Hur vårdar vi idéerna?

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

Partierna måste våga visa vad de står för

I opinionsundersökningarna, som ju kommer relativt ofta, sker en gradvis förskjutning av sympatierna. Mindre partier blir ännu mindre och Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd. Journalister och förståsigpåare förundras, förfasas och förstår inte logiken. Några ur (SD):s partitopp exponeras i TV med relativt nyligen tagna bilder, där de ger uttryck för diskriminering, använder ord som inte lämpar sig för tryck, greppar tillhyggen (”järnrör”) och erkänner sin skenhelighet (”det funkar alltid”). Och i väljaropinionen ökar stödet. Rimligen borde det vara tvärtom, tänker de flesta.

Media tror att alla tänker som media
Väljarkåren är inte homogen. Alla tillhör inte marginalväljargruppen. Tvärtom, det finns en stor kategori röstberättigade som är och som känner sig marginaliserade i samhället. Som inte känner igen sig i RUT-avdrag, EU:s bankunion, vinster-i-välfärden och andra debatter. Helt enkelt för att inget av detta berör dem. Media ställer frågor som om alla tänker som media. Som om regeringsfrågan är den enda frågan. Partierna borde vägra delta i den typen av debatter.

Snart blir det bättre
Tidigare fanns en framåtrörelse i rörelsen. Till och med när socialdemokraterna innehade regeringsmakten lyckades man samla tusentals anhängare under fanorna den 1 maj för att mana ”Upp till kamp..:” .  Det fanns en förväntan att det skulle bli bättre. Man var på väg, man genomförde reformer, byggde ut välfärden och snart, snart skulle allt bli bättre.

Minskad attraktion
Vänstern samlade alltid ett antal personer som ville mer, som var otåliga och som kämpade mot orättvisor, mot dåliga arbetsförhållanden och för en bättre fungerande arbetsmarknad. När Gudrun Schyman dribblade bort sig själv från (V) tappade man den tydliga personifieringen av kampen för rättvisa löner. Senare partiledare har inte haft samma tydlighet. Man har dessutom ansträngt sig att kunna ingå i en regering, vilket faktiskt bromsar attraktionen hos en lättrörlig väljarkår.

Småpartiernas undergång
Tydligast är detta när det gäller de tre mindre borgerliga partierna. Kärnväljarna sviker inte, men de väljare som söker ett alternativ till main-stream-politiken blir besvikna. Efter sex år i regeringen har de mindre partierna i praktiken blivit som sektioner inom den moderata apparaten. Sammanhållningen har krävt ovh kvävt mycket. De väljare som sett de olika partierna som tydliga alternativ till main-stream-politiken har tappat orienteringen.

Nya skiljelinjer
Någon skrev att den nya skiljelinjen går mellan det öppna samhället och det slutna. Där (SD) står för en återgång till hur det en gång var. Man skulle också kunna hävda att den nya skiljelinjen går mellan att göra upp med main-stream-politiken eller fortsätta. Business as usual eller as unusual. Här handlar det nu om att synliggöra vilken förändring partierna står för. Samtidigt som förändring är svårt.

Behovet av trygghet
Alla partier borde formulera sin förändringspolitik. Inget kommer att bli som det varit. Här finns naturligt det pedagogiska dilemmat. Så fort någon andas förändring tappar det partiet förtroende. När statsministern resonerade om pension vid 75 års ålder blev han dels misstolkad, dels påhoppad. Behovet av trygghet ska inte underskattas. Här ligger också den stora fällan för de etablerade partierna. Det går inte att låtsas att allt är bra. Det går heller inte att låtsas att vi inte måste förändra samhället, eftersom omvärlden och faktorer som påverkar oss i hög utsträckning förändras. Och dessutom: ännu har inte de verkliga effekterna av energikriser, finanskriser och klimat/miljö-kriser börjat märkas tillräckligt tydligt.

För vem? Hur minskar vi skadeverkningarna av förändringen?
Den nya skiljelinjen kommer att gå mellan förändring framåt eller bakåt. ”Adapt”, ”defend”, ”attack” – för att plocka upp termer från andra sammanhang. Anpassning (för vem?), försvara (vad och vems välfärd) eller förändra (hur snabbt och för vem?).

Frågetecknen hopar sig. Men bli inte förvånade om de etablerade partierna fortsätter att slåss om sina marginalväljare medan en stor väljargrupp lockas av förenklade budskap om att allt blir bättre bara vi exkluderar och diskriminerar alla vänsterhänta, alla cyklister eller alla som har ett telefonnummer som slutar på 47. Typ.

Fyra steg till hållbar ekonomi

Oavsett om det handlar om företag, kommuner, verksamheter eller inidividens planering finns det påfallande ofta fyra huvudnivåer av åtgärder som ständigt återkommer. För att förbättra eller förändra något, stort eller smått, kan följande lathund vara till hjälp.

1. Förändra attityder
För att åstadkomma förändring är det nödvändigt med en insikt om värdet av en förändring. Berörda personer kan lätt sätta sig på tvären. Om inte alla drar åt samma håll riskerar åtgärden att bli verkningslös. Värderingar och attityder spelar stor roll. Metoden kan variera från faktaöverföring till inspiration, från hot till belöning, men en positiv attityd är avgörande.

2. Trimma på det befintliga
Drift och underhåll, effektivisering, smart utnyttjande, rätt teknisk inställning, temperatur, rätt belysning, driftsläge, blandning, användande, frekvens…. det finns alltid små saker att förbättra, igensatta filter att byta, smuts att ta bort, driftstider att optimera. Med motiverad personal går det dessutom smidigt. Ecodriving, släcka-lampan-kampanjer osv… exemplen är många.

3. Planera för löpande inköp inom ramen för budget
Små förbättringar kan alltid göras och behöver ofta göras som en del av vardagen. Hade Trafikverket och tidigare Banverket i större utsträckning genomfört små ständiga förbättringar av spår och växlar hade driftsläget sett annorlunda ut för järnvägen. Viktigt är att budgetera för små löpande insatser, som upprätthåller och utvecklar systemen och förlänger livstiden på de investeringar som är gjorda.

4. Långtidsplanera för strategiska investeringar
Ingen utrustning håller för evigt. Gör långtidskalkyler för stegvisa investeringar, så att det finns en plan att utgå ifrån när avvikelser blir nödvändiga av oförutsedda skäl. Den som har en datorutrustning som är fem år eller äldre kan behöva byta ut allting inom 1-3 år inklusive mjukvaror och utbildning. Den som idag köper en bränsleslukande fossilbränslebil måste räkna med att den om 10-15 år till och med kan vara förbjuden att använda på allmän väg. (Eftersom både råvarutillgången och klimatfrågan driver utvecklingen bort från fossilbränsleanvändning för persontransporter, i alla fall på sikt).

Finlir
Var och en av ovanstående fyra nivåer kan i sin tur delas upp i delar, som har med lönsamhet, uppföljning, mätbarhet, tidsfaktorer, utbildning och annat att göra. Inget är särskilt märkvärdigt, men systematik i analys och genomförande vinner alla på. Inte minst miljön.

Hollande tar över Frankrike

Så är Putin installerad i Moskva och Hollande vann med en miljon franska röster över Sarkozy. Två av förändringarna i år är därmed klara. Kina och USA (eventuellt) ska också byta president senare i är. Hur ska det gå med en socialist som parhäst till Tysklands Angela Merkel?

Svårigheter
Frankrike har valt en ny president, som lovat att ta tag i bland annat ungdomsarbetslösheten. Frågan är om Hollande har de lösningar som krävs för att klara Frankrikes problem. Landet har en statsskuld som motsvarar mer än 80 % av BNP. Som så många andra länder har man således lånat till driften. Med en åldrande befolkning och ökande statliga utgifter sitter Frankrike i en svår sits.

Manöverutrymme
Ett av de löften Hollande har gett är att återställa pensionsåldern från 62 till 60 år för personer som yrkesarbetat från 18 års ålder. Det finns nu en förväntan att åtstramningspolitik ska ersättas av en mer expansiv politik. Samtidigt är den franska och tyska historien starkt sammanvävda. Merkel kommer knappast att acceptera att Eurons roll riskeras, särskilt mot bakgrund av att flera länder med Grekland som mest utsatt kostar Euro-samarbetet en hel del.

Lösningar och oro
En omprioritering man skulle kunna hoppas på när det gäller Frankrike är att de väljer att minska sina militärutgifter och att de satsar på förnybar energiproduktion hellre än att hålla liv i den riskabla kärnkraften. Det som oroar är att Nationella Fronten och Marine Le Pen, liksom för övrigt är fallet i flera länder, får så stort gensvar för sin främlingsfientliga politik. Och precis som i de flesta länder har man långt kvar när det gäller att förverkliga en seriös klimatpolitik som hänger ihop med en omställning av industrin och överkonsumtionen.