Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Vi måste göra samhället begripligt

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken,  några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.

 

Ägandet och hållbarheten

HASS, Handels Students for Sustainability, är en positiv och ifrågasättande kraft på Handelshögskolan i Göteborg. Med stadigt ökande medlemsantal och med ett öppet sinnelag ordnar de seminarier, debatter och föreläsningar, som sätter fingret på ekonomins roll för en hållbar utveckling. Jag har hjälpt dem i mycket blygsam skala de senaste åren, framför allt med tips på föreläsare. Senast lyckades de samla tre kloka personer från olika segment i bank- och finansvärlden att tala om tillväxt och ansvar m.m. (You-Tube-länk se nedan). Här några intryck och reflexioner.

Tre (manliga) chefer i panelen
Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar vid Nordea, Carl Rosén, VD för Aktiespararna, och Sammy Almedal, VD för medlemsbanken JAK utgjorde panel. De hade lite olika syn på hur hållbarheten kan bli en del av både företagens och finansaktörernas vardag. Carl Rosén betonade lagstiftningen som den framkomliga vägen, medan Sasja Beslik trodde på marknaden samtidigt som han förordade tydligare krav på redovisning. Sammy Almedal lovordade den lokala ekonomins fördelar.

Ändra aktiebolagslagen?
Ett av de generella grepp som Sasja Beslik framförde var att aktiebolagslagen borde förändras. Idag är den lagen inriktad på minimal risk för maximal vinst på optimal tid. Här finns en möjlighet, menade han, samtidigt som han gav en dyster bild av hur fast vi är i dagens prissättnings- och värderingsmekanismer, system som styr värdet på våra pensioner och framtida investeringsmöjligheter. Ingen vill eller vågar ändra aktiebolagslagen var Besliks iakttagelse.

Beskattningsinstrumentet?
Carl Rosén öppnade med en brasklapp, att han inte uttalade sig å Aktiespararnas vägnar, utan delgav sina privata synpunkter, vilket i sig kanske illustrerar vilken resa som återstår för många företag, företagsägare, aktieägare och spekulanter. Roséns förslag var att använda beskattningsinstrumentet för att omfördela och använda resurser på ett bättre sätt. Han såg det tom som den enda vägen, eftersom nuvarande lagstiftning utgår ifrån att företag tar sitt ansvar.

Demokratisk ekonomi?
Sammy Almedal upphöll sig mot slutet en del kring den lokala ekonomins styrkor. Omskrivet och förkortat kan dessa sammanfattas i delaktighet, transparens, lokal utveckling, och motsatsen till anonymitet. När pengarna gör nytta i samhället där människor bor och verkar blir ekonomin ett verktyg för demokrati och förverkligande. Närheten kvalitetssäkrar investeringar och bromsar spekulationsekonomin.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det oroande är Sasja Besliks närmast resignerade konstaterande hur djupt vi sitter fast i det nuvarande ekonomiska systemet, hur svårt det blir att ändra det. Det hoppfulla är att det finns en palett av förslag som kan förändra hur företag bedrivs och hur de ska värderas. Och att det finns andra sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, som kan klara att fungera inom ramen för vad planeten, våra sociala konstruktioner och vår kultur kan bära.

Några utmaningar
En av utmaningarna är fördelningen i förmögenhet. (300 personer äger tillsammans mer än vad 3,5 miljarder människor äger, påpekade Sasja Beslik). Och skillnaderna ökar, kan tilläggas. En annan av utmaningarna ligger i basen för 1900-talets effektivisering, där billig och tillgänglig fossil energi spelat en helt avgörande roll. En tredje utmaning finns självklart i alla de sidoeffekter av 1900-talets verksamhet som vi nu ser: livsfarlig luft i Peking, mikroplaster i haven, utrotningshotade arter, klimatförändringar, kemikaliespridning bortom kontroll och FN:s ännu icke uppnådda millenniemål för att nämna några. En fjärde utmaning blir att hantera de spänningar som uppstår, när intressen ställs mot varandra, när resurserna inte räcker till och när en verklig omfördelning ska ske, samtidigt som de nya lösningarna etableras.

Klarar aktieägarna att se bortom de egna behoven?
Ingen klarar omställningen till ett hållbart samhälle själv. Marknaden är dålig på att ställa krav på sig själv. Enskilda företag klarar att gå före, eftersom de ser behov och lösningar på lång sikt. Måtte de få efterföljare och måtte ägarna, t.ex. Aktiespararna, se nyttan med sitt ägande även ur ett långt perspektiv.

Länktips: HASS-seminarium 4 mars 2013, cirka 1,5 timmar:
http://www.youtube.com/watch?v=hwxIHRcjUzE

Värdet av ett mellanrum

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt  till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

Stadslandet – det mest hoppfulla på länge

Projektet Utveckling Nordost, som under tre år haft extra resurser från EU och Göteborgs Stad på drygt 120 miljoner, genomförde den 15 november en konferens, där syftet var att beskriva vad man åstadkommit. Ur mitt hållbarhetsperspektiv är förstudien inom Utveckling Nordost med rubriken Stadslandet i Göteborg något av det mest lovande som kommit fram på länge.

Grattis Dan Melander!
Förstudiens ansvarige, Dan Melander, lyckades få gehör för, och resurser till, en utvecklingsidé som ligger i framkant för en hållbar utveckling. Förstudien Stadslandet i Göteborg visar på ett övertygande sätt på den mångfald av möjligheter till sysselsättning, samverkan, brukande, innovation, entreprenörskap och tillvaratagande av kunskap som stödjer tanken att utveckla stadsnära odling och därmed sammanhängande verksamheter. Potentialen är mycket stor och Dan visade under konferensen på ett mångfacetterat sätt att dessa tankar dels ligger i linje med hur man utvecklar samhällen internationellt, dels vänder på mycket av problematiken i de utsatta förorterna.

Kanalisera förmågorna
Individer har kunskap, förmågor, drivkrafter och mål. Många som har vuxit upp i fjärran länder och av olika skäl hamnat i Sverige har levt i landsbygdssamhällen med djurhållning, odling och förädling av livsmedel som sin försörjning. De kan sköta betesdjur, de vet vilka produkter som efterfrågas, de är entreprenörer och ”do-ers”. Men i våra förorter får de inte möjlighet att använda sina kunskaper. Stadslandet visar på denna potential och hur vi på olika sätt kan ta till vara människors förmågor, samtidigt som vi löser andra strukturella problem kring livsmedelsproduktion, dito distribution och människors utanförskap.

Samhällets sårbarhet
Idag kännetecknas landsbygden och särskilt lantbruket av ensamarbete, låg lönsamhet och prispress. Internationella marknadsaktörer bestämmer priset. Sammanslagning och storskalighet har under ett par decennier varit de enda lösningarna i jakten på kostnader. Idag försörjer vi oss själva till mindre än 50 procent med livsmedel producerade i Sverige. Det krävs bara ett kortstopp i tillflödet av energi eller råvaror för att hyllorna ska börja gapa tomma i våra butiker. Grossistleden bakom ICA, Konsum och Hemköp har en buffert på fem dagar. Just-in-time-mantrat gäller även vår föda. Vår beredskap är inte god.

Nya affärsmodeller, nya funktioner
Mellan fastigheterna och – t ex i Angered – mycket nära bostadshusen finns odlingsbara marker, där nya tekniker som agroforestry och permakulturodling skulle fungera vid sidan av betande djur. Det som fram till Dan Melanders förstudie har saknats är den bild, som synliggör hur olika aktörer kan samverka för att möjliggöra helt nya affärsmodeller baserade på stadsdelarnas förutsättningar och oanvända resurser. Här finns människorna. Här finns gammal fin jordbruksmark. Här finns möjligheten att använda knutpunkter som Lärjeåns Café och Trädgårdar, otaliga kulturföreningar och initiativ, som bara väntar på att få ta form. Ingen har fram till nu sett hela bilden, ingen har haft ansvaret för att möjliggöra nya verksamhetsformer och funktioner.

Handsken är kastad
Så tack, Dan, för ditt strålande arbete att synliggöra dessa möjligheter. Nu får vi hoppas att var och en av de institutionella aktörerna ser sin egna och sin gemensamma roll i utvecklingen: Park- och Naturförvaltningen, Fastighetsförvaltningen, AB Framtiden, Arbetsförmedlingen, Business Region Göteborg, Stadsdelsförvaltningen i Angered, Göteborgs Stad, Länsstyrelsen, Västra Götalandsregionen osv. Samt att forskningsprojektet Mistra Urban Futures, som fokuserar på stadens utveckling, också inser hur stad och land är fundamentala förutsättningar för varandra.

Själv ska jag fortsätta att hitta synergier och möjliga win-win-lösningar på vår tids problem. Några måste göra det.

Länktips: Slutrapport från Stadslandet: http://www.utvecklingnordost.se/Bilder/pdf/rapport%20stadslandet.pdf

 

Varför tillväxt? – Om behovet av nya sätt att mäta

Studentföreningen HASS*), har under ett års tid ordnat seminarier och föredrag på temat ”Varför tillväxt?”. Man har haft ett flertal kunniga och lärda personer på besök. Den 10 oktober 2013, som en del av Handelshögskolans Hållbarhetsdag, en obligatorisk dag för förstaårsstudenter, fick HASS ansvaret för en del, där professor Ola Olsson och författaren och tidigare europaparlamentarikern Anders Wijkman diskuterar tillväxtbegreppet, BNP och hur vi borde se på dessa frågor.

200 dollar
Ola Olsson forskar en hel del på Afrika och nämnde särskilt Darfur och Kongo. I de fattiga länderna, där årsinkomsten per capita kan stanna vid 200 USD, är tillväxt en livsnödvändighet. Förutsättningarna är så otroligt olika i vår del av världen och i de fattiga länderna, vilket är lätt att glömma bort. Flera av länderna sitter samtidigt på stora naturtillgångar och mineraler.

Oljepriset
I väst har vi vant oss vid billig energi. Anders Wijkman nämner att ett oljepris på 130 – 140 USD per fat olja skulle bromsa världsekonomin. Den rika delen av världen är så beroende av olja att ett så högt oljepris skulle få stora konsekvenser för världsekonomin. Idag kostar oljan cirka 110 USD per fat. Att ett ännu högre oljepris skulle vara gynnsamt för EU:s ekonomier hävdar professor von Weizsäcker, som på god tyska förklarar varför i ett Youtube-klipp. Länk se nedan.

Ökad BNP = fler jobb
Ola Olsson beskriver vår användning av BNP som liknande om vi skulle använda Celsiusskalan för att bedöma hur mycket det regnar. Dvs BNP mäter en sak, den ekonomiska volymen, producerat, konsumerat och investerat i ett land. Men BNP missar sidoeffekterna, hur olika ekonomiska aktiviteter påverkar naturens resurser, ekosystemen och gratistjänsterna, sociala förändringar, sjukdom, utbildningsnivå etc. Oftast, påpekar Ola Olsson, innebär ökad BNP att arbetslösheten minskar. Det omvända finns det inga belägg för. Det är detta politikerna avser med begreppet ”tillväxt”, att det ger fler jobb.

Två klick till fakta
Frågan är om vi kan använda andra mått än BNP för att mäta en bra utveckling. Anders Wijkman är negativ till en ”grön BNP”, där det sätts kronor och ören på t.ex. ekosystemtjänster och att BNP justeras utifrån dessa belopp. Allt kan inte värderas i pengar, menar han. Inte heller Bhutans ”Happiness index” är enkelt att använda. Ola Olsson påpekar att SCB sitter på fantastiska indexserier, som skulle kunna användas för att åskådliggöra hur utvecklingen ser ut i landet. Och dessa uppgifter är bara två klick bort, som han påpekar.

Styrinstrument och konsumtion
Vi behöver en skatteväxling, säger Ola Olsson, och kanske andra och fler styrinstrument för att vända utvecklingen. Och glöm inte att det är ekonomer som tar fram de hjälpmedel och lösningar som nu används. Vi behöver även en annan konsumtion, mer av cirkulär ekonomi, säger Anders Wijkman och tar exemplet från dator- och mobilindustrin, där ett års längre användningstid per produkt skulle halvera resursanvändningen i den branschen.

Kortsiktigheten
Kortsiktigheten i både politik och näringsliv är förödande, säger Anders Wijkman. I USA sitter en kongressman i två år. Det gör att finansieringen av nästa valrörelse startar omedelbart när kongressen är vald. Det säger sig självt att industrins inflytande blir stort. Det är stort även i lobbyisternas Bryssel, nämner Anders, och pekar på det kompakta motståndet mot REACH från tysk kemiindustri. Det är dags för de nya vinnarna, de nya företagen, att ta plats och påverka framtidens villkor. Lobbyverksamheten i t.ex. Svenskt Näringsliv styrs av de gamla vinnarna, säger Anders.

Aktiva medborgare – dygnet runt?
Större aktivitet från medborgarna är viktigt för demokratin, säger Anders. Det är dags att lyfta fram andra värden som hälsa, meningsfullhet och andra sociala indikatorer. Samtidigt påpekar Ola hur många som idag arbetar mer än 40 timmar, som tar med sig arbetet hem, som läser mejl på fritiden osv. Vi är långt ifrån en diskussion om 35-timmarsvecka.

Vi behöver, är min slutsats, arbeta fram några nyckeltal eller index, som visar hur samhället mår och som bättre fångar ambitioner och visioner kring vart vi är på väg. Vi behöver veta om solen skiner eller om det regnar, om vinden blåser eller om det är risk för halt väglag. Bara temperaturangivelse (BNP) för att föra Ola Olssons liknelse vidare, räcker inte.

*) HASS = Handels Students for Sustainability, är en studentförening/nätverk vid Handelshögskolan i Göteborg bestående av en aktiv grupp ekonomistudenter, som ställer de frågor som måste ställas. HASS samarbetar med tankesmedjan Global Utmaning kring flera av de event som genomförs. HASS finns på Facebook: https://www.facebook.com/HandelsStudentsForSustainability

Länktips: Intervju med Professor Weizsäcker, 2 min tysk språkkurs. Professor Weizsäcker förklarar bland annat varför vi måste hoppas på att energi blir dyrare, något som påskyndar utvecklingen av förnybara energislag. Vi kan t.o.m. bli rikare på dyrare energi genom att arbete görs billigare och energi dyrare. Istället för att skicka miljarder Euro till Saudiarabien varje år för en allt dyrare olja kan vi satsa på egen produktion av förnybar energi.

Nya affärsmodeller ser dagens ljus

Resursknappheten och energifrågan kommer att tvinga fram andra slags företag med nya affärsmodeller. Det talas mycket om cirkulär ekonomi, socialt entreprenörskap, gemensamägda nyttigheter och företag. Uppfinningsrikedomen är stor.

Meccano-telefon
Nu kommer idén med en helt modulär mobiltelefon, där varje modul kan bytas ut och telefonen ska kunna skräddarsys funktionellt och fysiskt på ett enkelt sätt. Som ett lego- eller meccanosystem, där varje del blir utbytbar dels för att skräddarsy funktionalitet, men också för att förlänga livslängden på apparaten. Är detta tänkbart? (Länk se nedan).

Ryggmärgsreflex
Den första invändningen handlar om utvecklingskostnader, investeringar, vinst på ägarkapital, garantiåtaganden etc. Tillverkning av produkter bygger idag på paketering, där konsumenten betalar för både hård- och mjukvara genom att köpa fysiska prylar eller användarlicenser enligt särskilda villkor. Investeringar ska löna sig. Dagens investerare kommer att få svårt att befatta sig med ett slags hårdvarans open source.

Konsumenterna blir medagerande
När väl ryggmärgsreflexerna stillat sig går det att inse att crowdfunding och andra finansieringssätt kan lösa det problemet. När tillräckligt många tror på projektet och är beredda att se det förverkligat, skapas resurser för att förverkliga det. En sådan produktlansering öppnar också upp för en annan typ av tjänsteförsäljning, där vi delbetalar arbete och löpande stämmer av våra förväntningar med det resultat som kommer fram. Vi blir medagerande i produktutvecklingen.

Dagens omväg till lika plattform
I praktiken har även dagens produktutveckling hamnat i en gemensamhetsfålla. Alla bilar har en ratt, blinkers, tuta, pedaler och säkerhetsbälte, liksom displayer för hastighet och varningslampor. Systemen ser till förväxling lika ut. Hade man startat utvecklingen som ett gemensamt utvecklingsprojekt hade man troligen landat i något snarlikt.

Paradigmskifte
Det som skiljer är att den gamla vägen till marknaden gick via konkurrens. Nu är det samarbete som gäller. Intressant, eller hur?

Länktips: http://9gag.com/gag/axN0Nr2

Konsumtionen som vår tids opium

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.

 

Vinsten på det som aldrig hände

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .