Kärnkraften – ett haveri

Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.

Två olyckor och ett passerat slutår
Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.

Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna?
Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.

Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år….
I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?

Sårbarhet
Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.

Låsning
I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.

Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.

Länktips:
MKG en NGO som arbetat i 15 år för att bevaka kärnavfallsfrågan. http://mkg.se/valkommen-till-mkg

Om Frankrike och stoppad forskning: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

Om Olkiuloto 3: https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021