Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .