Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).