Tankar efter Bokmässan

Bokmässan är en värdefull institution om man är intresserad av litteratur, kultur och vetenskap. Spännvidden är stor och det finns plats för många olika idéer. Jag kollade inte allt, men förlag som hyllas av antidemokrater på högerkanten märkte jag inget av. Däremot var det tydligen så att vissa montrar stängde fredag eftermiddag för att monterpersonalen prioriterade att delta i klimatmanifestationen vid Gustav Adolfs Torg.

Några nedslag
För mig är möjligheten att få lyssna till kloka personer som berättar sådant jag inte vet något av det mest värdefulla med Bokmässan. Det blir aningen slumpartat, men inte desto mindre värdefullt. Två presentationer eller samtal på Forskartorget fångade mitt intresse i år, liksom att få lyssna till Åsa Wikforss, som ju är nyinvald i Svenska Akademien. Tre unga författares samtal kring hur vi förhåller oss till julen som fenomen gav också en del att reflektera över. Förstår vi varför vi firar jul?

Essäsamling: Tidens tecken
Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, ledde ett intressant samtal med rubriken ”Framtiden i samtiden: är utopin möjlig?”. En essäsamling, Tidens Tecken nr 4, där forskare från olika discipliner medverkar utgjorde utgångspunkten. Jag har inte läst hela essäsamlingen ännu, men några iakttagelser vill jag dela med mig av.

Framtiden som en funktion av nuet
Framtiden och framför allt den utopiska framtiden har länge handlat om en avlägsen tid. Långt in på 1960- och 70-talen var utvecklingsoptimismen stor. Mänskligheten skulle befolka andra planeter, vi skulle fortsätta att utveckla materiellt välstånd och alla skulle få det bättre. Hungersnöd skulle upphöra att vara ett problem, nya mediciner göra alla friska, framtiden såg ljus ut. Men någonstans på vägen krympte avståndet mellan den utopi vi strävade efter och den vardag vi befinner oss i. Nuet och framtiden växte ihop till en prognos, en linjär process som kom att domineras av ekonomin på en ogripbar nivå. Kvartsalsrapporter och on-line-redovisning tvingade in framtiden till att bli en del av en linjär fortsättning på nuet, där det bara fanns en väg framåt. Och nu har vi märkt att vägen framåt är en utförsbacke som tenderar att omöjliggöra andra framtider. Vi är inlåsta in en samhällsmodell, som bygger på att dagens relativa välstånd upprätthålls av morgondagens ännu mer orättvisa ekonomiska maktfördelning. För att må bra idag måste vi acceptera att klyftorna ökar, att miljö och klimat offras, att människor och hela ekosystem skadas eller går under. Framtiden rymmer på så vis mindre av möjlighet än förr. Framtiden har blivit en funktion av nuet. Antje Jackelén beskriver något av detta i sin inledande essä, som är mycket tankeväckande.

Tiden
Över huvud taget är vår förhållande till tiden som fenomen förändrat idag. Vi upplever att vi har mindre tid än förr; stress och känslan av att inte räcka till är vanlig. Ändå går klockan precis lika fort idag som för 100 år sedan. Vi lever dessutom längre, så vi borde ha mer tid…..
Något har hänt som på verkar oss. Möjligen är det informationsmängden som är svår att hantera, liksom att sociala medier öppnat upp för en helt ny slags interaktion, som vi har svårt att sålla i. Jag ska återkomma om detta tids nog i en annan bloggtext.

Nationalismen ett organiserat särintresse
En annan essä i den bok jag nämnt ovan tar upp nationalismen som rörelse och hur denna rörelse idag, till skillnad från på 1800-talet, handlar om en slags nostalgi, en flykt tillbaka till något som man tror fanns förr. Med ryggen mot framtiden försöker nationalisterna erbjuda trygghet i det kända, det bekanta. När nationalisterna i Tyskland på 30-talet använde fosterlandskärlek och identitet som verktyg för att mobilisera ett helt folk var det en känsla av revansch och av patriotism de attraherade och utnyttjade. Idag handlar nationalismen om murar, att stänga dörrar, att motverka globalisering och humanism och att exploatera egoismen. När miljoner unga går ut på gatorna i världens länder blir det naturligtvis svårare för nationalisterna att hävda sin syn. Om vi alla delar en vilja att förändra världen blir de nationella särintressena underordnade eller till och med irrelevanta. När de gemensamma strävandena överordnas den organiserade egoismen hamnar nationalismen på efterkälken. Strateger som exempelvis Steve Bannon och Boris Johnssons strateg Dominic Cummings inser naturligtvis detta och gör allt de kan för att minimera den globala rörelse, som klimatfrågan nu tycks mobilisera tack vare det genomslag och den respons Greta Thunberg fått.

Jag ska återkomma när jag läst lite mer i Tidens tecken nr 4. Mikael Kurkiala lotsar för övrigt in läsaren på ett intresseväckande sätt i skriften. Som en bra moderator, om boken hade varit ett seminarium.


Hur länge ska vi blunda?

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

Hopp- och hotfullt om framtiden

Igår firade min tidigare arbetsplats Ekocentrum sitt 20-årsjubileum som stiftelse. Många av de företag och organisationer som varit med under framväxten deltog i firandet. I raden av föredrag stack ett ut: det av Erik Herngren från Kairos Future som landade i frågan om teknik och livsstil i relation till förväntad förändringsbenägenhet. Inte så förvånande trodde publiken på både och: nya system och en förändrad livsstil blir framtidens lösning på klimathotet osv.

Allt är möjligt
Det är naturligtvis hoppfullt att se båda dessa lösningar sida vid sida. Vi har tekniken och systemlösningarna och vi kan ställa om vår livsstil. Allt är möjligt. Frågan är vad som behöver hända för att detta ska förverkligas? Eller om frågan är för snävt formulerad. Ser vi inte hela bilden?

6500 unga
Nyfiken tittar jag in på hemsidan för Kairos Future (som inte har med Egypten att göra utan med Grekland och begreppen kring tiden, lärde vi oss). Hittar snabbt en rapport om hur 6500 unga från hela världen ser på sig själva och sin framtid. (Se länk nedan).  70 % ser positivt på sin framtid. Men mer än var tredje tillfrågad ungdom bedömer klimatfrågan som körd enligt undersökningen. Och hela 60 % anser att samhället framtid är mörk och att samhället har blivit alltför individualiserat. Man hajar till.

Vi mot dem
För sin egen del ser de unga fortfarande ljust på framtiden, men samhället är de mer pessimistiska kring. Lägg därtill förmögenhets- och inkomstskillnader mellan och inom länder, befolkningsutvecklingen med en ökande andel äldre som ska försörjas av de solidariska trygghetssystemen, klimat- och miljöhot, energiomställningen, krigen och upplösningen i länder som Syrien, Kongo och Somalia och ett tiotal andra omedelbara hot. Fram träder en bild av multipla hot, där risken är att makthavarnas fokus på konsumtionsdriven tillväxt och konstgjord andning till det finansiella systemet bidrar till att förvärra utvecklingen. Fram träder en motsättningarnas värld. En värld där en minoritet rika förskansar sig mot hotet från majoriteten fattiga. Vi mot dem.

Action!
Det duger inte att vänta och se. Varje gång vi hoppas att utvecklingen på något märkligt sätt ska korrigera sig själv (marknaden löser alla problem säger ultraliberalerna) lurar vi oss själva. Det finns tillräckligt med underlag för att konstruktivt och aktivt bidra till att vända utvecklingen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn, vi som råkar sitta på den rika sidan av gungbrädan.

Länk till rapporten:
http://www.kairosfuture.com/trender/global-youth-2013