Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Tre tipping points och vart de kanske leder

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .

Plusenergi och omställning

Plusenergipilot i Berlin
Den 1 mars flyttade en familj in i ett plusenergihus i Berlin, där de ska bo i 15 månader. Huset är ett pilotprojekt framtaget med hjälp av universitetet i Stuttgart. Inklusive 2500 mil årlig körning med elbil, som laddas av husets 171 kvm solceller, ska energin räcka och bli över, enligt kalkylerna.

Allt på en gång
Vi tror gärna att vi i Sverige är bäst i Europa, att vi ligger längst fram när det gäller teknik, teknikförståelse och omställning. Men det är viktigt att ha klart för sig att alla länder och alla större företag nu funderar på hur lösningen av multipla problem ska gå till: icke-fossila drivmedel och energieffektiv omställning, samtidigt med förändrade konsumtionsbeteenden och krav på en rimlig fortsatt och rättvis välfärdsutveckling.

När går tåget och vart?
Allt kommer inte att vara detsamma när vi fasat ut oljeberoendet och gått över till effektivare system. Det man kan vara säker på att den som inte planerar nu, får svårt att hänga med när ”tåget går”.
Men vem är lokförare och vem la rälsen?

Läs om Berlin-huset här.