Spelas det ishockey i Nya Zeeland?

Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare i Göteborg, som har en sällsynt förmåga att fokusera sina engagerade och engagerande budskap på ett både intresseväckande och faktafyllt sätt. Utan att stapla siffror och utan ett barriärskapande fikonspråk fångar han oftast publiken med både översiktliga diagram och illustrativa anekdoter. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Transnationalitet
Jag lyssnade till Hans Abrahamsson på Blå Stället i Angered. Rubriken handlade om att riva innanförskapets murar. Helt enkelt därför att det är innanförskapet och det alltför snäva ”vi”-et som bidrar till att forma det vi ofta kallar utanförskap. Bland det mest intressanta jag fångade upp under föredraget var ordet transnationalitet, som Hans satte i relation till både den pågående globaliseringen och den snabba urbaniseringen. Fenomenet kopplas till både en mental och en fysisk verklighet. Människor ser idag sig själva i relation till världen på ett helt annat sätt än förr. De som har möjlighet söker sig, under några år, till ett land för att arbeta eller för att vänta på inresetillstånd till ett annat land. Man är på väg.

Vart femte år byts 30 procent ut
Jag har själv mött detta i Sudan, där både män och kvinnor från Filippinerna arbetar tillfälligt, ibland efter att ha arbetat någon tid i Saudiarabien, eller på väg att få ett arbete någon annanstans. På ett bygge, som ”nanny” eller hemhjälp. Lönen i det främmande landet räcker till för att dela på och skicka hem till familjen i hemlandet. Hans Abrahamsson berättade en anekdot från Malmö, där han träffat en kvinna som upprört hade samtalat i telefon med sin syster i Kanada om varför de borde ses i Malmö innan de sammanstrålade i Nya Zeeland. Och alla kom de från Filippinerna. Malmö var bara en – ännu så länge – åttaårig hållplats på familjens resa. Tydligen väntade någon på ett inresetillstånd. Hans berättade att cirka 30 procent av Malmös befolkning byts ut vart femte år och att hälften av befolkningen är under 32 år.

Staden som campingplats
Världen ser inte ut som i skolboken. Individens globalisering och kommunikation har förändrat hur vi ser på livets resa. Vad det innebär för stadens identitet, planering och utmaningar kan man bara ana. Om många bara ser sig som tillfälliga besökare med tillfälliga jobb och en tillfällig adress, hur blir det då med förankring, ansvarstagande och de långsiktiga perspektiven? Om städer blir som campingplatser, där människor råkar bo ett tag, vad händer då med stadens kännetecken och med den kvalitet och identitet som varje plats bär på?

Vad händer med staden?
Transnationaliteten väcker nya intressanta frågor. Vad innebär transnationaliteten för städers utveckling, för social sammanhållning och för förutsättningarna för ett livaktigt kultur- och näringsliv? Hur viktigt blir språket för de barn som vet att man ”snart” ska flytta? Hur ser man på vänskap, på idrott och fritidssysselsättningar om man ”snart” bor i en annan del av världen? Spelas det ishockey i Nya Zeeland?

Tänker Boverket nytt och rätt?

Plötsligt ser man hur tankesätt bryter igenom. Tankar, åsikter och värderingar man arbetat med under några år dyker plötsligt upp från lite halvt oväntat håll. Den 8 maj ska Boverket ha en konferens om ”Hållbara Städer”, för vilken gång i ordningen kan jag inte hålla reda på. Men det nya är rubrikerna.

En intressant eftermiddag
Mellan lunch och eftermiddagsfikat har man lagt in fyra plenumpunkter som jag inte sett förut i Boverket-arrangemang. Ett om att ifrågasätta normer, ett annat om att involvera tonårstjejer i processen, ett tredje om att värdera det ovärderliga och ett fjärde om innovativa ekonomiska modeller för renovering av miljonprogramsområden. Nödvändiga och viktiga perspektiv alla fyra. Jag tänker tillbaka på 2001.

Gapflabb
År 2001 hade de allra första passivhusen byggts i Lindås Park utanför Göteborg. Hans Eek, som länge kämpat för att förverkliga lågenergihus av passivmodell kunde se sina hus byggas och bebos av vanligt folk, som tjänade energi och pengar på att husen var smart konstruerade. Stor succé. Jag ringde Boverket. På den här tiden fanns det ingen diskussion om energisparande att tala om. Jag föreslog en tjänsteman att Lindåshusen kunde bli en kommande norm för husbyggande i Sverige. Jag tyckte det var en väldigt relevant slutsats av det framgångsrika projektet. Jag möttes av ett gapflabb i örat. Det var i princip det dummaste man hört.

Alla måste tänka nytt och rätt
Tretton år senare arrangerar samma Boverk en konferens som aktivt och medvetet tittar bortom de ansvarsområden man har. Värderings- och normfrågor. Ekonomisk hållbarhet. Plötsligt har ”våra frågor” fångats in och blivit en del av myndighetssfären. Inte för att allt är bra ännu. Men konferensprogrammet illustrerar ändå att något har hänt och att fler och fler inser att det inte räcker att läsa regleringsbrevet från regeringen för att förstå vad man ska göra. Samhället och utvecklingen, inte minst på de områden där hoten är uppenbara, kräver mer av var och en. Även våra verk och myndigheter.

Volvo-Universitet
En annan nyhet är att AB Volvo öppnat ett universitet i Arendal. Kunskap blir allt viktigare som konkurrensmedel. Att utveckla människor likaså. Världen står inte still. Några agerar, andra reagerar. Sålänge man har fokus i rätt riktning är det bra.

Länktips:
Boverket-konferensen 8 maj i Stockholm: http://bit.ly/1layqco
AB Volvo och universitetet: http://bit.ly/1m9huXL