya förutsättningar
Svårigheten ligger i att både behålla det som är värdefullt och fungerande i dagens samhälle och att samtidigt skapa nya fundament som konkurrerar med det nuvarande. Det är en stor omställning av näringslivet som väntar. Varje företag måste fråga sig hur affärsidén och affärsplanen står sig i relation till helt nya förutsättningar:
- en nerväxlad global tillväxttakt
- en begränsad tillgång till högvärdig fossil energi
- en ökad konkurrens om strategiska råvaror
- allt mer påtagliga effekter av klimatförändringarna
- allt tydligare konsumenttryck med efterfrågan på justa produkter och tjänster
- en möjlig global finanskris i liten eller stor skala
- en ökad konkurrens från framför allt BRIC-länderna.

Organisk och gemensam förändring
Att bygga helt nya institutioner kan bli nödvändigt. Det helt avgörande är att tillräckligt många vill se en förändring, och att denna förändring växer fram organiskt ur ett kollektivt medvetande och en ömsesidig respekt för olika behov.
Ansvaret är allas och vars och ens.