FN, skogen och REDD+

Raporteringen från klimatförhandlingarna sedan COP15 i Köpenhamn år 2009, då förväntningarna var högt uppskruvade har präglats av huvudbudskapet att ”ingenting händer”. Att det inte riktigt stämmer fick jag klart för mig idag.

REDD+
UNFCCC, FN:s ramkonvention för klimatförändringar, har beslutat om ett system för minskade utsläpp som härrör från avskogning och utarmning av skog. Systemet ska bevara skog, bidra till bättre skötsel av skog och öka mängden skog genom att länder antar strategier och handlingsplaner, fastställer referensnivåer, övervakar och rapporterar åtgärder m.m. Länder ska också kartlägga orsaker till avskogning, klarlägga ägarförhållanden, inkludera intressenter som ursprungsbefolkningar, bevara biologisk mångfald, främja ett uthålligt, rättvist skogsbruk som också tar hänsyn till ekosystemtjänster m.m.

Guyana – ett exempel
Idag lyssnade jag till en expert, Dr Sandra Brown från Winrock International, USA, som föreläste på Göteborgs Universitet. Som lekman är det inte helt enkelt att förstå de detaljer Sandra beskriver, men en relativt tydlig bild framträder i alla fall. På det stora hela är läget ganska bekymmersamt. Guyana, som tidigare var brittiskt, blir ett case som Sandra lyfter fram. En litet land i tropikerna med en miljon invånare, men med stora mineraltillgångar. Just skogsavverkningen i samband med gruvdrift, vägbyggen osv blir en intressekonflikt när ett fattigt land vill dra nytta av sina tillgångar.

Kvalitet i data
För mig blir det också väldigt tydligt att fokus för Sandra ligger på att kvalitetssäkra metoder, mätsystem och data. GIS-system, pixlar, 18,5 km fyrkanter, kluster- och single plottningar… det är många tekniska detaljer som intresserar henne. Och det är naturligtvis viktigt. Hur mäter vi? Hur vet vi att mätdata är korrekta? Vilka slutsatser kan man dra av mätserier med och utan åtgärder? Vad betyder referensdata? Vad betyder det att skog ömsom brukas för odling, ömsom tillåts växa? Är det skog då?

Vårt fokus
Samtidigt noterar jag att hon inte på dryga timmens föreläsning en enda gång talar om biologisk mångfald, inte en enda gång om ökenutbredningen, inte en enda gång om urtsprungsbefolkningarnas situation. Troligen inte för att hon ignorerar frågorna, utan för att hennes tema för dagen och fokus ligger någon annan stans.
Och det är väl så hela samhället just nu fungerar. Vi vet vad som är problemet, men vårt fokus är någon annan stans.

Så – slutsats? Är det bra?
Det är positivt att en majoritet av FN:s länder ställt sig bakom REDD+, metoder och system sätter sig och beslut på regional och nationell nivå har därmed en chans att bygga på verkliga fakta. Forskarvärlden gör vad man kan för att underbygga för beslut. Att allt tar tid och att avskogningen bara står för en mindre del av CO2-utsläppen bidrar säkert till att REDD+ hamnat under journalisternas radar. Men ibland sker det stora i det lilla. Alternativet är ju klart sämre: att inte göra något.

Länkar:
www.un-redd.org
www.focali.se – ett svenskt forskarnätverk.

Möte: Jan Eliasson

Borås 17 mars.
Jan Eliasson håller ett inspirerande anförande om Norden, EU, världen och människan. Bakom arrangemanget står Föreningen Norden i samverkan med bl.a. FN-förbundet.

”Först när jag är personlig når jag ut i världen.”
Jan Eliasson talar inte om sig själv utan om alla människor – vad är det jag vill, vad är min uppgift? För honom själv handlar det om ”Passion och Compassion”, passion och medkänsla. Utan medkänsla blir passionen brutal och omvänt leder inte framåt. Det handlar om att se till att alla har ett ansvar. Alla kan göra något. Sätt problemet i centrum och häv modlösheten, våga visa passion och compassion!, uppmanar oss Jan Eliasson.

Fred, utveckling och mänskliga rättigheter
När han berör FN och de globala perspektiven poängterar Jan Eliasson att det inte blir någon fred utan utveckling, och heller ingen fred utveckling utan fred. Och inget av detta sker utan respekt för mänskliga rättigheter. Vi måste bryta murar. Alla kan göra något. Vi umgås i stuprör, men verkligheten är horisontell. 885 miljoner människor saknar fortfarande tillgång till rent vatten, 2,5 miljarder saknar en lösning för sitt sanitetsbehov.

Tilltro
Det nordiska bidraget till utvecklingen betonar Jan Eliasson naturligtvis tydligt. Norden kännetecknas av en tilltro till rättsstaten, att staten respekterar folkrätten och FN-stadgan och värnar om kunskapen, högskolor och människors rätt till utbildning. (Och när han varmt talar om FN-stadgan plockar han upp ett väl tummat exemplar ur fickan, liksom för att betona att FN-stadgan inte är något abstrakt, något långt där borta, utan något ytterst konkret som har betydelse för alla människor…)

Nordens gemenskap
När Jan Eliasson utvecklar sin syn på den nordiska samhörigheten utgår han från allt det vi har gemensamt i form av språk, lagar, värderingar, historia, geografi, gränser. Att vi korsar gränsen till våra grannländer på ett lustbetonat sätt. I många andra delar av världen är gränser farliga, minerade och riskfyllda områden. Vi ska heller inte glömma att för 100 år sedan var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa.

Soft power
Den nordiska modellen bygger på ett förtroende och en tilltro till den andra parten. Man får något för skatten. Det forskare kallar social trust. Jan Eliasson nämner forskaren Joseph Nye som skrivit om ”soft power”, om hur styrka förr räknades enbart i militär styrka, men att ett starkt samhälle kännetecknas av en väl fördelad ekonomisk styrka plus en social sammanhållning, av miljömedveten handling, av kunskap, utbildning, demokrati och vitalitet, av en plats för ungdomars drömmar och möjligheten att förverkliga dem.

Istället för misstroende: rötter och vingar
Faran är att vi börjar se omvärlden som ett hot; murar, tullar, att se andra grupper som opålitliga. Det är farligt att börja dela in människor i grupper, vi och dom. Istället handlar det om att värna den inre styrkan, säger Jan Eliasson. Vi behöver våra rötter för att förstå vårt ursprung och vi behöver vingar för våra visioner.

Reflexioner
Jan Eliasson har en dokumenterad förmåga att bygga förtroende och att respektera de personer han möter. Han kan sätta ord på både problemen och lösningarna. Han har heller ingenting att bevisa, och har i princip ingen annan agenda än en bättre värld.
Jag tillåter mig att hoppas att världens ledare tar intryck av Jan Eliassons passion och compassion.