Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Förändringen pågår i näringslivet

Det tas steg i förnyelsens riktning hos ett antal företag. Ibland för att man känner att man måste, ibland för att konsumenttrycket och kraven från anställda och samarbetsparter synliggör behovet av förändring. Det är inte så lätt att ändra ett företag. Rutiner, värderingar och praxis sitter ju ”i väggarna”. De klassiska förlorarna brukar nämnas i detta sammanhang, Facit med i huvudsak mekanisk kompetens, KODAK med fysisk/kemisk bildhantering och NOKIA, som missade smartphone-utvecklingen. Man skulle kunna kategorisera dessa exempel som ”tsunami”-företag. En våg av förnyelse svepte bort dem.

Förändringen pågår
Men hur är det för alla andra? De företag som (ännu) inte drabbats av någon snabb och avgörande förändring av förutsättningarna? Hur tänker man, vem gör vad? Vem driver på förändringen, vem bromsar och hur skapar man acceptans för förändringen? Vi hör om Ericsson, som avskedar några tusen ingenjörer för att de har ”fel” kompetens. Vi ser AstraZeneca göra drastiska nedskärningar. Och vi ser hur AB Volvo byter koncernchef utan att han varit på älgjakt med privatplan. Det känns som ingen riktigt sitter still i båten, men man berättar egentligen inte så mycket. Det gäller ju att hålla den bekanta marknaden lugn och stabil.

Tjänstesektorn
Arbetslivet står inför en snabb omställning. Yrken försvinner, nya kommer till. Så har det kanske alltid sett ut. Typografer och skrivbiträden, postkassörska och telefonist – de är snart bara yrken i någon arkiverad tryckt telefonkatalog. Tjänstesektorn ska öka. Det har man sagt tydligast sedan Stefan Edmans ”Biffen, bilen, bostaden”-utredning för mer än 10 år sedan. Vi ska i allt högre grad utföra tjänster åt varandra och på så sätt säkra BNP, hålla skattebasen intakt och samtidigt minska miljöbelastningen och negativ klimatpåverkan.

Det rör på sig
Så hur tänker de existerande tjänsteföretagen? Frisörerna tänker sig i alla fall snabba klipp (ursäkta). Här där jag bor finns ett dussin på kort promenadavstånd. Advokater, mäklare, revisorer, försäkringsbranschen, arkitekter och konsulter – har de en framtid i det hållbara Sverige? Ja det verkar så. Finansrådgivarna är möjligen undantagna. Det vimlar inte precis av hållbarhetsengagerade finansvalpar. Men i övrigt tycks det röra på sig.

Arkitekter, reklamare, försäkringsbolag och revisorer
För 15-20 år sedan kunde man namnge de arkitekter som drev miljö- och hållbarhetsfrågorna. De var lysande undantag i en sovande bransch. Idag har många plockat upp dessa frågor och de som idag ligger långt fram har också nått stor framgång, deras koncept efterfrågas. Så branscher förändras. Enstaka reklambyråer har vaknat upp och förstått att de faktiskt påverkar hur samhället utvecklas. Försäkringsbolagen driver, delvis av självbevarelsedrift, frågorna framåt. Det är svårt att försäkra den ohållbara framtid vi styr rakt emot. Nu rör även revisorerna på sig. I förra veckan hamnade jag på ett frukostseminarium om cirkulär ekonomi på Grant Thornton. Lite oväntat, men desto mer glädjande att även denna bransch börjar utveckla ny kompetens i samklang med vad framtiden kräver.

Shared Value
Det är när företag inser att de har mer att göra än att girigt och egoistiskt bygga förmögenhet på andras och på miljöns bekostnad som något nytt kan ta form. Shared Value kallar Michael Porter det. Ingångarna och processerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om att skapa mervärden utanför de egna. Balansen mellan särintresse och allmänintresse behöver återställas. Det låter enkelt, men kräver både mod och kunskap, sammanhang och långsiktighet för att lyckas.

Julkänsla mitt i sommaren

Julafton känns långt borta. Men jag brukar beskriva Almedalen som julafton. Under en vecka finns möjlighet att i koncentrat fånga upp det som andra tycker är viktigt. Inte alltid vad som sägs utan vem som säger vad kan vara det nya. Även vår demokrati påminner starkt om julafton. Återkommer till det.

Tummelplats
I Almedalen trängs företag, politiker och organisationer. Över 3000 seminarier lockar i år åhörare. Sveriges i särklass största evenemang i sitt slag. I år är jag inte på plats. Istället följer jag delar av det som händer via webben, twitter och sociala medier. TV-rutan förmedlar som vanligt bara medias selekterade perspektiv på den tummelplats för möten, folkbildning, kunskap och åsikter som Almedalen huvudsakligen är.

Inte bara på Gotland
Glädjande nog har även våra nordiska grannländer liknande evenemang. (Länk se nedan). Danmark har i juni sitt Folkemöte, i Norge kallas ett liknande event för Arendalsuka och Finland har nu sin ”Soumi areena” för nionde gången. Mötesplatser behövs. Samhället har blivit så strukturerat, verksamheter så slimmade av ekonomisk styrning och förändringsbehoven har blivit så påträngande att ett val vart fjärde år inte räcker för att fylla behovet av demokratiskt folkstyre. Därför blir Almedalens gränsöverskridande forum så viktigt.

Vem leder utvecklingen?
Förnyelsen av verksamheter bygger på att idéer är förankrade. För detta behöver vi metoder för att samtidigt hantera både form och innehåll. Vem beslutar vad? Och på vems uppdrag ska det beslutas? Hur följer vi upp besluten? Vad är en rimlig avvägning? Kan marknadskrafterna lösa behovet? Hur mycket måste myndigheter och förvaltningar besluta? Var kommer den enskilda människans behov och drivkrafter in? Vem leder utvecklingen?

En stark känsla, även om den kan vara olika
Men vad har julafton med demokratisk utveckling att göra? De allra flesta i vårt land vet vad julafton står för. Har man vuxit upp i vårt land är det omöjligt att inte ha mött de traditioner vi förknippar med julafton. Låt vara att de är olika i sin tyngdpunkt: några firar Jesu födelse och förknippar julklapparna med den händelsen, andra ser julen som en familjehögtid i första hand, då man träffas, umgås och äter god mat. Barnen ser fram emot julklappar och kanske tomtens besök. Bara midsommarfirandet kan konkurrera med julen om vår uppmärksamhet när det gäller att samlas i familjekretsen.

Överraskande innehåll
Formen är en del av traditionen. Julen är så starkt förankrad i vad vi anser viktigt att det ska mycket till för att bryta mönstret. Det intressanta är att det samtidigt, särskilt hos barnen, finns ett starkt spänningsmoment. Kommer tomten? Ska jag få några julklappar? Blir mottagaren glad åt den present jag ger? Innehållet är på så sätt osäkert. Formen är given. Under decennier har Kalle anka styrt generationer av familjer klockan tre. Men förväntan på att bli överraskad finns där: vad kommer att hända?

Formen för demokrati
Överfört till samhällsutveckling är det så vi behöver se på demokratin. Formen är given. Vi har olika sätt att forma framtiden genom vårt direkta eller indirekta engagemang i det politiska fältet. Vi kan bejaka näringslivets utbud genom att köpa varor och tjänster vi gillar. Vi kan involvera oss i ideella verksamheter, förkovra oss, delta i idrott, kultur, mänskliga möten och andra aktiviteter. Formerna för allt detta är relativt stabila. Vi har tom både formella och informella gränser för hur vi beter oss som sociala varelser. Kulturen bär detta över generationsgränserna.

Den starka, positiva kopplingen möjliggör utveckling
Den andra delen, innehållet, det vi väljer att fokusera på, är mer föränderligt. När vi upptäcker något nytt och förhåller oss till det lägger vi grunden till utveckling. Har vi en stark känslomässig koppling till något, blir det också viktigt för oss. I bästa fall blir varje dag en slags demokratisk julafton, där vi upplever en stark koppling mellan oss själva och världen omkring oss. Orättvisor, ofred, omänsklig behandling, orättfärdigt beteende och oansvarighet kan vara sådant som väcker vårt engagemang. Allra bäst är om vi lyckas kombinera våra ställningstaganden med positiv förändring. Att samhället blir och upplevs som bättre i motsats till mindre dåligt.

Därför är den goda julkänslan så viktig mitt i sommaren och hela tiden.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/7404

 

Drivkrafter för elbilar och vätgas

År 2015 ska det finnas 50 st tankstationer för vätgas längs de tyska vägarna läser jag i ett initierat nyhetsbrev om framtidens fordon och drivmedel. Idag finns det 15, så det innebär att nästan hela Tyskland kommer att knytas ihop av ett nätverk av tankställen med vätgas. Med bränslecellsbilars räckvidd på 50 mil kommer de flesta resor att kunna företas på vätgas eller hydrogen som det också kallas. Trycket i systemet kommer att vara 700 Bar, vilket komprimerar gasen bra, men samtidigt gör hela systemet känsligt. Hög kvalitet på alla komponenter blir viktigt. Väteatomer slinker lätt ut.

En förändring per år
Det intressanta är kanske ändå inte teknikskiftet som stegvis infinner sig. Vi är ganska vana att assimilera ny teknik i samhället. En större innovation per år, sägs takten vara. Ni vet, att plocka ut pengar ur väggen, att skicka texter via faksimil, det som sen kom att heta fax, eller att bära på en telefon som inte var ihopkopplad med koffertstora batterier…. Det tycks vara så att vi fångar upp och tillgodo gör oss en större förändring per år.

Vem?
Nej, det intressanta är drivkrafterna. Varför kommer det rulla vätgasbilar på tyska Autobahn? Vem vill ha det? Hur uppstår förändringen? Vem agerar, vem reagerar? Det är knappast för att det är billigt att producera korta serier av eldrivna bilar, där energilagret utgörs av vätgas och bränslecellen är den enhet som översätter naturliga kemiska processer till elström. Det är annat som gör att de stora tyska bilmärkena håller sig framme.

Prius-chocken
En viktig drivkraft är positionering. För 15 år sedan överraskades alla bilmärken i väst av Toyotas framsynta hybridutveckling av Prius-konceptet. Den tabben vill man inte upprepa. När Prius vällde ut över marknaden som den första serieproducerade hybridbilen stod konkurrenterna och gapade. Man hade inte sett detta komma. Det misstaget vill man inte göra om. Ingen ny Prius-överraskning.

ZEV
En annan drivkraft är Kalifornien. Som ofta är det på den amerikanska västkusten som de delstatliga lagarna tidigast driver fram förändring. Begreppet Zero Emission Vehicle (ZEV) har sedan flera år varit i fokus för både myndigheter i Kalifornien och de leverantörer som vill fortsätta att sälja bilar på en viktig marknad framför allt för premiumsegmentet. BMW och Daimler och de andra har helt enkelt inte råd att bortse från Kalifornien. Man måste ha elmotordrivna fordon. Batteri och/eller vätgas som energilager. Kanske i kombination, som Daimler siktar på enligt uppgift. BMW har haft vätgasbilar rullande i många år vid Münchens flygplats för att lära sig tekniken.

Fåfängan
Naturligtvis finns det också en medvetenhet hos slutkunderna som spelar in. Bilintresserade har sett Teslas framgångar. En ”häftig” eldriven bil, som vinner vid varje rödljus om det nu är det livet går ut på – som vissa motorjournalister fortfarande tycks tro. Ska man imponera på tjejer är det filmhjältebilar som går hem, säger schablonen. Minns ni P-1800 ? Tesla räknar f.ö. med att sälja en halv miljon bilar om 6 år, sägs det. De rationella transportbehoven får kanske stå tillbaka ett tag – det är inte resorna till landet med barnvagn och vovve som Tesla gjort sig kända för att fixa. Men vänta bara. Snart kommer de andra efter.

De gamla byter fot eller de nya tar över?
Det riktigt intressanta är hur en marknad förändras. Är det de dominerande aktörerna som byter fot eller är det uppstickarna som tar över? De gamla biltillverkarna tjänar mer pengar på sitt sortiment av bensin- och dieseldrivna fordon. Varje elbil ger därmed på kort sikt en sämre utdelning till aktieägarna. De nya aktörerna, som Tesla, behöver inte ta hänsyn till gamla sortiment och gamla förväntningar hos ägarna. Man har sin grej. Ägarna vet vad de kan förvänta sig. Mot den bakgrunden blir Kalifornien viktigt. Utan lagstiftare i Kalifornien hade de gamla aktörerna kunnat strunta i den ännu så länge obetydliga, men växande Tesla-nischen. Drivkrafterna samverkar.

Långsiktiga spelregler
Det som nu skulle behövas är en tydlig och långsiktig svensk/europeisk strategi för utfasning av förbränningsmotorer i våra fordon. Så att alla vet vad som gäller. I Norge förberedde man redan 2007 ett sådant förslag. Och i Sverige?

Länktips:
Statistik Sverige och Norge: http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/sverige-bor-studera-norges-elbilspolitik_8574124.svd
Lagförslag i Norge: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/norge-vill-forbjuda-nya-bensinbilar_230411.svd

Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.