Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… ;-)
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt