Kompromissens värde

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Det är sant att det inte stämmer

– ”Det är sant”, säger Jimmie Åkesson i Skavlan en knapp vecka efter valet när han får frågor om partistrategen Mattias Karlssons appell på Facebook.  Karlsson skrev ett  upprop som bl.a. innehåller raderna ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Mer av konflikt
Det är sant, säger Åkesson. Han vill segra eller dö. Nationen och kulturen är hotad och nu handlar det för SD om att segra eller dö. När det för övriga partier nu handlar om att ta ansvar för Sverige och för att Sverige får en regering som kan styra landet för allas bästa (även framtidens medborgare) väljer Åkessons bunkergäng att elda på för mer av motsättningar, mer av konflikt och mer av strid. Karlssons text är intressant att läsa för att förstå hur SD tänker.

Vad som helst, men inte ansvar
Han börjar med att fastslå att analyser ska göras, SD:s ”strategier och politiska vapen kommer att slipas, förfinas och effektiviseras”. Det finns ingen samarbetsvilja, helt klart. Karlsson är gruppledare för SD i Riksdagen och är i det här läget en nyckelperson för att förhandla fram en regeringslösning, som har förutsättningar att kunna sitta kvar mandatperioden ut. Istället för att signalera någon invit till möjliga samarbetspartner handlar Karlssons budskap om att slipa vapen och att förfina och effektivisera dem. Ett märkligt sätt att söka samarbete, minst sagt.

De utländska fogdarna – vad hette de?
I Karlssons text kommer sedan ett mycket märkligt stycke, där han beskriver hur Sverige varit ockuperat, hur utländska fogdar (!) förtryckt befolkningen och att ”vi stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.” Jaha. Jag som trodde att Sverige haft fred i mer än 200 år och att det är det som är det unika med vårt land. ”Det är sant”, bekräftar Åkesson hos Skavlan, som svar på appellen ”Segra eller dö”. Jag börjar undra om Poltava ligger i Östergötland.

Folkuppror under enväldet?
Karlsson påstår sedan att vi alltid har gjort motstånd, rest oss och segrat mot alla odds. Nja, helt sant är ju inte detta. De folkuppror Karlsson möjligen tänker på hade inget utrymme under enväldestiden på Karl XII:s tid. Och är det Dacke han tänker på så gick det ju sådär för denne folkhjälte. Kanske tänker Karlsson på de gånger vi lyckats vända någon final i hockey-VM till vinst.

Stridsmoral och lockrop ut i sörjan
Kortsiktigt tappar SD i trovärdighet (som de inte bryr sig om i alla fall). Långsiktigt planterar de idén om ett ideologiskt krig som måste föras för att ”rädda vår kultur och nation”. Som dörröppnare för våldsbenägna rörelser agerar man naturligtvis väldigt rationellt. Möjligen handlar hela texten om att behålla kampviljan hos aktivistiska stödtrupperna i de egna leden och längre ut i den bruna sörjan.Och skicka signaler om att kampen ska föras på flera plan.

Konflikterna måste hållas levande
Kostymklädda våldsromantiker som talar om äldreomsorg (som om de brydde sig) och problem så att folk känner igen sig är naturligtvis svårare att avfärda än de som kämpar på gatorna för sin sak. Intressant är att de så sällan talar om lösningar. Det är ständigt problemen och konflikterna som står i fokus. Detaljer svarar Åkesson ofta att han inte vet så mycket om. Men då och då talar de klarspråk om sin verkliga ideologi, om drömmen om ett icke-liberalt samhälle. I längden blir det förstås jobbigt att låtsas stå för något annat än det man verkligen vill. Fake ideologi skaver naturligtvis. Mycket rimligt att det är hos Skavlan fasaden rämnar…

Egna fake news blir bra exempel på bristande tillit
”Det är sant”, sa Åkesson till Skavlan. Det kändes säkert skönt att säga det. Att hela argumentationen bygger på en idé om att Sverige varit ockuperat och att en liten skara patrioter nu ska upprepa historiens bortglömda offervilja får väl räknas till fake-avdelningen. Som de naturligtvis i god trump-anda kommer att hänvisa till. De egenfabricerade förvanskningarna blir så småningom exempel på hur man ”inte kan lita på någon längre…”.

Nog om irrelevanta dumheter. Nu måste vi prata framtid, klimatfrågan och väsentligheter.