Spänningar, förändringar och spiraler

Häromdagen hade jag ett cafésamtal med en vän, som jag inte träffar så ofta. Men samtalet dröjer sig kvar. Min vän talade om kaos och ordning, om de märkliga samband och avstånd som finns mellan solsystemets planeter, om DNA.spiralen som i sig manifesterar två samverkande principer – cirkeln och det gyllene snittet. Motsatser och polaritet som både står för ett slags status quo och ett möjligt växelspel.

Status quo som broms för förändring
Det som har med hållbarhet att göra är hur det statiska och det dynamiska ska balanseras för att å ena sidan skapa en begriplig utgångspunkt för förändring, å andra sidan ett möjligt handlingsutrymme. Just behovet av stabilitet, förutsägbarhet och kontinuitet finns som en bakgrundsfaktor för många företag. Kalkylerna, avskrivningarna, boksluten och ekonomin  hänger ihop med förutsägbarheten. Samtidigt leder detta till inlåsningar. Det blir svårt att i förtid byta ut teknik som man investerat stora pengar i. Förändring kan i det sammanhanget bli både dyrt och svårt. Framgången kan bli sin egen fiende.

Naturen visar vägen
Naturen har egentligen ett facit. Naturen står mitt i kaoset och ordnas utifrån den rangordning naturen själv står för. Växter och djur slåss om ljus, föda och utrymme, men det mest intressanta är att att hela naturen återskapar sig själv utan att generera något som kan liknas vid sopor. Hela naturen visar egentligen vägen för mänskligheten. Det är naturens självorganisering som vi måste försöka kopiera så långt det går.

Ljus och mörker
En polaritet som kan fungera som förebild i olika sammanhang är ljus och mörker. Det var poeten Goëte som i ett vetenskapligt sammanhang presenterade tanken att färgerna uppstår just i brytningen mellan ljus och mörker och att det är i ögat som färgupplevelsen uppstår. (Googla gärna Goëtes färglära för mer information).

Tidsspiralen
Gränslandet mellan olika företeelser är det område vi bättre måste utforska och utnyttja för att förändringen ska bli möjlig. Precis som nuet och framtiden ständigt möter varandra i en tidsspiral, kan vi i varje ögonblick välja hur vi använder detta möte.

Vårt behov av stabilitet

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Får en lärare vara ohållbar?

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
- Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
- Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Rapport om social hållbar utveckling

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Forskning: Att leda i förändring

Industriföretag som vill vara effektiva måste förstå skillnaden mellan utförande och utveckling. Kommunikation och ledning måste anpassas till rätt situation. Återkoppling och länkar mellan grupper behöver översyn. Motsättningar, konflikter och störningar leder till utveckling när de synliggörs, men om de förblir i det fördolda störs verksamheten.

Vi är bra på att tänka själva
Ovanstående är i sammandrag några av slutsatserna i en ny doktorsavhandling av Annika Engström vid Linköpings Universitet. Länk se nedan. Det kan tyckas vara uppenbart att skilja på utförande och utveckling, men riktigt så enkelt är det inte. I den svenska kulturen finns ett stort mått av ifrågasättande. Vi är vana att tänka själva, ifrågasätta påståenden och att vara kritiska. Det är en styrka i vårt samhälle och i vårt näringsliv att var och en har förmåga att se självständigt på problem, lösningar och alternativa genomföranden. Men var sak har sin tid.

Förändringstakt
Det finns ett stort värde i att effektivt göra som man alltid gjort. Kvalitetssäkring brukar det kallas. Eller serieproduktion. Allt från mjölk och bilar till arkitektritningar och mjukvaror kan standardiseras och bli effektivt producerade. Samtidigt finns ett krav på ständiga förbättringar och numera – glädjande nog – en allt större insikt om att vi behöver producera varor och tjänster på ett allt mer hållbart sätt, där resurser, energianvändning och påverkan på människor, natur och framtiden kommer allt mer i fokus. Förändringar, dels för att möta konkurrens, dels för att motsvara marknadens och konsumenternas förändrade attityder, blir nödvändiga. Konflikten finns då mellan att göra som man brukar och att göra något annat. När ska företaget göra det ena eller andra? Hur ska förändringsfrågorna hanteras?

Låt kritiken bli en tillgång
Utveckling sker när motsättningar, konflikter och störningar synliggörs i organisationen, skriver Engström. Motsatsen, att låta motsättningar, konflikter och störningar förbli fördolda, stör utförandet och är negativt, hävdar hon. Som så ofta handlar det om en ledningskompetens. När ledningen ser till att rätt frågor och rätt diskussion kommer upp på rätt möte och i rätt sammanhang finns det en chans att låta de kritiska rösterna bli en tillgång i utvecklingsarbetet.

Går det att generalisera?
Tanken att överföra forskningsresultaten till andra sektorer i samhället är lockande. Är det så att även organisationer, idéburna verksamheter och våra förvaltningar och myndigheter behöver systematisera sig på liknande sätt? Så att utförandefrågor har sin tid och utvecklingsfrågor har sin? Finns det en medvetenhet i organisationer på ledningsnivå att utförande- och utvecklingsfrågor behöver hanteras medvetet och separat? Stämmer för övrigt slutsatserna? Eller finns det annan forskning som pekar i någon annan riktning?

Olika organisationer
Avhandlingen är på 200 sidor och det ska erkännas att jag ännu inte har läst den i sin helhet. Som en ingång till att bättre förstå hur verksamheter bäst organiseras tycks avhandlingen ändå kunna tjäna. Särskilt intressant skulle det vara att studera vilka skillnader som kan finnas mellan kooperativt ledda verksamheter, traditionella familjeföretag och större bolag. Vilken roll spelar organisationsformen för den tydlighet som varje organisation behöver?

Att sitta still i båten eller inte
Att det är svårt att både bejaka invändningar och att begränsa dem kan var och en skriva under på, som har arbetat i ledande ställning. Olika åsikter är viktiga för dynamiken och trivseln. Samtidigt måste varje verksamhet få bedrivas på ett effektivt sätt. Inte minst för att stärka kundförtroendet och bilden utåt. Därutöver finns en ekonomisk realitet i form av avskrivningar och pay-back-tider som styr hur snabba kast som fungerar. Omoderna maskiner kan kanske inte bytas ut i en snabb takt. Att sitta still i båten kan vara klokt. Eller inte. Fråga Nokia.

Länktips:http://diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=5254e92762af61f9e679ec116454?pid=diva2:716849

Det sunda förnuftet får ta plats

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Äntligen lite klimatdebatt!

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

Förändring utifrån eller inifrån?

Professor Robert Jensen vid University of Texas i Austin skriver i Fria Tidningen att det enda sättet att skapa en anständig framtid är att göra oss av med system som bygger på underkastelse. (Länk till artikeln, se nedan). Han pekar på fyra missförhållanden: människans relation till naturen, vårt beroende av ett ekonomiskt system som uppmuntrar kortsiktighet och girighet, föreställningen om det vita Europas överlägsenhet och den patriarkala ordningen. Hade professor Jensen verkat på 50-talet hade McCarthy och hans anhang troligen kallat honom för landsförrädare.

En farlig väg
Jensens budskap är att hoppet finns när vi insett hur hopplöst fel nuvarande ordning är. Som extremmodell för vad som behöver göras kan texten möjligen tjäna som väckarklocka. Men risken är att det dystopiska och alarmistiska i budskapet blockerar konstruktiva vägar framåt. I sin iver att peka på de fundamentala felen i dagens samhälle bereder han (omedvetet?) vägen för extrema aktiviteter hos såväl anhängare som motståndare. Samhällets upplösning, militärmakt och konfrontation lurar bakom hörnet.

Nej tack
Visst är det så att osthyvel- eller lagompolitiken har sina begränsningar. Att bara ändra lite på ytan räcker inte. Vi måste ändra stora delar av det rådande systemet för att komma till rätta med felaktigheterna. Jensen menar att vi har misslyckats att bygga ett rättvist och fungerande samhälle. Hans budskap är att vi nu måste verka för ett helt annat samhälle. Med ett ordval som påminner om 70-talets kategoriska ställningstaganden säger han: ”Låt oss kräva av oss själva den stränghet som vi kräver av andra”. Nej, tack. Inte på det sättet.

Allt på en gång
På en punkt måste jag ge Jensen rätt: vikten av att hantera alla frågor samtidigt. Vi kommer inte att komma till rätta med allt det ohållbara genom att hantera dem en fråga i taget. Vi måste orka se helheten. Och hur allt är sammanflätat på ett intrikat sätt.

Framtiden måste vara bättre
Möjligen är Jensens text skriven i en amerikansk kontext, där högljuddhet är enda sättet att få genomslag. Förenklingar och kategoriska slagord kanske fungerar där. Men min övertygelse är att vägen till måste bygga på en transformering. Det var inte för att stenarna tog slut eller inte fungerade som stenåldern ersattes av en bronsålder. Det var för att metallerna var så mycket bättre och mer användbara. Transformeringen av det nuvarande samhället sker bäst genom att skapa de lösningar, på alla områden, som är bättre, smartare, rättvisare och som väver in alla de aspekter som Jensen talar om. När vi slutar köpa fulbananer kommer de inte att ha någon marknad. När vi kräver att barnarbete förbjuds blir det så. När plastpåsarna förbjuds, när likalön gäller för lika arbete… osv.

Ansvaret
Var och en av oss är ansvariga för alla och allt som sker på jorden, skrev Fjodor Dostojevski. När vi inser att vi skadar oss själva med vårt omedvetna beteende kommer det beteendet att minska och upphöra. Förändringen kommer inifrån. Inte som en yttre revolution.

Länktips: http://www.fria.nu/artikel/113977